Månad: maj 2015

En inte så munter statistik

Jag för statistik över min läsning och har gjort så i många år. De senaste åren har jag inte bara undersökt hur många böcker jag läser under ett åt, utan hur många det blir varje månad. I år ser statistiken ganska så dålig ut. Visserligen kan jag inte räkna med att ligga i topp varje månad, men någon månad hade det varit kul om den orangea kurvan hamnade i topp. Jag får helt enkelt läsa så det ryker någon månad snart. Förslagsvis nu i maj, då konkurrensen inte är direkt mördande. Fjorton böcker är alltså målet i maj och ja, jag är redan skeptisk.

Skärmklipp 2015-05-03 18.33.44

Farewell Ruth Rendell

ruth-rendell-jpg

Det var länge sedan jag läste något av Ruth Rendell, men det jag läst har jag tyckt mycket om. Mästerverket Stenarna skola ropa står i hyllan och nu får jag läsa den för att ära deckardrottningen som nu inte finns ibland oss länge.

I januari drabbades Rendell av en stroke och nu har hon avlidit, 85 år gammal. Rendell debuterade 1964 med From Doon with Death. Hon var en produktiv författare och skrev ett sextiotal böcker, många om kommissarie Wexford. Bäst tycker jag nästan om de böcker hon skrev under sin pseudonym Barbara Vine, som inte var klassiska deckare, utan snarare spänningsromaner.

I höst kommer Rendells sista bok Dark Corners ut och det blir det sista vi får läsa av en stor författare.

Foto: TT

Saker att skratta åt

4124040732

Damerna bakom skrattade så de grät och trots att jag inte bjöd mina grannar på lika många roliga skratt, så skrattade jag en del under Stand Up For Göteborg, men inte hela tiden. Jag kan hålla med GP:s recensent om att det är så många könsord och sexskämt att det ibland blir riktigt pinsamt. Kvällens konferencier Shima Niavarani var dock charmig och växte under kvällen.

Henrik Schyffert inledde och hans tjugo minuter är roliga. Troligen för igenkänningen, där hans gnäll på alla skitungar som tar över världen passar bra för oss andra gamla och bittra. Samtidigt hade han också en poäng i att många växer upp för snabbt och att parmiddagar kanske inte är det som ska gälla då man är tretton. Schyffert hade kul och jag hade kul. En bra inledning.

Därefter var det Magnus Betnérs tur och han var tyvärr en stor besvikelse med krystade skämt om Cameron och porr på engelska. Jag drog lite på munnen, men skrattade inte ordentligt en enda gång. Jag brukar gilla Betnér och har sett honom live ett par gånger. Nu var han dock en parodi på sig själv och blev mer tragisk än rolig.

Inte heller Bianca och Tiffany Krönlöf var jätteroliga, men de har ett budskap och för fram det på ett effektivt sätt. Kanske är det jag som är gammal, men jag tyckte att budskapet drunknade i könsord allt som oftast. Bianca är bäst, Tiffany sjunger bra, men tillför inte jättemycket.

Jonas Gardell var roligare än på länge. Visst kör han lite samma stil som han gjort de senaste typ 30 åren, men han är bra på det han gör. Skämten sitter och han knyter snyggt ihop sina minuter på scen. Sverigedemokraterna får sig några rejäla kängor och publiken hyllar.

Och så till sist, den vi alla väntat på, den fenomenale Eddie Izzard. Den mannen är otrolig. Hur kan han få en publik att vrida sig av skratt genom att skämta om Charles I, Lejonhjärta, Luther och en massa andra historiska figurer övergår mitt förstånd, men han gör det. Vi skrattar oavbrutet och jag är mer imponerad än någonsin. Även han verkar ha riktigt kul och springer runt på scenen med en fantastisk energi. Izzard slår sina svenska kollegor med hästlängder och visar att det går utmärkt att skämta om annat än sex och att könsorden inte måste krydda varje mening.

Showen avslutas som sig bör med att Eddie Izzard tar en selfie, eller förlåt groupie. Han är alltså fotograf till inläggets bild.

Att inspireras av andra

Veckan på Kulturkollo tillägnas inspirerad kultur och idag intervjuar jag Elin Boardy, som skrivit Mary Jones historia, inspirerad av Skattkammarön. Det fick mig att fundera vidare på liknande kultur, främst böcker och tv-serier, där spin-offs är vanliga.

Tydligen finns en annan svensk bok som är kopplad till Skattkammarön, nämligen Long John Silver av Björn Larsson, där Silver själv skriver om sina äventyr.

En fin läsning i samband med Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, är Bengt Ohlssons bok Gregorius, där just Gregorius perspektiv tas och Mordets praktik av Kerstin Ekman, där en man som tror sig vara verklighetens Doktor Glas tar ton. Om dessa tre har jag skrivit här. Tydligen finns också en bok av Birgitta Lindén som heter Jag, Helga Gregorius, där den som egentligen är dramats huvudperson, får berätta sin historia. Den hade varit kul att läsa.

I min bokhylla står För Lydia av Gun-Britt Sundström, som är en replik till en av mina favoritböcker Den allvarsamma leken, av redan nämnda Hjalmar Söderberg. Senaste gången jag läste om Den allvarsamma leken, tyckte jag mindre om Lydia än tidigare och därför har jag tvekat något.

Jag gillar konceptet med att vrida på perspektiven. Tana French gör det i sina böcker, genom att låta en tidigare biroll träda fram i huvudrollen i nästa bok. Det gillar jag skarpt, då det inte sällan samtidigt ger nya perspektiv åt tidigare böcker. I senaste The Secret Place låter hon Stephen Moran få huvudrollen, han var bifigur i Frenchs tredje bok Faithful Place och hans agerande då får betydelse för handlingen i det aktuella mordfallet. Det ställer höga krav på läsaren, men ger ett djup som få andra deckare har.

När det gäller tv-serier kommer jag på några gamla serier, som Melrose Place, som faktiskt var en spin-off på Beverly Hills och den nyare 90210, där platsen är densamma, men karaktärerna andra. Den som sammanbinder de tre serierna initialt är Kelly Taylor.

Även serierna Grey’s Anatomy och Private Practice hör ihop genom dr Derek Shepards före detta fru och senare hans syster, som rör sig mellan de två serierna.

Har du fler exempel?

 

 

%d bloggare gillar detta: