Dag: 26 september, 2015

Hur nära sig själv kan man gå?

  
Guadalupe Nettel och Milena Busquets fortsätter dagens tema som blivit autofiktion och var gränsen mellan fiktion och självbiografi går. Jag absolut älskade Busquets bok som jag nyss läste och Nettels börjar i alla fall mycket lovande. 

Nettel talar precis som Naumann gjorde i morse om hur en autofiktiv berättelse kan vara mindre sann än en helt fiktiv. Busquets återknyter istället till Khemiris tankar kring att sanning inte existerar, utan bara är någons upplevelse av sanningen. Verkligen är så tråkig, att det behövs fiktiva drag som läggs till. Busquets jag i boken är hon, men allt är inte sant. Det är viktigare att det är bra än sant. Moderatorn Sonja Schwarzenberger talar om lojaliteten som kan stå i vägen om man skriver om sin familj, liksom Naumann gjorde. Busquets säger dock blixtsnabbt att lojalitet inte borde vara en del av skrivandet. 

Nettel talar om hur hon inte tänker alls på läsaren under sitt första utkast, att hon skriver för sig själv. Busquets håller inte med, utan säger att hon inte skulle skriva en rad utan läsaren. Då skulle hon sitta i soffan och titta på film.

Schwarzenberg menar att det kanske handlar om att lojaliteten till läsaren är större, eller till berättelsen. Busquets håller med om att det inte är lojalt mot läsaren att inte skriva en bra bok, utan en tillrättalagd och kanske tråkig sådan. 

Busquets beskriver sig som hänsynslös under skrivandet, både mot sig själv och sina nära och kära. De vuxna får ta det, men hon skriver aldrig något som kan skada hennes barn. Hon talar om hur svårt författaryrket är, hur smärtsamt det kan vara att skriva. Hon tror att de som älskar henne står ut med det hon skriver. 

Nettel citerar Woody Allen, som säger att en komedi är en tragedi + tid och menar att hon använt humor för att underlätta skrivandet av något som är tungt att skriva om. Att skriva om sig själv med humor är dessutom bättre än att göra sig själv till hjälte. 

Schwarzenberger går tillbaka till böckernas innehåll och föräldrarnas betydelse och de ärr vi fått av dem. Vill vi fly från dem? Inte Busquets, som inte vill vara utan de förhållandevis små ärr hon har. Nettel har flytt från sin barndom länge. Hon kände sig annorlunda, som ett freak och dessutom uppfostrades hon till att ljuga om det som var svårt. Först nu har hon vågat närma sig sina ärr och skrivit sanningen. Först nu vågade hon vara ärlig mot sig själv och därför vågade hon använda sina föräldrar som karaktärer. 

Busquets säger att föräldrar gör det bästa de kan och att det värsta är när de inte längre finns. Också det en koppling till morgonens bokklubb med Cilla Naumann. Vem är man om man inte längre är ett barn? Att skriva om sin mammas dåliga sidor kanske är lättare än att beskriva det som är bra och kanske visar man kärlek genom att beskriva det hemska och det som irriterar, säger Busquets. 

Litteraturens allmänmänskliga funktion är något Nettel vill lyfta fram. Även om hon inte levt Busquets liv, kan hon känna igen sig. Busquets håller med och säger att så många kvinnor kommit fram till henne och sagt “Jag är Blanca”, varvid hon tittar på dem och inte sett likheten. Slutsatsen blir att vissa saker vi läser om hakar i vårt eget liv och speglar det trots olikheter. Nettel talar om böcker som egentligen inte alls handlar om henne, som har dykt upp vid tillfällen då de verkligen behövts, för att de talat till henne just då. Att hemska delar från livet kan förvandlats till något så vackert med hjälp av ord är något de alla tre fascineras av. 

Schwarzenberger för in perspektivet att mäns självbiografiska böcker blir allmänmänskliga, medan kvinnors blir “kvinnolitteratur” med “kvinnoperpektiv”. Busquets menar att vi borde tala om bra och dåliga böcker, inte om litteratur av män och kvinnor. Hon vill inte delta i den uppdelade världen och ser inte heller de könsmässigt hinder som de andra två ser tydligt. Här hettar det till och Busquets är mer inne på att jämlikhet kommer, medan Nettel säger att kvotering kanske inte är okej är det inte heller okej med en representation av tre kvinnor och hundratals män. Samtalet kommer att handla om pseudonymer och vad som skulle hända om Knausgård visade sig vara en kvinna. 

Författarstafett! 

  
Fyra författare intervjuar varandra om sina/deras nya böcker. Det är Lisa Bjärbo, aktuell med Djupa ro, intervjuas av Katarina von Bredow och fokus ligger på relationer, inte så mycket på deras hemligheter för att inte spoila. En bok jag just fått hem och längtar efter att läsa. 

Bjärbo fortsätter med att intervjua Salla Simukka om trilogin som nu avslutas med Svart som ebenholts. Jag har faktiskt inte läst några av dem, men har liksom många andra förknippat dem med Milleniumböckerna och Salander, böcker som Simukka inte läst. I tredje boken avslöjas alla hemligheter och det låter onekligen spännande. 

Simukka intervjuar därefter Moa Eriksson Sandberg om boken Paris, Lola och jag om Josefin och Lola som gör en resa tillsammans till Paris, precis som Eriksson Sandberg själv gjorde. De är snart tonåringar och har den speciella vänskap som finns i den åldern. 

Avslutningsvis ställer Eriksson Sandberg frågor till Katarina von Bredow om boken Släppa taget om tvillingar, som inspirerats av ett verkligt syskonpar. Hon utvecklar i boken hur en självständig identitet ska kunna formas då man har någon brevid sig som är så nära. Drivkraften är att skriva om det hon inte förstår, som till exempel förälskelse. 

Fyra böcker som jag är mycket nyfiken på, varav tre väntar i min TBR-hög. Där finns också första delen i Salla Simukkas trilogi som heter Röd som blod.

BBC på Bokmässan

  

Bära barnet hem är en bok som tagit Cilla Naumann funderat över länge, faktiskt sedan hon hämtade sina barn i Sydamerika för många år sedan på 90-talet. Att hon skulle skriva en roman som utspelade sig i Bogota var självklart, men hon visste inte hur. Det behövde bli en personlig bok, men inte en bok där hon lämnar ut sina barn och deras biologiska mammor. 

Med fiktionen som hjälp har hon skrivit självbiografiskt, men ändå i romanform. Naumann talar om sin kärlek till romanen och allt vad man som författare kan göra med formen. Hon hade därför inte trott att hon skulle skriva en bok där hon faktiskt är jaget. Att Ana fick ta plats i den viktiga fiktiva delen var för att få in alla de erfarenheter Naumann har av kvinnors situation i Bogota. Många hon mött är precis så självständiga och starka som Ana är. 

Ana får också representera barnen som lämnats av sina föräldrar och som klamrar sig fast vid de små ting som lämnats kvar. Ana hade den gröna filten, namnet hennes mor gav henne och platsen. Hon och hennes liv får också ge bild av det enorma klassamhälle som Colombia är. De fattiga är extremt fattiga och det finns, säger Naumann, 121 tydligt avgränsade klasser. 

Naumann talar om vikten av att koncentrera sina romaner kring få teman. I Bära barnet hem har hon koncentrera sig på moderskapet och strukit en massa material för att få ett tydligt fokus. De biologiska mammorna har hela tiden funnits i bakgrunden och det har inte varit lätt att hantera. 

Intressant var hur Naumann beskriver kvinnor i Colombia som likt Ana arbetar med andras barn och hur det inte finns någon rädsla för att älska för mycket. Hon berättar om kvinnorna på barnhemmet där hon varit, som inte drar sig för att ta hem ett sjukt barn över natten om det behövdes. 

Att bli hittad som biologisk mamma efter många år kan vara en social katastrof. Förr var ett utomäktenskapligt barn ett hinder för studier på universitetet och något som måste döljas till varje pris. 

Naumann har tre barn, men det är bara en son som velat leta efter sin biologiska familj. Den som sökte hittade mycket snabbt sin mamma på Facebook. Att det finns bröder är roligt för alla barnen, medan relationen med mamman är mer komplicerad. 

Det speciella med en mamma går ändå inte att bortse från, säger Naumann och berättade om sin egen mamma som dog under året då sonen träffade sin mamma. Hon talar om hur hon saknar den speciella blicken som en mamma ger sina barn och hur hon saknar den. 

Moderskapets olika dimensioner finns i boken. Kärleken till de små och ångesten då de lämnar hemmet. Frågan om biologiska föräldrar och de som tar över barnen och älskar dem. Ana är en slags adoptivmor på många sätt och det barn hon älskar kommer hon snart skiljas från, långt innan hon blir vuxen. Att hon inte kan påverka sitt liv och få en chans att skapa en egen familj är tyvärr en naturlig följd av att hon jobbar för andra all sin tid. Trots att hon har sin fristad i sitt lilla rum, är det inte mycket hon kan erbjuda ett barn. 

Naumann berättar om sin skrivprocess och hur mycket hon jobbar med språket, ändrar och stryker. Vissa formuleringar består, men mycket förändras. Hon berättar också om hur hennes böcker ofta hakar i varandra, som hur hon skrev 62 dagar om två bröder och deras vän, då hon blev nyfiken på mammorna och skrev Springa med åror. Att skriva en bok som berättar om barnen i Bära barnet hem går dock inte, säger hon, det kommer för nära verkligheten och där finns begränsningar. Hon återkommer flera gånger till att det personliga och självbiografiskt inte är mer sant än det skönlitterära. Det märks så tydligt att det är en personlig och känslig bok och hon bekräftar det jag kände under läsningen att hon tassar lite och närmar sig historien med stor försiktighet. 

%d bloggare gillar detta: