Månad: oktober 2014

Nu är vi här!

För andra gången befinner jag mig på Stockholm Literature och denna gång redan på fredagen. Invigning väntar och sedan mingel.

Redan på tåget fick jag sällskap av Anna och vi tog en tur runt Fotografiska innan vi drog tillbaka till hotellet.

Nu har vi träffat Lyran och nu börjar vi!

PS Jag börjar redan inse att jag kommer att behöva klona mig under helgen. DS

IMG_2527-2.JPG

Kulturtantshelg enligt O

På väg mot Stockholm och Stockholm Literature. En helg fylld av litteratur och bokvänner är precis vad jag behöver i den lite suddiga verklighet jag befinner mig i just nu.

IMG_1283.JPG

Tematrio – Prisvinnare

tematrio

Lyran fokuserar på vinnare av Augustpriset i veckans tematrio, vilket självklart är aktuellt och jag har hittat tre favoriter, trots att jag många år tyckte att fel bok vann.

1. Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink vann priset för bästa svenska fack 2011 och är en helt fantastisk historia om en pojke som kommer till Sverige under andra världskriget. Mycket läsvärd.

2. Pojkarna av Jessica Schiefauer vann i kategorin bästa barn- och ungdomsbok samma år. Det är en annorlunda och intressant bok om identitet och att bokstavligen byta kön.

3. Gregorius av Bengt Ohlsson blev bästa svenska skönlitterära bok 2004 och ger oss Gregorius version av det som händer i Doktor Glas. Det är en trevlig och ganska olycklig man vi möter.

Mitt flygplanssällskap

Jag tror det var igår som jag lyssnade på Morrongänget (Göteborgs sådana) på Mix Megapol och de pratade om vem de helst hade velat sitta bredvid under en lång flygresa. En kändis då. Det fick mig att börja fundera över vilken person jag skulle välja och tänkte att en kul utmaning hade varit att välja ut ett par författare att flyga tillsammans med. Nackdelen med att välja två är att jag tvingas sitta i mitten, men fördelen är att jag inte behöver nöja mig med en.

En författare jag gärna  vill ha som sällskap är Nick Hornby, då han verkar så himla trevlig och härligt nördig. Möjligen skulle det vara lite jobbigt att snacka engelska i flera timmar, men det finns ändå en hel del att säga om böcker, fotboll och musik.

Vid min andra sida skulle jag självklart placera Chimamanda Ngozi Adichie (och ja, jag vet att jag är helt fixerad vid denna kvinna) för att få diskutera lite feminism, fördomar och dessutom kanske få lära mig ett och annat. Det kan bli riktigt spännande.

I verkliga livet avskyr jag att prata med medpassagerare på flygplan. Jag är väluppfostrad och grym på att småprata, men jag tycker verkligen inte om det. Helst sitter jag djupt försjunken i en bok, men för två till synes väldigt trevliga litterära giganter gör jag ett undantag.

Däremot skulle jag inte vilja sitta bredvid Anders Jacobsson, som bland annat har skrivit böckerna om Sune och Bert. Hans kollega Sören Olsson verkar lite vettigare, men Jacobsson har gjort en hel del märkliga uttalanden. Hade han satt sig på stolen bredvid skulle jag definitivt fortsatt att läsa min bok.

Vilka två författare skulle du gärna sitta bredvid på flygplanet och vad skulle ni prata om? Vem vill du absolut inte ha som sällskap?

 

Kultur världen runt. Nästan.

världskarta1

Veckans utmaning på Kulturkollo anknyter till veckans tema som bär titeln “Jorden runt på sju dagar”. Uppgiften är att berätta om:

en bok från en världsdel,

en film från en annan världsdel,

en TV-serie från en tredje och

musik från en fjärde världsdel.

Jag har skrivit om några favoriter från Afrika idag på Kulturkollo, så därför blir det en bok från Asien som jag lyfter fram här. Jag läste Att leva av Yu Hua i somras och tyckte mycket om den. Nattsvart, men väldigt bra. Filmen från 1994 är också mycket bra.

Men filmen jag valt ut kommer från Europa och är självklart fransk. Jag är svag för babbliga och långsamma franska filmer och Robert Guédiguian är en favoritregissör. En av de bästa filmer jag sett av honom är Marius och Jeanette, som jag såg ensam på en filmfestival en tidig söndagsmorgon för många år sedan.

TV-serien kommer från Oceanien, närmare bestämt Australien och stadsdelen St Kilda i Melbourne. Vi var där för många år sedan jag och maken och bodde på ett lite lagom flummigt backpacker-ställe. Jag önskar verkligen att jag fick tillfälle att åka dit igen. Genom TV-serien The Secret Life of Us fick jag viss längtan stillad, men det var också några år sedan.

De första två säsongerna om ett gäng unga vuxna som bor i ett lägenhetskompex i St Kilda är helt suverän. Inför tredje säsongen byttes en hel del skådespelare ut och serien tappade i kvalitet, men fram tills dess var den det bästa jag sett. Favoriten Claudia Karvan var sedan med i nästan lika lysande serien Love my way.

Och så musiken, som kommer från Nordamerika och är gjord av en favorit som jag upptäckte då jag såg Good Will Hunting, nämligen Elliott Smith, vars deppiga musik konstigt nog brukar få mig på gott humör. Lyssna bara på den här låten:

 

 

 

Och de nominerade är …

Nomineringarna till Augustpriset 2014 offentliggjordes idag och jag gissade inte mycket rätt. Könsfördelningen är hyfsat jämn, förutom i barn- och ungdomsklassen. En del böcker lockar mycket, andra inte alls. Så här tycker jag om de nominerade. Mer diskussioner om böcker som borde varit med, hittar du på Kulturkollo.

 

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Ma, Ida Börjel, Albert Bonniers förlag är diktsamlingen, ofta kallad “årets lyriska alibi” och jag tycker att den verkar bra, knäpp och udda, men spännande.
Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg, Natur & Kultur låter som en typisk prisvinnarbok, men den lockar inte mig över huvud taget. Historiska romaner är sällan min grej, men skulle den vinna gör jag kanske ett försök.
Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista lockar däremot rejält. Jag har länge tänkt läsa författarens förra bok Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, så det här är en nominerad jag absolut tänker läsa.
Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts vill jag definitivt läsa. Det är mycket roligt att Sandberg nomineras för sin avslutande del av trilogin om Maj. Jag har ännu bara läst första delen, Att föda ett barn och den var fantastisk.
De utvalda, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers förlag är egentligen en självklar nominerad. Böcker om andra världskriget är alltid populära i dessa sammanhang.
Beckomberga.

Ode till min familj, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag är den enda jag gissade på och en av de nominerade böcker jag gärna läser. En av tre böcker från giganten Albert Bonniers Förlag.

Nominerade till Årets svenska fackbok

Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarsson, Atlas är en glad överraskning bland de nominerade. Jag har den på jobbet, men har mest hunnit bläddra. Återkommer med fler tankar då jag läst lite mer organiserat.
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Håkan Håkansson, Makadam förlag lockar inte alls, men det är kul att ett litet förlag nomineras.
Naturlära, Lars Lerin, Albert Bonniers förlag är en nominering som gör mig glad. Lars Lerin gör mig alltid glad och jag läser gärna hans bok.
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Anders Rydell, Ordfront förlag handlar om ett intressant ämne, men lockar ändå inte jättemycket. Andra världskriget igen. Sådär sugen på att läsa.
Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid, Tina Thunander, Leopard förlag hoppades jag på och nu ska jag få tummen ur att läsa. Jag har läst Thunanders Resa i Sharialand och den är riktigt, riktigt bra.
Erik och Margot. En kärlekshistoria, Per Wästberg, Wahlström & Widstrand. Jag älskar Per Wästbergs sätt att skriva och omslaget till boken är ljuvligt, kanske är innehållet lika fint. Jag tror jag ger den här boken en chans.

 

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Det har redan blivit diskussion om nomineringarna i denna ytterst spretiga klass. Ingen bok för unga vuxna, endast en för 12-15 och ingen ren textbok.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, Malin Axelsson, Klara Persson, Urax är en berättelse om vad som händer vi blir till för åldrarna 3-6. Det låter som en annorlunda bok, som jag nog måste läsa.
Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren, Eva Lindström, Rabén & Sjögren är H C Andersens saga återberättad. Låter inte det minsta kul eller nyskapande, men man vet aldrig med Barbro Lindgren.
Vi är vänner, Eva Lindström, Alfabeta bokförlag vänder sig också till åldern 3-6 och denna nominering innebär att Lindström innehar rekordet med 10 nomineringar hittills. Hon tillhör inte alls mina favoritillustratörer, men något speciellt måste hon sannerligen ha.
Tilly som trodde att…, Eva Staaf, Emma Adbåge, Rabén & Sjögren. Emma Adbåge tycker jag däremot mycket om. Det här är en bok som jag hade läst för grabbarna O om de var yngre, men visst är det lite märkligt att ännu en bok för åldrarna 3-6 nomineras?
Vi springer, Joar Tiberg, Sara Lundberg, Rabén & Sjögren. Ännu en 3-6-bok, som skulle kunna vara något. Jag ska nog satsa på att läsa dem alla, det går ändå ganska fort.
Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen är en drygt 600 sidor tjock, illustrerad berättelse som är en fristående fortsättning på Wegelius Legenden om Sally Jones,som belönades med Augustpriset 2008. Christin Ljungqvist tipsade om Mördarens apaKulturkollo och jag blev redan då sugen på att läsa.

Jag tänker på August

Imorgon avslöjas de nominerade till Augustpriset från en direktsänd presskonferens som startar 12.15. Arton titlar nomineras i tre klasser och trots att jag är värdelös på att tippa, så måste jag göra ett försök. Det här är titlar jag vill, hoppas och tror ska finnas bland de arton.

Jag är rädd att Mattias Edvardsson ligger på ett för litet förlag, trots att fler och fler sådana titlar når prislistorna. Hans Där framtidens fötter vandrar är en riktigt fin arbetarskildring, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Den andra kvinnan, av Therese Bohman är också riktigt, riktigt bra och jag tror att Arkan Asaad, Sara Stridberg och Amanda Svensson har goda chanser att bli nominerade. Detta gissar jag utan att ännu ha hunnit läsa deras senaste böcker. En annan kvalificerad gissning är att Bruno K. Öijer finns med bland de nominerade genom sin nya bok Och natten viskade Annabel Lee.

Jag blir mycket förvånad om Ester Roxberg inte nomineras i kategorin bästa fackbok för sin bok Min pappa Ann-Christine. Det här är vår tid av Fanny Härgestam är också väl värd en nominering. Annars är jag dålig på facklitteratur, men det hade varit kul, modigt och spännande om juryn räknade Liv Strömquists Kunskapens frukt till kategorin. Andra tänkbara ännu inte lästa fackböcker är Doktor Nasser har ingen bil av Tina Thunander, Hakkorset och halvmånen av Niclas Sennerteg, Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin och kanske även Gränsbrytarna av Erik de la Reguera. I alla fall lockar de mig.

När det gäller böcker skrivna för barn- och ungdom känner jag mig ovanligt tom i år. Det hade dock varit vansinnigt roligt om Christine Ljungqvist nominerades för Rävsång, som jag trots att jag inte hunnit läsa den ännu, är helt övertygad om är fantastisk. Sarah Sheppards Djuren i skogen är superfin och Ivar träffar en Stegosaurus av Lisa Bjärbo, men illustrationer av Emma Göthner verkar helt ljuvlig. Annars är årets stora favorit Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn. Den håller jag en extra tumme för.

Om några timmar vet vi om jag prickat in några titlar. På återhörande då!

Ingrid är Nattbarn

1

Fjortonåriga Ingrid kallas Iggy, men då hon befinner sig på nätet använder hon sitt alias Nattbarn. Iggy spenderar tid på olika forum, främt Emocore, som många tonåringar, eller vuxna för den delen. Ja, inte just Emocore då, men forum på nätet. Ställen där det går att träffa likasinnade. I vanliga livet finns det få av den varan. Iggy är ganska ensam, hon har få vänner och hennes mamma är mest intresserad av sin nya kille, som Iggy tycker är rätt läbbig. Jag gillar Iggy i all hennes fulhet och frustration. Hennes självständighet, hennes mod och hennes ärlighet. Det jag inte gillar är att hon tar onödiga risker.

När det är dags för skolfotografering börjar Ingrid prata med fotografen Han verkar gilla henne, trots finnar och fult hår. Han tycker till och med att hon är cool och det visar sig att de gillar samma musik. Trots att det skiljer många år mellan dem uppstår en speciell kontakt. De börjar kommunicera. Först på nätet och sedan via sms. Snart är det dags att ses i verkligheten.

Hanna Gustavsson har en mycket personlig stil. Nattbarn är annorlunda tecknad, inget är vackert, men det är ärligt och välgjort. Detaljerna finns i bilderna och de är alltid viktiga. Ingenting verkar finnas där av en slump.

Nattbarn är en serieroman med en ung huvudperson, men jag vet inte om det är en bok för unga. Ämnet är allvarligt, men upplösningen gör att den blir ganska oskyldig. Ändå tror jag att Nattbarn främst är för äldre. Läser tonåringar ens serieromaner från förlag som Galago, som främst vänder sig till vuxna? Letar de i bibliotekets hylla med serier för vuxna? Inte sällan tycker jag att det är synd att vi envisas med att skilja på texter för unga och vuxna, ändå kan jag inte låta bli att fundera över målgruppen. Jag tror att de yngre läsarna kan lockas av bildspråket och de ibland groteska illustrationerna. Kanske ska jag testa på mina elever och se vad de tycker!

Kulturkollo kan du läsa en intervju med Hanna Gustavsson, där hon bland annat berättar om sin debutbok och ger tips på andra bra serieromaner. Klicka dig gärna dit.

Olika sätt att tänka

IMG_2498.JPG

I Drömmen om Sverige låter Niklas Orrenius några människor som flytt från Syrien få komma till tals. Han inleder med ett starkt förord om hur han inte vill att hans barnbarn i framtiden ska tro att han och många med honom, likt de som inte såg eller ville se judarnas situation under andra världskriget, inte såg vad som hände i Syrien. Vad som händer just nu.

När jag tar del av dessa människors fruktansvärda berättelser, tänker jag att jag är stolt över att leva i ett land som inte bara tar emot de som flyr kriget, utan också ger dem permanent uppehållstillstånd, så att de på allvar kan bygga ett nytt liv. Jag vet hur viktigt det är för att kunna och våga leva vidare.

Sedan tänker jag att många tänker på ett annat sätt. Att vi inte borde hjälpa så många. Att det blir för dyrt. Att de möjligen kan få stanna tillfälligt. Och jag skäms. Jag skäms över att allt fler verkar glömma att livet är ett lotteri. Att vi inte lever i ett fritt och fredligt land för att vi förtjänat det. Vi har haft tur och den som haft tur borde utan att tveka hjälpa de som upplevt krig och kaos.

En sak har Sverigedemokraterna rätt i. Det är främst män som lyckas ta sig till Sverige. Vägen hit är livsfarlig och många dör innan de når Europa. Smugglare gör sig rika på människor som i sin desperation betalar stora summor för att kanske, kanske nå sitt mål. Så vad är lösningen? Att hjälpa i närområdet? Den som ens kan med att uttala dessa ord har ingen skam i kroppen. Läs gärna Orrenius bok eller öppna för den del vilken dagstidning som helst valfri dag i veckan.

Varför inte istället låta de köande människorna utanför Sveriges generalkonsulat i Beirut eller ambassaden i Amman söka uppehållstillstånd där. Det vore att hjälpa. Som det är nu erbjuder vi skydd till de som kommer hit, men för att nå Sverige krävs att de smugglas in illegalt i EU.

Cecilia Malmström, EU-kommissionär och folkpartist kallas “vänsterhippie” och får sin inbox fylld av hatmail då hennes budskap om att EU och därmed alla dess medlemmar behöver ta ett större ansvar för människor som flyr krig. I en konversation med Donald Trump som återges i boken påpekar Malmström hur viktigt det är att sluta kalla flyktingar för illegala. Vad ska vi kalla dem då?, undrar Trump och Malmström föreslåt det självklara – människor.

Niklas Orrenius bok går snabbt att läsa, men ibland måste jag ta en paus för att orka. Drömmen om Sverige är en stark och viktig bok. Läs den.

 

 

%d bloggare gillar detta: