enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 25 oktober, 2014

Carol Ann Duffy läser

Jag är lite bitter över att jag inte hinner lyssna på seminariet med Carol Ann Duffy imorgon. Nu fick jag i alla fall två tillfällen att höra henne läsa, igår på invigningen och idag på läsningsscenen. Jag tycker verkligen om idén med en scen där författare läser sina egna texter, det är sympatiskt och trevligt.

Carol Ann Duffy är en fantastisk poet, det visste jag redan, men att höra henne läsa gör att hon växer än mer. Dikterna är vackra, tänkvärda och inte sällan roliga. Ännu en gång undrar jag över varför jag så sällan läser lyrik! Nu har jag i alla fall köpt ännu en av hennes böcker och jag vågade be om att få den signerad.

IMG_2572.JPG

Nthikeng Mohlele och Elisabeth Hjort

Nu sitter jag bänkad, strategiskt bredvid utgången för att jag ska kunna smita direkt till Carol Ann Duffys läsning, för att lyssna till Nthikeng Mohlele från Sydafrika. Han har skrivit Joburg Blues, ännu en festivalbok som jag inte läst, men vill läsa. En kort bok, som trots detta verkar innehålla något stort. Han samtalar med Elisabeth Hjort, författare och teolog.

Hjort berättar att deras samtal som inleddes för en månad sedan, som handlade om boken självklart, men också mycket annat. Delar av mailkonversationen finns publicerad i Svenska Dagbladet. Måste läsa.

Mohlele berättar att han växte upp med apartheid, men var glad att han var liten och inte då förstod allt. Han förstod först då han läst böcker om andra länder, för att kunna lägga ett pussel om sitt eget hemland. Att ge sig ut på en resa genom litteraturen och sedan komma hem.

Den engelska titeln är Small things och jag undrar lite över varför titeln blivit en helt annan på svenska. Huvudpersonen har varit med om stora händelser, men fokuserar på de små detaljerna. I historien är det ofta små detaljer som har betydelse och vi förstår den kanske inte förrän vi brutit ner den till mindre delar. Hos människor är det detsamma. De små tingen är det som skiljer oss åt.

Mohlele talar om sin vilja att skriva något eget, inte duplicera någon annan författares verk. Det är för jobbigt och krävande att skriva för att nöja sig med det. Vissa saker är universella säger han, vilket gör det svårt att skapa något nytt. Det universella håller oss samman, politik, religion, vetenskap, alla är de försök att försöka bryta ner de stora frågorna och göra dem gripbara. Vi använder olika sätt att skapa mening. Vissa lyssnar på hög musik, andra tar droger, säger Mohlele. Med hjälp av kulturen kan man göra detsamma. Vissa delar av boken är väldigt sydafrikanska, men annat är universellt. Krig är universellt, liksom barnets naivitet och oskyldighet.

Har Du hittat sin litterära röst?, undrar Hjort och Mohlele svarar att han hoppas och tror det. Hans poetiska och personliga språk märks även då han talar och han berättar om hur musik och poesi påverkat honom, liksom hans modersmål. I det samhälle han växte upp i var språket och sättet du använder dig av det, mycket viktigt. Varje ord uttalades med försiktighet och precision. För Mohlele är det viktigt att den kultur han möter och upplever ska vara vacker och tala till honom med skönhet. Vad det är finns inget objektivt svar på. Han strävar dock efter att det fula och hemska ska beskrivas på ett vackert sätt.

Många berättelser från Sydafrika skrivs av vita, Mohlele skriver om både svarta och vita personer och han menar att varje bok är en del av en stor, gemensam berättelse. Han påpekar, liksom Forna talade om tidigare, att författare inte ska begränsas till att skriva om det hen upplevt. En författare måste vara modig nog att skriva ner berättelser som kommer till dem.

Mohlele talar om litterära och musikaliska perioder, med specifikt innehåll. Även i politiken finns perioder, som påverkas av personen som styr just då. Konstnärens ansvar är komplex, då konsten inte har att eget liv, utan påverkas av sin omvärld. Du kan inte ha konst för konstens skull, utan att politik och samhälle påverkar den. Kritiker, konsthandlare och annan publik påverkar också konsten. Allt handlar om människans jakt på mening.

Mohlele och Hjort diskuterar hjälten i Joburg Blues och Mohlele menar att hjältar är de som har principer och följer dem. Han talar om Mandela, som kunde ha dragit sig tillbaka då han blev fri, men istället fortsatte sin kamp för sina principer. Desiree, som är den kvinnliga huvudpersonen i Joburg Blues är galen, menar Hjort och Mohlele blir lite oroad över att kvinnor kallas galna och vill hellre säga att de två karaktärerna är galna. De flesta galna personer i historien, de som gör riktigt galna saker, är dessutom män. Eftersom världen är och har varit patriarkal så länge är det lätt att tro att kvinnor inte kan vara självständiga, men kvinnor är lika mycket människor som män. En kvinnlig huvudperson måste vara lika komplex som en man, utan att avfärdas som galna. Mohlele kallar Desiree för stark, snarare än galen, men är säker på att han kommer att skriva om andra kvinnor som agerar på andra sätt. Däremot påpekar han att han inte är kvinna och därför har svårt att helt förstå hur det är. Trots detta måste han skapa runda karaktärer, även då han skriver om kvinnor.

Det som kan störa är exemplet han ger, med kvinnor som långrandiga shoppar, medan män är snabba. Då är jag man och även Hjort påpekar, väldigt finkänsligt, att hon inte heller håller med. Synd att det blir plattityder, men också ett tydligt exempel på att även den som vill vara öppen och fritänkande, lätt hamnar i mönster och stereotyper.

Mohlele talar slutligen om att omvandla länder, vilket sker i Sydafrika och under arabiska våren. Det är en chans till nystart, men man måste också behålla visst av det gamla. De gråhåriga har mycket att berätta, konstaterar han. En pianist på 74 år, spelar på ett annat sätt än en talangfull 17-åring, men inte sämre. Det handlar inte om att inte utvecklas, men att inte ta bort allt gammalt. Samexistens och balans är nödvändig. Det är å andra sidan också viktigt att ändra synen på kolonialmakter som civiliserade och kulturella, som motsats till afrikaner. Det är en mycket förenklad bild av en komplex verklighet. Vad är egentligen civiliserat? Vilka är civiliserade? Civilisation är ett relativt begrepp avslutar han.

IMG_2562.JPG

Ying Chen och Meric Algün Ringborg

Ying Chen har skrivit tio romaner, i Sverige är det Elisabeth Grate som ger ut hennes böcker och två av dem Den otacksamma och Stilla är utgivna hitills. Ying Chen inleder med att säga att hon egentligen hade önskat att hon fick börja med att läsa, då det är svårt att förklara vad böcker handlar om. Hon inleder med att berätta om de böcker som ännu inte är översatta. Den otacksamma är hennes tredje bok, som handlar om en mamma och en dotter och dilemmat mellan att vilja fly och vara självständig, men samtidigt stanna kvar och tillhöra ett sammanhang. Stilla handlar istället om förhållandet mellan en man och en kvinna, men på ett komplext sätt.

Ying Chen skriver på franska, men kallas ändå för en kinesisk författare, precis det som Aminatta Forna talade om tidigare idag. Vårt behov att sätta etiketter och att sortera är stort. Chen berättar också om en författarväns bok, som placerades på hyllan för utländsk litteratur, trots att hon skriver på franska. Vi kommer aldrig ifrån vårt ursprung. Här anar jag en röd tråd bland seminarierna.

Chen vill dela in sina böcker i flera perioder. De tre första handlar om Kina och sedan dess har hennes böcker handlar mer om att skapa konst, än att beskriva drama. Stilla handlar om att tolka de tolkningar som redan är gjorda av historiker. Samtidigt tycker hon att hennes frihet att skapa en egen värld, ju längre hon skriver. Hon säger att hon inte är intresserad av historier, utan av ord, vilket gör att hennes romaner är fyllda av metaforer och liknar lyrik. Den andra fasen är en konsekvens av den första fasen och bygger på de frågor som tidigare ställts och de begränsningar som fanns då. Att skriva på franska var egentligen en slump, men efter första boken fanns inget alternativ. Hon för en ständig kamp mot det stimulerande hinder som det är att skriva på ett främmande språk. Att få tankarna att bli franska och språket att bli det hon vill. Hon översätter sina böcker till kinesiska själv, men i övrigt skriver hon inte på kinesiska. Att själv översätta åt andra hållet, från kinesiska till franska vore omöjligt.

Meric Algün Ringborg kom till Sverige 2007 och talar om hur frustrerande det var att flytta till ett land inom EU och den frustration all byråkrati skapade. En utställning bland annat visa-ansökningar och alla möjliga och omöjliga frågor som de innehåller, finns på Moderna museet just nu och jag vill verkligen se den. Datum, systematiskt ordnade, av hennes tid i Sverige finns också tillsammans med ett minilexikon med alla ord som är lika på turkiska och svenska. När Meric Algün Ringborg berättar att vi får ta ett exemplar vaknar läraren i mig och tanken på hur det kan användas i undervisningen om språkhistoria och hur språk är släkt, som pågår just nu i Svenska 3.

De två kvinnorna i samtalet har båda flyttat från ett land till ett annat och skriver om att gå vidare, förändras och om identitet. Algün Ringborg beskriver sin vilja att systematisera och på så sätt kunna förstå sin nya värld. I systemet uppkommer konsten. Hon bygger snarare än skapar och det hon skapar blir trots all objektivitet mycket subjektiv. Utställningen som finns på Moderna museet är delar av flera projekt, men det kändes både intressant och relevant att få verken att tala till varandra och skapa nya tankar, säger Algün Ringborg och menar att verken blir mer komplexa och komplicerade tillsammans än var för sig.

Chen talar om “olästa böcker” och hur hon fått bibliotek att ställa ut dem. Även hemma finna böcker som är olästa och vissa är inte ens köpta för att bli det. De är bara där som sällskap för de böcker som ska bli det.

IMG_2558.JPG

Aminatta Forna inleder lördagen

Stefan Ingvarsson inleder med att berätta om hur de upptäckte Aminatta Forna, en stor brittisk författare, som är utgiven i många länder men ännu inte i Sverige. Hon har skrivit om Sierra Lione, där hennes far var oppositionsledare och hängdes. Temat i böckerna är hur krig påverkar människor och i sin senaste bok förflyttar hon sig till Kroatioen, för att undersöka samma tema i Europa. Aminatta Forna är inte inbjuden för att tala om sin bok, utan hålla ett föredrag med titeln Don’t judge a book by it’s author.

På sin underbara engelska börjar hon berätta om fjärilar och hur hon samlade på dem. Något hon snart gav upp, då sorterandet och de latinska namnen. Hon ville hellre bli veterinär, men sedan kom hon på att det var en författare hon ville bli. Då kunde hon vara olika saker varje dag.

Ett av hennes länder är Sierra Leone, där hennes far hade sina rötter. Att inte skriva om ett krig som pågår i ett hemland vore fel. Krig är olika, men ändå lika. Därför var det inte omöjligt att skriva om Jugoslavien. Forna talar om hur det varit på gång i många år, men att det faktum att alla hade tillgång till vapen, vilket skiljer kriget i Jugoslavien från det i Sierra Lione.

Forna talar vidare om den engelska kanon som finns, mer eller mindre uttalad. Studerar du litteratur är det böcker skrivna i England, på engelska. Och visst är det så även här, trots att vi förflyttar oss utanför Sverige handlar det fortfarande om “döda, vita män”. Ngugi wa Thiong’o har sagt att det bara borde finnas en kurs i litteratur, nämligen litteratur. Istället delar vi in det i fler och fler underavdelningar som “kvinnolitteratur”, “koloniallitteratur” osv.

Hon jämför sitt yrke som författare och journalist, hur det senare vill förenkla och då blev Forna “en afrikansk författare”, trots sin komplexa bakgrund. Författare vill inte bli beskrivna som undantag från normen, kvinnlig författare, afrikansk författare, homosexuell författare, utan likt den vite mannen bara få kallas författare. Varför inte bara sortera böcker alfabetiskt. Varför behöver vi sätta etiketter på personer och ting? Är det inte begränsande?

Forna berättar om hur hon hittade sin bok The Hired man bland afrikanska böcker. Hon påpekade att den utspelade sig i Kroatien och då blev personalen lite förvirrad. Var skulle de nu placera hennes bok. Hon försätter att berätta om att hon inte läst en text om sina böcker som inte påpekar att hon är en färgad kvinna. Att hon då skriver om Kroatien blir märkligt. Konstigt nog förväntas de flesta författare skriva om sin egen miljö. Om du inte är vit man, då får du skriva vad du vill. Då är du författare.

Vem har då rätt att skriva om vem?

Forna påpekar att författare inte skriver om platser, utan om personer som råkar leva där. Vi måste se de universella. Kanske ska vi tänka att det handlar om autencitet, inte om att ingen får gå utanför sin personliga sfär. Handlar det om kolonier och deras herrar, eller om makt? Eller är det så att författare från Europa eller USA aldrig kan skildra människor som är mer utsatta, utan att de anklagas för att exploatera de svaga?

Forna påpekar att alla hennes karaktärer har erfarenheter som skiljer sig från henne. Det finns dock likheter mellan olika kulturer, trots att det på ytan finns många olikheter. Dessa likheter gör att det är möjligt att skriva om personer som man inte är. På samma sätt kan det dock finnas stora olikheter mellan länder, som på ytan är väldigt lika. Forna berättar om likheter och skillnader mellan Sierra Lione, Kroatien och Storbritannien, där de två första länderna på många sätt är lika, medan Storbritannien inte har några likheter med dessa länder alls. Det handlar alltså inte bara om geografisk närhet.

Forna återknyter till fjärilarna som hon tröttnade på. Hur de var vackra även med nålar i sig, med etiketter, men inte speciellt intressanta. Hon avslutar med en uppmaning som hon gav sina studenter “Write what you want, but write it well”.

IMG_2548.JPG

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: