Alltid Lynley, eller nästan alltid …

13048543_O_1

Elizabeth George var egentligen den första deckarförfattare jag verkligen gillade. Jag hade försökt läsa någon Agatha Christie tidigare, men annars var deckargenren inte något jag lockades speciellt av. Så blev det sommar, jag hade just slutat högstadiet och jag var uttråkad. I mormors bokhylla fanns ett gäng böcker av Elizabeth George och jag började läsa. Först Pappas lilla flicka, som jag slukade och direkt längtade efter att få läsa mer om Lynly och Havers. Fortfarande tycker jag att det är en av hennes bästa böcker, eller var då i alla fall. Därefter läste jag snabbt Gamla synder och Till minnet av Edward. Sedan var det bara att börja vänta och fram till What came before he shot her slängde jag mig över varje ny bok om Lynley och Havers så fort den kom ut på engelska.

Att Elizabeth George valde att ta dö på Lynleys fru Helen, i With no one as witness, tappade jag helt mitt engagemang i serien och det tog ett bra tag innan jag fortsatte läsa om Lynley. Faktiskt har jag helt hoppat över What came before he shot her och tänker inte läsa den heller. Däremot har jag läst boken efter, Stråk av rött, som hade hunnit komma på svenska och den var riktigt bra. Jag tyckte dock inte alls om Denna dödens kropp, som var minst 100 sidor för lång och sedan dess har jag faktiskt inte återsett Lynley och Havers, trots att två böcker, En lögn att lita på och En ond lite handling, del 17 och 18 i serien har kommit ut på svenska. Kanske är det dock dags att återse mina gamla favoriter igen, de är ändå riktigt trevliga.