Månad: februari 2015

Gränslandet – en tänkvärd show

Jag fick lite dåligt samvete när Oskar Hanska inledde med att antyda (eller ja, han gjorde mer än så) att lärarna troligen hade presenterat föreställningen Gränslandet som “nån teater eller så” för eleverna. Någon elev i publiken var till och med snäll nog att högt och tydligt upplysa om att i klass x hade det varit precis så. Helt borta var jag inte i alla fall, för jag hade sålt in Oskar Hanska till eleverna (trodde jag i alla fall, men alla hade tydligen inte ens hört att vi skulle gå på “nån teater eller så”, men det är en annan historia) och det var också han som fångade dem direkt då föreställningen började. Och han fick hjälp av de andra på scenen, som bjöd på en riktig show. Mest imponerade dansaren Mohanned Hawaz, som var helt otroligt skicklig. Hans lek med “typiskt kvinnliga” kläder gjorde att han verkligen representerade det gränsland som pjäsen handlade om. Några av eleverna på IM blev lite chockade, men de flesta gillade såväl musiken som dansen. Musikerna var verkligen grymma.  Jag gillade också Oskar Hanskas parafras på Martin Niemöllers dikt om att våga stå upp för andra, trots att du inte hör till samma grupp som de gör.

Vad tyckte då eleverna. Ja, jag vore ingen riktig svensklärare om jag inte använde det vi just sätt i undervisningen, så det gjorde jag. Ett ganska spontant samtal kring vad titeln egentligen innebar och vad de fastnat för mest. Nu är de esteter och de går igång på musik, dans, sång och allt vad scenen hade att erbjuda, men de allra flesta gillade skarpt. En elev som aldrig brukar gilla något som har med skolan att göra och har ett pokerfejs som inte är av denna värld, klappade händer för glatta livet och dansade till och med i slutet. Mäktigt. Den som säger att kultur inte kan påverka unga människor borde tänka ett varv till.

Två andra elever ville veta vad q:et i HBTQ står för och det pratade vi om en stund (visserligen påpekade några klasskamrater att de hade vetat det om de inte vandrat ut från en föreläsning av RFSL för några veckor sedan, men nu vet de i alla fall). Queer är ett intressant begrepp som vi definitivt borde tala med om i skolan.

Några få var visserligen vansinnigt upprörda över att de tvingats se “en sån där mansförnedrande hen-pjäs” och det var intressant, då enda gången hen nämndes var då en dikt av Nino Mick spelades upp. En fantastisk sådan, som handlade om att vara han, hon, hen och inte behandla sin barn som kön, utan som barn och då kanske hen är ett bra tänk. Det tyckte inte dessa elever, som var vansinnigt kränkta av något. Kanske var de också förvirrade av att allt inte var så fyrkantigt heteronormativt i föreställningen och queer kan vara läskigt. Om jag kommer att släppa dem där? Skulle inte tro det. Det kan bli mycket queer och mycket hen på svensklektionerna. Som av en händelse. Inte för att det aldrig händer annars, mind you, men för att det kanske behövs lite extra.

Och budskapet? Förslag från eleverna är “höj rösten om någon blir utsatt eller diskriminerad”, “det ska vara okej för alla att vara som de vill” och “rasism är skit”. Det är väl en bra sammanfattning kan jag tycka.

Gränslandet gör en föreställning som produceras av Kultur i Väst i samarbete med Studieförbundet Sensus. Gruppen turnerar fram till 27/2, så det är kanske lite tajt att boka en föreställning nu. Om den återkommer och du är personal på en skola eller annan plats där ungdomar finns, ska du definitivt få chefen att boka en föreställning. Och om du är chefen, så är det bara att göra det.

 

 

Som om jag vore fantastisk

29693324_O_1

Tredje delen av Sofia Nordins dystopiska serie, om ett postapokalypiskt samhälle efter febern, heter Som om jag vore fantastisk och handlar om Ellas och Noras jakt på andra överlevare. I förra boken Spring så fort du kan, hörde de radiosignaler och sändningar som antydde att de finns i Umeå och de bestämmer sig för att lämna gården och bege sig dit.

Konstigt nog känns denna den tredje boken kortare än de andra, trots att den är precis lika tjock. Vi följer Ella och Nora under en kort, men intensiv period, då de försöker ta sig med bil till Umeå. Det är inte alls så lätt som de tänkt sig och Nordin skapar en rad hinder på vägen.

När jag läste förra boken om Hedvig, Ella och de andra, kritiserade jag den för att vara mer som vilken ungdomsbok som helst än seriens första bok. Den tredje delen ger åter utrymme för funderingar kring överlevnad, men kärleken får självklart ta stor plats den också. Och visst är det skönt att det går att vara en ganska normal tonåring även då nästan hela mänskligheten utplånats. Balansen är bättre och jag gillar Som om jag vore fantastisk mycket. Fortfarande är tempot ganska lågt, men det finns ändå ett driv i berättelsen som gör att det inte går att sluta läsa.

Lite tråkigt är det att resan går långsamt och att vi får vänta ännu en tid på att få svaret på vad som egentligen hänt och varför vissa klarat sig. Kanske får vi aldrig veta, men en fjärde del måste det vara. Om slutet i Spring så fort du kan bäddade för en fortsättning är avslutningen i Som om jag vore fantastisk knappt ens ett avslut. Skriv så fort du kan nu kära Sofia Nordin och gärna en tjockare bok nästa gång. Och du, jag vill veta hur det går för Hendig, Malte och Ante. Ta oss tillbaka dit är du snäll.

Eleverna på Introduktionsprogrammen samläser En sekund i taget just nu och den är populär. Det är en bra bok att läsa och samtala kring.

Vad kul det är med teater

Mina teatertreor har haft sina slutproduktioner den här veckan och vad roligt det har varit att få se dem. Speciellt de elever som annars inte tar plats, men växer på scen, men också de andra. De är så bra.

Bäst var kanske Rasmus Lindbergs Den som lever får dö om tre personer vid livets slut och en kvinna som arbetar på hemtjänsten. Kvinnan börjar bli senil, männen är bröder och har båda älskat henne. Fantastiskt manus och lika fantastiska skådespelarprestationer. Jag grät en skvätt i slutet.

Även Flyktbilen av Anders Duus, om två gånger Bonnie och Clyde var riktigt gripande. Nutidens Clyde heter egentligen Robin och har inga vänner. Han träffar nyinflyttade Bonnie och de finner varandra.

Jag gillade också monologen baserad på Jonas Karlssons novell Karin, med titeln Krister. Annars är det svårt med monologer, det ställer oerhörda krav på skådespelaren. Ännu en elev vågade sig på att stå ensam på scen och framförde då texter av Martina Haag.

En grupp hade skrivit en stor del av manuset själva och döpt sitt verk till Öppen repetition för: “Den röda gråskalan”, med scener från pjäser som Picknick på slagfältet. Vi får följa tre skådespelare som repeterar inför en föreställning och deras konflikter. Mycket rolig.

Det är spännande att arbeta med elever som är så kreativa som elever på estetiska programmet är. Svårigheten är dock att kärnämnen inte alltid står i fokus och sällan har högsta prioritet. Nu är det dock full fart framåt med Svenska 3 som gäller.

Tisdagsutmaning om sportböcker

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo handlar om sport och uppgiften är att tipsa om böcker, pjäser och diktsamlingar för vuxna, som handlar om sport.

Min spontana reaktion var att det här är en omöjlig uppgift, alla titlar jag kom på var för barn och unga, eller olästa. Förutom Fever Pitch av Nick Hornby, som är en av hans tråkigaste böcker, men en fantastisk film. Sedan funderade jag lite till och kom på en bok som jag glömde, halvläst på ett vandrarhem nära Uluru i Australien, nämligen Fotbollskriget av Ryszard Kapuszinski. Den var bra, men trots det har jag aldrig införskaffat något nytt exemplar och läst vidare. Det får alltså bli en tipslista med böcker jag inte läst.

En trio böcker om sport jag kan tänka mig att läsa (eventuellt):

Dubbelfel av Lionel Shriver, som handlar om ett par som träffades på tennisbanan och lever för tennis.

Guld av Chris Cleave, som också handlar om ett par som utövar samma sport, nämligen velodromcykling.

The Second Half av Roy Keane och Roddy Doyle. Egentligen lockar fobollsböcker inte alls, men jag är lika svag för Roy Keane, som jag är för Roddy Doyle och därför lite nyfiken på den här boken om en av Uniteds mest minnesvärda spelare.

Karen Joy Fowler levererar

cover

Jag hade stora förväntningar på We are all completely beside ourselves, trots att jag inte visste alls vad den handlar om. Det tar också lite tid innan det blir helt klart, men även vägen dit är fantastisk. Karen Joy Fowler har skrivit en mycket annorlunda syskonskildring, där den syster som är kvar berättar om den syster som försvunnit och brodern hon inte sett på mycket länge. Systern Fern försvann då huvudpersonen Rosemary var fem år, men fortfarande, första året på college är saknaden stor. Hon minns sin syster, men inte alls på samma sätt som storebrodern Lowell gör, men hon minns känslan av att växa upp nära henne. Rosemary talar aldrig om sin syster, men nu är det dags och hon börjar i mitten av historien, på college.

We are all completely beside ourselves återfanns på Man Booker Prizes korta lista 2014 och det är en utmärkelse den är väl värd. Jag var ganska överraskad ska jag erkänna, då jag tidigare försökt läsa Fowlers The Jane Austen Bookclub och gett upp då den var på tok för pratig. Även We are all completely beside ourselves är mångordig och ibland på gränsen till svulstig, men det funkar tack vare att huvudpersonen är beskriven så och en historia hon berättar inte kan skrivas på något annat sätt. Jag älskar inte heller slutet lika mycket som jag tycker om mitten och början, men det är en logisk avslutning och jag köper den trots allt.

I april ger Lavender Lit ut boken med titeln Vi är alla helt utom oss och med ett helt fantastiskt omslag. Läs den då om inte förr.

Några vackra duetter om kärlek

Egentligen är det bara för smörigt med duetter, men det hindrar inte att jag ofta älskar dem. Ofta finns en särskild nerv i en historia som två berättar. Dagen till ära har jag försökt välja bort de mest tragiska sångerna, som den som heter rätt och slätt Duett, där Jocke Berg och Titiyo sjunger om en kärlek som tar slut. Under en kort period var den sönderlyssnad, sedan löste sig allt och nu har många år gått.

Just nu har jag kommit in i en Säkert-period, vilket självklart har med den här intervjun att göra. En låt jag lyssnat på om och om och om igen och nynnat på däremellan är Det kommer bara leda till nåt ont, där Norlin sjunger med Markus Krunegård om den där tvekan som kan finnas i början. Själv minns jag de långa promenaderna hem för arton år sedan, som till slut ledde till den där oundvikliga kyssen, trots att tidpunkten kanske inte var den bästa.

På samma tema, men lite senare, när det känns så bra att det inte riktigt går och tro på att det kan fortsätta så, som i Hela huset med Håkan Hellström och Veronica Maggio. En låt som jag bara älskar och trots att den här inspelningen är kass, så vill jag dela den med er.

När det blir lite mer vardag kan det kanske bli lite tjafs och Last Word, duetten med Moneybrother och underbara Marit Bergman är fin i sin enkelhet. Och visst är det kärlek trots allt. Lite hopplös, men ändå kärleksfull är Bo Kaspers Orkesters och Lisa Ekdahls Svårt att säga nej. Jag vill ändå tro att de väljer varandra.

Mer åt det tragiska hållet, men ändå en låt jag tycker om är You don’t know me med Ben Folds och Regina Spector.

Och så den stora kärleken som övervinner allt, som i Ain’t no mountain high enough med The Temptations och Diana Ross. Fantastisk version.

 

En inte så munter dikt

Det blev inte så muntert då jag kombinerade ihop böcker från min ungdomsbokshylla till bokryggspoesi. Blod och kanske till och med ond bråd död. Här är mitt bidrag till bloggstaffeten anordnad av Kulturkollo-Fanny.

FullSizeRender(4)

 

Här ligger jag och blöder

Varför kom du hit?

döden i dina ögon

det händer nu

Dagens katastrofer

Poesi ska vandra från den ena till den andra …

Idag blir det poesi för hela slanten runt om i bokbloggsbloggosfären. Fanny på Kulturkollo håller i trådarna för stafetten med bokryggspoesi som går av stapeln idag på självaste alla hjärtans dag. Här är alla bloggar som kommer att delta. Kul med en blandning av gamla och nya bekantskaper!

9.00

Kulturkollo

9.30

Romeo and Juliet

10.00

What You Readin?

10.30

Yllet yrar

11.00

enligtO

11.30

Bloggbohemen

12.00

Den läsande kaninen

12.30

Mias vardagsrum

13.00

Läsresan

13.30

Fiktiviteter

14.00

the road so far

14.30

Och dagarna går

15.00

Som ett sandkorn

15.30

Gärdsmygen

16.00

Vargnatts bokhylla

16.30

Litteraturkvalster & småtankar

17.00

Carolina läser

17.30

Pappersfågelns boktips & skrivande

18.00

Läsmys med kultursnack

18.30

I regnet

19.00

Kulturkollo

Idag gjorde jag ett val

Jag har ju presenterat min något spretiga läsning just nu och idag när jag skulle lämna in bilen och visste att jag skulle vänta där ett tag var det självklart att ta med en bok. Jag valde alltså mellan en bok av en Nobelpristagare, Ungdomsår av J M Coetzee, en svensk chick-lit, Babyrace av Katerina Janouch och en ungdomsfantasy Half a King av Joe Abercrombie. Den sistnämnda finns i min Kindle, så den kommer försvinna från det här resonemanget. Hade jag val den, hade det ens aldrig varit något att resonera kring.

Jag skulle alltså till en bilverkstad, ändå flög följande tanke genom huvudet:

“Bäst jag tar med mig Coetzee, det ser bättre ut att läsa den än Janouch.”

Jag är en snobb, omedvetet kanske, men ändå en snobb. Hur kan jag ens bry mig om vad någon skulle tänka om det jag läser? Kanske för att jag själv tittar på vad folk läser och kanske för att jag då ibland lägger in en värdering. Jag vill inte göra det, men jag gör det ändå. Jag borde inte göra det, då jag faktiskt läser alla möjliga och omöjliga böcker själv.

Men tillbaka till bokvalet. Hur ser andra på en person som läser Ungdomsår? En grå, sober framsida till en bok skriven av en fransk nobelpristagare? Hur skulle någon se på samma person som läser en kul och underhållande bok med en färgstark framsida, skriven av en svensk författare som fått ungefär hur många böcker som helst utgivna? Och om nu den där ungdomsfantasyn inte gömt sig i en neutral läsplatta, hur skulle någon se på samma person som läste en sådan? Eller för den delen en person som läser på en läsplatta?

Just läsplattor ger mig vibbar av att personen i fråga är en storläsare. Det kan ju vara så att många som ser ut att pilla med sina mobiler faktiskt läser, men det signalerar inte primärt läsning. En läsplatta dock, den används bara till läsning. Och fast jag inte vill det blir det så att jag tänker olika om personer beroende på vad hen läser. I just detta fallet hade jag blivit nyfiken på Janaouch bok, eftersom det är en bok jag vill läsa och lite nyfiken på att en tant läser fantasy, men helt neutral skulle jag inte vara till någon bok.

Hur är det med dig, läser du vad som helst på offentlig plats? Finns det böcker du gömmer hemma?

En tur till Indialänderna

FullSizeRender(3)

Idag var det release av Erik Anderssons nya bok Indialänderna på Akademibokhandeln i Alingsås. Eftersom jag lyckats bli av med inte bara det ena (som gick sönder igår) utan också det andra halvljuset (som la av mellan Gråbo och Stenkullen) fick jag dra hem och byta till makens bil (utan fungerande vindrutetorkare) och gav mig något försenad iväg på en ganska så riskfylld bildfärd. Jag kom alltså sent (vilket inte är så ovanligt) och hann svära en del på vägen. Precis då Anderssons son (?) avslutade sitt tal och Erik Andersson skulle inleda, dundrade jag således in i butiken.

Själv har jag egentligen ingen relation alls till Andersson och hans litterära bravader, utan det var främst en piratdrottning som drog. Äntligen fick jag träffa piratdrottningen Alwilda, som jag känt så länge via sociala medier, men faktiskt aldrig träffat trots att hon bor bara några mil bort. Bibliotekskatten var också med och henne är det alltid trevligt att träffa.

Den korta presentationen av Indialänder och det korta avsnitt Erik Andersson läste gav mersmak. Att piratdrottningen intygade att boken är rolig och läsvärd gjorde sitt till självklart. Boken finns alltså i ett exemplar hemma hos mig as we speak och den är signerad. Och det är inte jag på bilden, utan en stjärnögd Alwilda.

FullSizeRender(2)

indialänderna har enligt baksidestexten, fått sin titel från Frödings Jag ville, jag vore i Indialand (själv tänkte jag mest på I Indialand bak Himalayas rand, den där sången om trollkarlen som drack upp sig själv ni vet). Huvudpersonen Ingvar Fransson dör redan på första sidan, så det är ingen hemlighet, började Andersson sin presentation. Boken består av berättelser om Ingvar Fransson, från olika personer som kände honom. De som berättar känner honom inte så väl och  avslöjar väldigt lite. Mycket får vi pussla ihop själva. Det framgår att han jobbat ett tag på Karamellpojkarna i Alingsås och ganska länge för Chalmers.

Erik Anderssons förra bok Den larmande hopens dal, handlar om Västergötland och de gränser som växte fram där, ofta ganska naturligt. Även i nya boken har gränser betydelse. Nu handlar det om gränser och nationalstater, hur de bildats och på vilka grunder. Gränser som ofta är konstruerade och därför skapar konflikter.

Politik, musik och geografi är teman i boken. Det låter som en intressant kombination. Musiken från länderna i öst var ingången, då det som väckte Erik Anderssons intresse för regionen var musik, men också mat. Det är dock ingen avhandling om centrala Asien som Andersson skrivit, utan en skönlitterär bok med många röster. Gränsen mellan fantasi och verklighet är flytande och Andersson avslöjar att t.ex. vissa av Indialänderna är påhittade.

Erik Andersson läser ett kapitel som börjar på en tidningsredaktion och sedan tar sig vidare. Några personer diskuterar Kazan och grodor, huruvida de låter eller inte. I Kazan är de tysta konstaterar någon, men inte alla sorter, på alla ställen. Det verkar vara en både absurd och rolig bok.

Jag blev också nyfiken på Anderssons två böcker om översättning och Översättarens anmärkningar om översättningsarbetet med Tolkiens Ringarnas herre väntar förhoppningsvis på mig på biblioteket imorgon.

%d bloggare gillar detta: