Dag: 25 september, 2014

Barbro Lindgren om ALMA och annat

Maria Lassén-Seger samtalar med Barbro Lindgren om hennes författarskap och om det förändrats efter ALMA. Då hon inte har någon dator och knappt går att nå via telefon, har det inte blivit så stor skillnad, menar hon. Hon föredrar brev, men hinner sällan svara, även om målet är att göra det.

De diskuterar språket i böckerna om Max, som Lindgren kallar poetiskt, men som fått kritik. Jag gillar det inte heller måste jag erkänna. Vad jag inte visste var att serien avslutats med Max grav. Däremot finns det mycket annat jag tycker om. Böckerna om Mattias minns jag till exempel från min barndom. Och böckerna om Sparvel absolut älskade jag. Barnen tyckte om Benny, men inte lika mycket som jag faktiskt.

Lindgren är intresserad av de svaga, av annorlunda barndomsskildringar, men inte av det normala. Många känner säkert igen sig, säger hon och i bästa fall få lite tröst. Lassén-Seger berättar om en väninna, som säger att Barbro Lindgrens böcker räddat hennes liv. Det är stort, men för mig är det andra författare som talar mer till mitt inre.

Lindgren fascinerar mig dock som människa. Hon berättar målande om sin barndom och hur hon blev deprimerad som tioårong, vilket kanske berodde på den hemska, nybyggda skola hon började i. Ingen tycktes förstå orsaken till depressionen, men efteråt har hon förstått att det troligen handlade om att skolan tog hennes frihet, stängde in och begränsade henne.

När jag hör om Lindgrens böcker inser jag hur mycket humor som finns i dem och att jag faktiskt kanske skulle uppskatta dem bättre nu. Jag är lite sugen på Vems lilla mössa flyger lockar till exempel.

Lindgren har arbetat tätt tillsammans med några illustratörer. Trots att hon själv gått konstutbildning ville hon inte illustrera själv. Ord är hennes sätt att uttrycka känslor, bilder funkar inte alls lika bra. Hon talar också om hur imponerad hon blivit av de bilder som fått bli en del av hennes böcker och berätta den historia som hennes ord format.

Det är också intressant att lyssna till när Lindgren talar om hur hon skriver. Att hon skriver i skrivböcker i olika storlekar, men skriver om väldigt lite. Hon talar också om sitt stora behov av frihet, kanske en känsla som finns kvar från barndomen. Hon smet till exempel från sina barn för att sätta sog och skriva och som barn smet hon från sina syskon.

IMG_2401-1.JPG

Identitet och nationalitet

IMG_2400.JPG

Jag är nu på ett seminarium med författare som skrivit böcker som jag har hemma, men inte har hunnit läsa. Zulmir Becevics Avblattfieringsprocessen verkar riktigt spännande och Janne Tellers Allt som är vill jag också läsa. Samtalet leds av min stora idol Lena Sundström.

Teller talar om hur danskar, som tidigare varit öppna, nu stängt in sig i sin främlingsfientliga bubbla och jag är rädd att minst 13% av svenskarna parkerat sig på samma ställe. Det måste börja bli ganska trångt.

Hur mycket har identitet och nationalitet med varandra? För vem är det viktigt och varför?, undrar Becevic. Varför ställer vi frågan, “vad kommer du ifrån?” för att sedan inte godta Sverige som svar, utan istället ställer följdfrågan “men egentligen?”. Becevic är född i Jugoslavien, ett land som inte längre finns och Sundström berättar att hennes dotters svar på frågan är “spelar det någon roll?”.

Och begreppet “invandrarförfattare”, säger inte det mer om den som frågar och i landet vi lever i, än något annat. Teller berättar att det i New York aldrig skulle hända att ett sådant epitet användes.

Becevic berättar också hur hans utseende och hans namn alltid gör att han bryter normen och ses som en främling. Teller, som har föräldrar från Tydkland och Österrike och ser “dansk” ut kallas inte “invandrarförfattare” i Danmark heller. Handlar det egentligen om nationalitet eller faktiskt om rasism? Teller lyfter fram att det handlar om hur vi ser på andra människor och våra fördomar.

Avblattefieringsprocessen är en dystopisk framtidsskildring, men också en tyvärr väldigt aktuell bok. Hur kan en persons erfarenheter och person raderas och försvenskas? Finns det ens någon svenskhet? Visst kan vi skratta åt det, säger Sundström, men diskussionen finns både i Danmark och Sverige på olika nivåer. Teller påpekar att det redan finns en “avblattefieringsprocess” i Danmark. Danskhet definieras av Dansk Folkeparti och deras politik har förändrat Danmark i grunden menar hon. Hijab jämställs med svastika och Kornanen är en farlig kampskrift lik Hitlers Min kamp. Trots detta upplever sig danskarna som “de goda” och verkar inte anse eller inse att utvecklingen är problematisk. Självbilden handlar också om att säga att det är “typiskt svenskt att respektera mänskliga rättigheter” inte det är “typiskt svenskt att sälja vapen till diktaturer”, trots att det är sant.

Det absurda, som Becevic också påpekar är att Sverigedemokraterna lyckats inspireras av Dansk Folkeparti och börja införa samma sorts idéer i Sverige. Genom att “invandrarfiera” sociala problem, trots att de egentligen är ett resultat av förd politik och ett globalt kapitalistiskt system, inte av invandring. Trots detta skylls problemen på människorna, inte på systemet.

Teller talar om Danmark som ett “småfascistiskt land” men menar att det inte hade varit populärt att säga i Danmark. Då skulle hon bli kallad “politiskt korrekt” och det är det fulaste man kan vara i Danmark. Visst börjar det bli så även i Sverige?

Becevic skriver om en “avblattefieringsprocesser” men just nu pågår en “avhumaniseringsprocess” som är så vanlig inom fascismen. “Muslimer är kackerlackor” till exempel, det finns det en och annan Sverigedemokrat som skriver offentligt, men i det dolda lär det sättet att tala vara mer vanligt.

Jag lyssnade på ett TED-talk igår och där talade han om faran av att generalisera, då alla som har två barn eller fler vet att två individer inte är lika. Ändå säger vi att “alla muslimer” eller till och med “alla invandrare” är likadana. Visst är det märkligt?

Avblattefieringsprocessen är en absurd bok, men tyvärr börjar verkligheten dra åt samma håll, vilket flera recensenter påpekas. Teller talar också om en novell hon skrivit om två grupperingar av människor på var sin sida av ett järnvägsspår och hur de börjar försöka skilja ut sig från varandra.

Becevic talar om identitet som lever i betraktarens ögon och det är ett intressant perspektiv, som jag verkligen vill föra in i vårt projekt om Identitet i Svenska 1. “Svenskheten är som en enhörning, alla vet hur den ser ut, men ingen har sett den” säger han, eller rättare sagt huvudpersonen i hans bok och det ligger något i det. Alltså går det inte heller att bli svensk, då ingen egentligen kan beskriva hur man då ska vara. Det som är typiskt svensk för en svensk kan inte vara typiskt svenskt för en invandrare. Invandrare ska göra språktester och få sina historiekunskaper testade, medan svenskar kan strunta i att plugga historia och med gott samvete kunna kritisera “det här jäkla skitlandet med vårt jäkla skitväder” och vilja dra till Thailand.

Teller talar om vikten av att agera och tänka som individ och finna sina egna svar. Att ta sig tid och se nya horisonter. Och ja, det är ett bra råd, som jag tar med till mina elever.

Nyfiken på Ester Roxberg

Bokmässan 2014 inleds med ett seminarium i litet format med Ester Roxberg arrangerat av Skolkyrkan. Jag är här med en kollega, som är bror till en av arrangörerna. Jag har läst Roxbergs böcker, tre mycket olika men alla bra, men den som samtalet mest ska handla om är Min mamma Ann-Christine, som är aktuell i pocket.

Tänk er en av dina föräldrar som någon annan. En mamma med skägg eller en pappa med långt, mörkt lockigt hår. Alla familjer har hemligheter, men kanske var hemligheten som fanns i Ester Roxbergs familj större, eller i alla fall annorlunda. Det visade sig dock att flera av hennes vänner också hade familjehemligheter, som fick förbli just hemligheter. Roxbergs pappa blev Ann-Christin och den hemligheten blev då synlig.

Roxberg berättar om hur tristessen i Rottne gjorde att hon skrev. Tipset till alla föräldrar blir därför att låta sina barn ha riktigt tråkigt om man vill att de blir författare. Kanske vinner de inte Lilla Augustpriset, som Roxberg gjorde, men troligen lär de sig förstå språkets makt.

Ester Roxberg talar om sin första bok Antiloper där huvudpersonen har en verklig förebild. En vän till henne, som blev deprimerad under gymnasiet och senare tog sitt liv. En bok jag tyckte otroligt mycket om.

Pappa Ann-Christin står därefter i centrum. Roxberg berättar om hans uppväxt i en konservativ, kristen familj. Farmodern hade svårt att tala om känslor, berättar hon, men var ändå kärleksfull.

Fadern ville bli musiker och började på musikhögskolan, men valde till slut något annat, kanske det han trodde var det rätta. Han blev präst. Bekymmersrynkan fanns ständigt mellan ögonen och han var väldigt lågmält och inte minst konservativ. Han var emot att homosexualla skulle få vigas i kyrkan och var något av en homofob. Till och med kvinnoprästmotståndare under en period.

Så förflyttar vi oss till 2010 och pappa ska sova över hos Roxberg, något han ofta gör. Hon talar om sitt bokkontrakt, han är ganska tyst. Sedan säger han att han måste berätta något. Hon tänker att han ska berätta att han har cancer, men istället berättar han om en kvinnlig sida, som alltid funnits där.

Vad betyder det egentligen?

Roxberg berättar om hur otroligt mycket hon skämdes över sin pappa från början. Ingen verkade heller förstå eller veta något om transpersoner. Homosexualitet har vi koll på, men hennes pappa var väldigt annorlunda och fördomarna var många. Det är komiskt med män som klär sig i kvinnokläder, men inte får det bara vara så. Det finns människor som lever så helt utan komik.

De flesta transpersoner säger sig uppleva sig annorlunda redan från tidig ålder. Pappa Åke hade känt så sedan han var fyra. Men varför? Det fanns egentligen ingen förklaring. Det svåra var att pappan var den Roxberg alltid talat med om sina känslor och om sina problem. Nu visste hon inte till vem hon skulle vända sig till. Dessutom skämdes hon över att hon skämdes.

Kärleken till fadern lyser igenom i allt Roxberg säger, men också sorgen. Att hon förlorat en förälder, men samtidigt fått något annat. Hon förstår att han inte varit lycklig, men det tog ändå lång tid innan hon kunde acceptera sin nya pappa. Hon ville till exempel ha med Åke på sitt bröllop, inte Ann-Christin, men nu har hon riktigt svårt att förstå hur hon kunde kräva det av honom. Nu är det som vanligt, men fortfarande är det svårt att veta vad hon ska kalla honom och vad andra ska använda för titel. Kan en pappa vara en hon? Så borde det vara, men ännu är vi inte där. Det har hänt en del, men det finns en bit kvar.

Samtidigt påpekar hon något viktigt. Att hennes pappa fortfarande står med en fot i den manliga världen och har kvar den respekt som är förunnad män. Statusen har dock sjunkit då han valt att bli kvinna. Men pappa vet inte vad det är att vara kvinna ännu, säger Roxberg och med passion talar hon om de begränsade könsrollerna som vi tvingas in i och hur liten betydelse kön borde ha. Att vi borde se personer, inte kön. Vad enkelt det låter och vad svårt det ändå är. Att få frågan “hur kändes det att få veta att din pappa vill klä ut sig till kvinna?” och inse hur lite kunskap det finns om dem som absolut inte passa in i mönstret. Det krävs att hela tiden behöva ta beslutet att vara annorlunda. Att inte vara accepterad. Och Roxberg vågar erkänna att hon inte var så öppen som hon trodde. Att hon tyckte att hennes pappas avslöjande var svårt. Traumatiskt till och med. Jag vet att hon fått kritik för det och det talar hon också om. Jag tycker dock att det är bra att hon erkänner och det är så tydligt att hon medvetet försökt förstå och att hon både är glad över att hennes pappa är gladare nu, att han har utvecklats och är helare, men samtidigt är frustrerad över hur svårt det ändå är.

IMG_1280-0.JPG

%d bloggare gillar detta: