DRLSG-cover

Mina föräldrar. Herregud vad jag har älskat dessa två människor! Jag blev djupt förälskad i dem båda två redan när jag föddes. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att få dem att älska mig tillbaka, men kärleken har aldrig varit besvarad.

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall handlar om Jenny, som har två barn och man, men ändå hamnar i en djup depression. Faktiskt både börjar och slutar boken i depressionen och vad som följer.  Jenny säger i boken att det var “som att jag läkte och gick sönder på samma gång”.

Det som behövde läkas var alla de sår som Jennys föräldrar gav henne under uppväxten och fortfarande orsakade genom att vara fortsatt ointresserade av såväl sin dotter, som sina barnbarn. Så ointresserade att ingen vill tro Jenny. När en av hennes självbiografiska pjäser lästes i en reading på en teater tyckte publiken att den var osannolik och överdriven. Att ingen tror att Jenny kan ha haft den barndom hon beskriver är förståeligt. Det är nämligen något av det hemskaste jag någonsin läst.

Jennys föräldrar är inte som andra, men det tar ett bra tag innan Jenny själv inser det. Hon märker det när hon leker hos kompisen Sara, vars mamma kramar och tröstar henne och där känslor faktiskt existerar. Både positiva och negativa. I Jennys familj tillåts inga känslor, mer än möjligen besvikelse. Jenny är en besvikelse. Hon är inte den dotter hennes föräldrar önskat sig och jag undrar hur de kan tro att de skulle kunna få en känslomässigt välfungerande dotter, när de aldrig visar henne någon kärlek. När Jenny själv får två barn behandlar hon dem på ett helt annat sätt än hennes föräldrar behandlat henne på. Hon märker dock ännu tydligare att hennes föräldrar inte är som andra. När väninnorna som också är småbarnsföräldrar berättar om all hjälp de får av sina föräldrar och hur viktig deras mamma fortfarande är, förstår Jenny ingenting. Vuxna som behöver sina föräldrar och föräldrar som bryr sig om sina vuxna barn. Är det normalt?

Om du tillhör de som inte tror att en grafisk roman är något för dig, vill jag gärna att du läser Deras ryggar luktade så gott. Det är nämligen en av de mest välskrivna och gripande barndomsskildringar jag läst. När förklaringen till titeln kommer gör det så ont att jag faktiskt skriker till. Dessutom kombineras den lysande texten med fantastiska bilder, vilket gör läsningen ännu starkare. Det här är en av de mest omskakande böcker jag läst på mycket länge och jag sänder än en gång all min tacksamhet åt mina egna föräldrar och även mina svärföräldrar, som alltid finns där när vi behöver dem. Det finns ingen likhet mellan min uppväxt och Jennys uppväxt och det är jag för alltid tacksam för. Nu kramar jag mina barn lite extra och berättar för dem hur mycket jag älskar dem precis som de är. Jag hoppas och tror att de redan vet det, men det tål att upprepas gång på gång på gång.