Jag är osäker på Hausfrau

589

Igår diskuterade bokklubben Bokbubblarna romanen Hausfrau av Jill Alexander Essbaum. Betygen blev allt från 2 till 5, med ett medel på 3,75. Själv satte jag en fyra, trots att det här är en bok jag inte ens är säker på att jag tycker om. Låt mig förklara.

Det jag föll mest för var språket. Jill Alexander Essbaum är en otroligt skicklig författare, som väljer sina ord med omsorg. Tidigare har hon skrivit lyrik och det märks. Varje ord är precis rätt och språket väldigt poetiskt. Det blir en rejäl krock mellan det vackra språket och det ganska vidriga innehållet.

Historien om Anna Benz är långt ifrån vacker. Hon är utanför och isolerad som hemmafru i ett litet samhälle utanför Zürich och frågan är hur mycket som handlar om att hon odlar sin offerroll. Hon är gift med en man hon snarare verkar ha sett som en biljett från ett tråkigt liv än som sitt livs kärlek. Har tre barn som hon aldrig verkar ha velat ha och bryr sig väldigt lite om. Någon gång vaknar hon till ur sin dvala och säger något uppskattande om sin man, eller om en av sönerna som verkar vara något av en favorit. Annas distans till sin familj och oförmågan att vara en del av sin familj helt och hållet gör mig sjukt frustrerad.

Den klaustrofobiska stämningen i Hausfrau gör mig illa berörd. Jag har svårt att tycka om Anna, eller ens förstå henne, men jag drabbas ändå av hennes liv. Någonstans verkar hon vilja ta tag i sitt liv. Hon går i terapi till exempel, men avslöjar egentligen ingenting. Det är som att hon förstår att hon måste göra något, kanske för sin mans skull, men inte riktigt är beredd att verkligen skapa sig ett bättre liv. Frågan är om hon ens vill må bra, eller om hela hennes identitet handlar om att lida. De som försöker lära känna henne kommer aldrig henne nära.

Det är svärmor som tar hand om Annas barn större delen av tiden. I alla fall verkar det så. Anna jobbar inte, men hon är hemifrån stora delar av dagarna ändå. Visserligen tar hennes tyskakurs lite tid, men mest ägnar hon sig åt sex. Hon har flera älskare, men det handlar inte om kärlek, utan om brutalt sex. Det ska göra ont. Som om det är det enda som får henne att känna något alls.

Hausfrau beskrivs som en modern version av Madame Bovary av Gustave Flaubert, en bok jag läst massor om och utdrag ur, men faktiskt aldrig läst i sin helhet. Blir faktiskt lite sugen på att göra det. Jag tänker också på Edna i The Awakening av Kate Chopin, som liksom söker bekräftelse och i viss mån frigörelse, men ändå inte finner lyckan.

Hausfrau är lika snygg som tragisk. Innehållet är nattsvart, men ändå är det en läsvärd bok. Det gäller att ta en paus då och då bara för att orka vidare.