enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 20 februari, 2015

Gränslandet – en tänkvärd show

Jag fick lite dåligt samvete när Oskar Hanska inledde med att antyda (eller ja, han gjorde mer än så) att lärarna troligen hade presenterat föreställningen Gränslandet som “nån teater eller så” för eleverna. Någon elev i publiken var till och med snäll nog att högt och tydligt upplysa om att i klass x hade det varit precis så. Helt borta var jag inte i alla fall, för jag hade sålt in Oskar Hanska till eleverna (trodde jag i alla fall, men alla hade tydligen inte ens hört att vi skulle gå på “nån teater eller så”, men det är en annan historia) och det var också han som fångade dem direkt då föreställningen började. Och han fick hjälp av de andra på scenen, som bjöd på en riktig show. Mest imponerade dansaren Mohanned Hawaz, som var helt otroligt skicklig. Hans lek med “typiskt kvinnliga” kläder gjorde att han verkligen representerade det gränsland som pjäsen handlade om. Några av eleverna på IM blev lite chockade, men de flesta gillade såväl musiken som dansen. Musikerna var verkligen grymma.  Jag gillade också Oskar Hanskas parafras på Martin Niemöllers dikt om att våga stå upp för andra, trots att du inte hör till samma grupp som de gör.

Vad tyckte då eleverna. Ja, jag vore ingen riktig svensklärare om jag inte använde det vi just sätt i undervisningen, så det gjorde jag. Ett ganska spontant samtal kring vad titeln egentligen innebar och vad de fastnat för mest. Nu är de esteter och de går igång på musik, dans, sång och allt vad scenen hade att erbjuda, men de allra flesta gillade skarpt. En elev som aldrig brukar gilla något som har med skolan att göra och har ett pokerfejs som inte är av denna värld, klappade händer för glatta livet och dansade till och med i slutet. Mäktigt. Den som säger att kultur inte kan påverka unga människor borde tänka ett varv till.

Två andra elever ville veta vad q:et i HBTQ står för och det pratade vi om en stund (visserligen påpekade några klasskamrater att de hade vetat det om de inte vandrat ut från en föreläsning av RFSL för några veckor sedan, men nu vet de i alla fall). Queer är ett intressant begrepp som vi definitivt borde tala med om i skolan.

Några få var visserligen vansinnigt upprörda över att de tvingats se “en sån där mansförnedrande hen-pjäs” och det var intressant, då enda gången hen nämndes var då en dikt av Nino Mick spelades upp. En fantastisk sådan, som handlade om att vara han, hon, hen och inte behandla sin barn som kön, utan som barn och då kanske hen är ett bra tänk. Det tyckte inte dessa elever, som var vansinnigt kränkta av något. Kanske var de också förvirrade av att allt inte var så fyrkantigt heteronormativt i föreställningen och queer kan vara läskigt. Om jag kommer att släppa dem där? Skulle inte tro det. Det kan bli mycket queer och mycket hen på svensklektionerna. Som av en händelse. Inte för att det aldrig händer annars, mind you, men för att det kanske behövs lite extra.

Och budskapet? Förslag från eleverna är “höj rösten om någon blir utsatt eller diskriminerad”, “det ska vara okej för alla att vara som de vill” och “rasism är skit”. Det är väl en bra sammanfattning kan jag tycka.

Gränslandet gör en föreställning som produceras av Kultur i Väst i samarbete med Studieförbundet Sensus. Gruppen turnerar fram till 27/2, så det är kanske lite tajt att boka en föreställning nu. Om den återkommer och du är personal på en skola eller annan plats där ungdomar finns, ska du definitivt få chefen att boka en föreställning. Och om du är chefen, så är det bara att göra det.

 

 

Som om jag vore fantastisk

29693324_O_1

Tredje delen av Sofia Nordins dystopiska serie, om ett postapokalypiskt samhälle efter febern, heter Som om jag vore fantastisk och handlar om Ellas och Noras jakt på andra överlevare. I förra boken Spring så fort du kan, hörde de radiosignaler och sändningar som antydde att de finns i Umeå och de bestämmer sig för att lämna gården och bege sig dit.

Konstigt nog känns denna den tredje boken kortare än de andra, trots att den är precis lika tjock. Vi följer Ella och Nora under en kort, men intensiv period, då de försöker ta sig med bil till Umeå. Det är inte alls så lätt som de tänkt sig och Nordin skapar en rad hinder på vägen.

När jag läste förra boken om Hedvig, Ella och de andra, kritiserade jag den för att vara mer som vilken ungdomsbok som helst än seriens första bok. Den tredje delen ger åter utrymme för funderingar kring överlevnad, men kärleken får självklart ta stor plats den också. Och visst är det skönt att det går att vara en ganska normal tonåring även då nästan hela mänskligheten utplånats. Balansen är bättre och jag gillar Som om jag vore fantastisk mycket. Fortfarande är tempot ganska lågt, men det finns ändå ett driv i berättelsen som gör att det inte går att sluta läsa.

Lite tråkigt är det att resan går långsamt och att vi får vänta ännu en tid på att få svaret på vad som egentligen hänt och varför vissa klarat sig. Kanske får vi aldrig veta, men en fjärde del måste det vara. Om slutet i Spring så fort du kan bäddade för en fortsättning är avslutningen i Som om jag vore fantastisk knappt ens ett avslut. Skriv så fort du kan nu kära Sofia Nordin och gärna en tjockare bok nästa gång. Och du, jag vill veta hur det går för Hendig, Malte och Ante. Ta oss tillbaka dit är du snäll.

Eleverna på Introduktionsprogrammen samläser En sekund i taget just nu och den är populär. Det är en bra bok att läsa och samtala kring.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: