Dag: 29 augusti, 2016

Nyttiga människor och vit melankoli

 

IMG_3780

Nyttiga människor och vit melankoli – ett samtal om migration, orättvisor och ilska blev sista programpunkten för oss på Sigtuna Litteraturfestival. Där möttes Negar Naseh, som i våras kom ut med boken De fördrivna, om en priviligerad kvinna på Sicilien mitt under flyktingkatastrofen som pågår, David Qviström, som i boken Nyttiga människor skriver om migrationspolitiken och dess konsekvenser. Kristina Kappelin, journalist och författare, bosatt i Italien, ledde samtalet.

Samtalet tar sitt avstamp i nyheten som kom i dagarna, där Migrationsverket skyller den långa asylprocessen på att de anställt 80-talister, uppfostrade av  curlingföräldrar, som utreder långsamt. Är det egentligen dåligt att de anställda bara orkar med en utredning i veckan?, frågar Kappelin. Qviström menar att den här internrapporten är symptomatisk för debatten. Orden som t.ex. “volymer” används och gör att samtalet tycks handla om transporter, inte om människor. Man väljer förhoppningsvis att arbeta på Migrationsverket för att man är engagerade i frågan om migration, säger han och empatiska krockar lätt med det ordval och den distans som lätt skapas. Kanske är det tvärtom bra om 80-talisterna för in empati ordentligt i debatten.

Vårt behov av att hålla avstånd och distans är farlig, menar Kappelin. Hur ska vi få människor att mötas?, frågar hon. Naseh talar om bristen på naturliga mötesplatser och hur det nästan krävs att vara aktivist för att möta de människor som flytt hit. Jag gör det på jobbet, men helt ärligt inte i övrigt. Som Naseh säger är det svårt att vara aktivist och det kostar på rent känslomässigt. Få gör det och få kan då se bortom det avpersonifierade språk som dominerar vårt samhälle idag.

Qviström berättar om en resa till Mauretanien och ett flyktingläger med de som flytt från Mali. De har flytt både från hungersnöd och krig och han vet inte hur han ska påbörja sitt reportage. Han använder en standardfråga som brukar funka bra, nämligen “hur ser du på framtiden?”. I det här lägret var frågan meningslös,  ingen kunde tänka längre än till den mycket nära framtiden, kanske imorgon och om riset kommer till lägret då. Qviström insåg bland de döende barnen, som vårdades av läkare utan gränser, att han inte kunde förstå den situation människorna där befann sig i. Hans “svennebananliv” i ett radhus har inga gemensamma referenser med det liv dessa människor lever i. Kappelin menar att det är frustrerande att dimpa ner kort i någon annans hemska verklighet och sedan lämna människorna där. Det leder till det som Kappelin kallar “vit melankoli” som uppstår  vi konfronteras med en mycket hemsk verklighet.

I Nasehs bok finns en huvudperson, Miriam, men också en osynlig huvudperson som är en flykting som landar på Sicilien på väg från något. Miriam får någon slags uppvaknande, men kan ändå inte riktigt se sin priviligierade situation. Om man sedan påminns om den är det lätt att få dåligt samvete och drabbas av en vit melankoli. Ändå är det självklart inte oss det är synd om.

Visst är detta något många drabbats av. Många är de som väljer att inte se tiggare och som vill att politiker “tar tag i situationen” snarare än hjälper människorna. Qviström har i sin bok undersökt vad som hände med honom själv då han går förbi dessa tiggare eller ger. Vi lider av en oförmåga att förhålla oss till nöden och var gränsen går för oss. Han menar att vi alla har ett ansvar att ta hand om de som faktiskt har det sämre.

Kappelin menar att besparingen på skolan och bristen på kunskap kan vara en anledning till den ökade högerpopulismen. För henne är det en bildningsfrågan. Presentister är ett begrepp som Naseh stötte på under skrivandet av sin bok. Vi är okunniga om det förflutna, tänker inte på framtiden, utan koncentrerar oss helt på nuet och att bygga ett bra nu med allt vad det innebär i ett kapitalistiskt samhälle. Qviström säger sig sörja ett bildningsideal som han menar försvunnit. Allt går väldigt snabbt idag och twittersanningar utan kontext har en tendens att ta över debatten. Vi debatterar här och nu, men kopplar inte nuet samman med det förflutna.

Kappelin talar om Ola Larsmos nya bok om hur svenskarna uppfattades i USA, som smutsiga och hemska. Inte de hederliga och arbetssamma flyktingar som vi har velat beskriva dem som. Kanske borde vi även här fundera över historien och de kopplingar till nutiden som faktiskt finns.

Frågan om invandring och flyktingar riskerar att splittra Europa, säger Kappelin och talar dels om Brexit, men också om Ungerns murar och troliga nej till att ta emot flyktingar. Hur kan det vara så att de flyktingar som kommer hit väcker sådan ilska?, undrar hon. Och ja, det undrar jag med. Publiken tystnar av den, liksom Qviström och Naseh, kanske för att det faktiskt är en så brutal och sjuk sanning. I debatten talas det om att vi måste ta hand om våra egna först, påpekar Qviström och frågan som är inrymd i den frasen är “vilka är egentligen våra egna?”.

Flyktingar måste komma illegalt för att söka asyl i Europa, det finns ingen annan väg in. Vi har skapat ett “gated community” för att skydda vår ganska konstanta befolkningssiffra, då resten av världen växer. Vi är så egoistiska att vi inte kommer att ge upp vår välfärd. Om nu inte de empatiska 80-talisterna kan förändra det, påpekar Naseh.

Kappelin berättar om hur påven uppmanat alla församlingar i Italien att hjälpa en flyktingfamilj. De behövande sprids då ut, integrationen ökar och rädslan minskar. Kanske något att ta hit och då inte vara församlingar, utan också andra lokala organisationer.

Qviström talar om hur det visserligen behövs en överstatlig organisation av mottagandet. Just nu blir det ofta tal om kvoter där flyktingar ska delas upp mellan mottagarländer. Då står mottagarländernas behov i fokus, inte flyktingarnas och risken finns att asylrätten försvinner. Han önskar ett ändrat fokus, så att det faktiskt är människor på flykt som ska ha rätten till ett bättre liv, det är inte nödvändigtvis vår rätt till välfärd som ska styra.

Naseh talar om hur vårt samhälle består av skikt. Hur personerna i hennes bok inte är onda, men priviligierade och därmed utnyttjar de indirekt andra människor. Hon förundras över hur man, som personerna i hennes bok, kan leva precis vid katastrofen, men ändå inte se den. Jag hade gärna hört mer om boken och även mer av Naseh i samtalet. Nu tyckte jag att Kappelin drog iväg långt ifrån de personer hon intervjuade och lyckades inte vända tillbaka samtalet till den rubrik som var satt för det. Tråkigt och faktiskt lite oprofessionellt.

Trots detta var även detta samtal mycket intressant och jag kommer definitivt att läsa Negar Nasehs bok. Kanske också David Qviströms, även om den verkar lite tyngre.

Krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur

Krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur är rubriken på ett möte mellan Kjell Westö, Marte Michelet och Elisabeth Åsbrink modererat av Per Svensson. Samtalet utgår från författarnas böcker som handlar om tiden runt andra världskriget, men också om vår nutid.

Svensson inleder med att fråga om varför författarna valt att skriva om just denna tid. Åsbrinks personliga koppling till 1947 är uppenbar, då hennes pappas historia är en del av nya boken.Pappans historia är central i boken och hans liv i Budapest, flytten till ett sionistiskt läger och valet han sedan behövde göra. Hon berättar också om hur Sveriges självbild har förändrats sedan 2011 då hon började skriva Och i Wienerwald står träden kvar. Vår syn på oss själva som en humanitär stormakt för stark då och en drivkraft under hennes skrivande var att förändra den av den enkla anledningen att den inte är sann. Nu har den självbilden förändrats, speciellt under förra årets absurda behandling av flyktingar. Vi är verkligen ingen humanitär stormakt längre.

Marte Michelet är journalist och debatterade invandring och islamism mycket i Norge och då hennes sambo Ali Esbati hamnade mitt i Breiviks vansinnesdåd och Michelet själv nämndes av Breivik som extra intressant under rättegången förändrades livet. Michelet behövde en paus och boken Det största brottet blev ett slags andrum. Hon ville undersöka den norska högerextremismen och handlingarna under och efter kriget.

Som 15-åring bodde hon i ett kollektiv där en judisk 15-åring som mördades också hade bott. Långt innan Utøya började därför hon läsa om judar i Norge och hur de behandlades under kriget. Det var hennes andra personliga koppling till skrivandet av boken. Där påpekar Åsbrink kopplingen mellan Breivik och Per Engdahl som hon skriver om. Det går inte att se på nuet som en isolerad tid, utan man måste även titta bakåt.

Även Westö talar om kontinuiteten och hur embryot till mycket av det vi upplever idag fanns under tidigt 1900-tal. Finland historia under första delen av 1900-talet domineras av fyra krig. Under 27 år dog många, motsvarande att 500 000 av våra invånare i Sverige skulle dö. Där finns hans opersonliga anledning att skriva om tiden, då den påverkat hans lands historia så mycket.

Det personliga handlar om att både hans farfar och morfar dog under andra världskriget, som i Finland är två krig, inbördeskriget (frihetskriget) och fortsättningskriget. Westö växte upp i en familj som påverkats av sorg och en stor tystnad. Det förflutna var något han inte skulle närma sig och därför lockades han att göra det. Där finns orsakerna till hans böcker.

Westö talar om hur Finlands erfarenheter skiljer sig från Norges och Sveriges. Sverige hade något som han inte vill kalla naivitet, men kanske optimism som handlar om att vi levt så länge i fred och haft ett välstånd. Så är det inte för Finland och inte heller för Norge som ockuperades under andra världskriget. Han menar att den hätska kulturdebatten i Sverige kan bottna i detta. I Finland är de medvetna om att det värsta kan hända. Åsbrink påpekar att det är en slags naivitet ändå, även om hon inte vill kalla det så heller, om att hot inte kan bli verklighet. Vi slänger oss med verbala hot, utan att reflektera över vad de egentligen betyder. Hon berättar också om Danmarks bild av att vara det lilla folket som världen trampar på. Något som Westö känner igen i Finland.

Michalet säger att även Norge ser sig som de små som andra vill förtrycka. Kanske var det därför nazismen inte riktigt slog igenom i Norge, även om det fanns högerradikala tendenser inom de flesta skikt i landet. De blev antinazister för att det var “onorskt” att bli nazist. Den självbilden kan göra att nationalismen förknippats med antinazism snarare än fascism. Så är det även i Danmark menar Åsbrink, medan det i Sverige inte är osvenskt att vara nazist. Vi accepterar alltså ett parti som faktiskt har nazistiska rötter, något som hon menar inte skulle ske i Norge och Danmark.

När det gäller Sannfinnarna så minskar de i popularitet nu och Westö menar helt krasst att det handlar om att de sitter i regeringen i en svår tid för Finland och tvingas ta ansvar. Deras bakgrund är dock också annorlunda än Sverigedemokraternas och grundar sig i ett populistiskt parti som var stort under 70-talet. Tendensen att vända sig inåt och den tidigare reella rädslan för det utanför, som ryssarna är något som Sannfinländarna utnyttjar.

Är nationalismen alltid av ondo?, frågar Svensson. Michalet menar att hon själv har ett komplicerat förhållande till nationalismen. Tyskarna tyckte att det fanns en arisk röst i norrmän, som kunde lockas fram, men ändå slog nazismen inte igen. Ändå är det såväl nationalism och flaggviftande som dominerar, dessutom finns också idén om att olja och rikedom är något de förtjänar för att de är bra och det påverkar norrmännens syn på sig själva och sitt land.

Westö påpekar att en sund nationalism har varit nödvändig för att Finland ska ha funnits som land under 1900-talet. I Danmark finns också ett tydligt exempel på en slags positiv nationalism. De danska judarna sågs som danska och skulle därför hjälpas. Deras lägenheter stod också kvar orörda. De var en del av ett utvidgat vi. Westö talar också om ett utvidgat vi som skapades då Sverige tog emot 70000 finska krigsbarn. Det är ingen tillfällighet att Sverige tog emot dessa barn, men bara 600 judiska krigsbarn, påpekar Åsbrink. Michelet håller med, men säger ändå att hon ser en vändning i Sverige under 1942, då motståndet mot Tyskland började växa. Åsbrink talar om hur skiktat Sverige var, där de med makt och pengar var mest tyskvänliga. Fler tog dock värvning för de allierade än de som slogs med tyskarna. Även Finland var splittrat, säger Westö också av klass.

Kan vi jämföra vår samtid med 30-talet, undrar Svensson. Nej, säger Åsbrink, då det då fanns ett totalitärt samhälle. Möjligen kan vi jämföra med efterkrigstiden. Michalet menar tvärtom att vi måste jämföra med just 30-talet med den ökade fascismen. Hon vänder sig dock mot att jämföra dödandet av människor med den systematiska utrotningen som leddes av nazisterna. Den sprittningen som fanns då inom borgerligheten känns igen idag. Westö håller med Åsbrink och menar att man måste vara vaksam, men inte dra för stora växlar av parallellerna mellan de båda tiderna. Historien upprepar sig inte, men den rimmar ibland,  är ett citat av Mark Twain han brukar använda.

Vi ska vara vaksamma på vår nutid, säger även Åsbrink, för demokratin kan försvinna från en dag till en annan. Vi kan fly in i underhållning och slippa tänka, tillägger Westö, men vi får inte fly utan måste våga inse vad som händer i världen. Själv skulle han gärna spela elgitarr hela dagarna, men det har varken han, vi eller världen råd med menar han. Michalet säger att hon är djupt orolig för Trump, för Polen och Ungern och det franska valet inte minst. Det är saker som gör att världen kommer att kunna bli en mycket sämre plats, en mindre demokratisk sådan. Och ja, jag delar den oron. Det är så mycket i den närmaste framtiden som kan gå så otroligt fel.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: