Jag tänker på Downton
Jo, jag fattar att det inte är logiskt. Att det ofta är för osannolikt för dramatiskt och för otroligt. Dessutom saknar jag Matthew och Sybil (det är faktiskt inte okej att ta död på älskansvärda huvudpersoner). Samtidigt älskar jag klassproblematiken, miljön och intrigerna. Tänk om jag hade fått leva på 20-talet. Tänk om jag hade haft en tunga som Lady Mary och en vilja som Lady Rose, eller en smart och genomtänkt plan som Cora.
Lady Mary har varit min favorit sedan serien inleddes. Jag gillar hennes otrevliga uppsyn, spydiga kommentarer och varma inre. Faktum är att jag kan relatera mycket till henne. Hon är utan tvekan min favorit tillsammans med hennes jungfru Anna, som jag dock tycker blivit allt för anonym det senaste. Om än lite för ifrågasatt av den lokala polisen. Jag har en liten soft spot för kökspigan Daisy också måste jag erkänna. Jag hoppas också att Edith, den som alltid står i skuggan, ska få sin plats i solen.
Men bäst av alla torde Violet Crawley vara. Inget avsnitt utan att Maggie Smith får mig att fnissa. Vilken rolltolkning.
Men vet ni vad det bästa med Downton Abbey är? Tv-cirkeln med bästa Johanna Koljonen. Missa inte.