Dag: 8 november, 2014

Jag tänker på Downton

downtonabbey7

Jo, jag fattar att det inte är logiskt. Att det ofta är för osannolikt för dramatiskt och för otroligt. Dessutom saknar jag Matthew och Sybil (det är faktiskt inte okej att ta död på älskansvärda huvudpersoner). Samtidigt älskar jag klassproblematiken, miljön och intrigerna. Tänk om jag hade fått leva på 20-talet. Tänk om jag hade haft en tunga som Lady Mary och en vilja som Lady Rose, eller en smart och genomtänkt plan som Cora.

Lady Mary har varit min favorit sedan serien inleddes. Jag gillar hennes otrevliga uppsyn, spydiga kommentarer och varma inre. Faktum är att jag kan relatera mycket till henne. Hon är utan tvekan min favorit tillsammans med hennes jungfru Anna, som jag dock tycker blivit allt för anonym det senaste. Om än lite för ifrågasatt av den lokala polisen. Jag har en liten soft spot för kökspigan Daisy också måste jag erkänna. Jag hoppas också att Edith, den som alltid står i skuggan, ska få sin plats i solen.

Men bäst av alla torde Violet Crawley vara. Inget avsnitt utan att Maggie Smith får mig att fnissa. Vilken rolltolkning.

Men vet ni vad det bästa med Downton Abbey är? Tv-cirkeln med bästa Johanna Koljonen. Missa inte.

 

Pappor i långa rader

Det finns en pappa som jag tänkt på hela veckan, då Kulturkollo haft pappavecka och det är Mister Tom. Han är ingen pappa i ordets traditonella bemärkelse, så han inte är biologisk pappa till Willie, som han tar emot under andra världkriget, men han blir en pappa och en pappa bättre än många andra. Boken heter Godnatt Mister Tom och jag tror att få har missat den. Fantastisk.

Musikpaus med Peter Cetera och låt från Tre män och en baby. En klassisk pappafilm.

Valjean i Les Miserable i musikalen som bygger på Victor Hugos bok, är inte heller en biologisk pappa, men en pappa lika fullt till Cosette. Blod är inte alltid viktigast.

Vi tar oss till Mercy Streeet. Och jag gör mig redo för Downton Abbey, där vissa pappor är mer irriterande än andra.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: