Månad: augusti 2014

Jack the Ripper Wannabe

now-you-see-me

Now you see me av S J Bolton är en riktigt ruskig och välskriven spänningsroman med en huvudperson som är lika mörk som de i böcker av Flynn eller Hand. Lacey Flint är framgångsrik, men ganska ny polis i London. Hon lever ett isolerat liv, men då hon blir vittne till ett mord och därefter förflyttas till den station där fallet utreds, har hon svårt att fortsätta isolera sig.

Två saker står snart klart, dels att mordet på något sätt är knutet till Lacey Flint, samt att mördaren inspirerats av Jack the Ripper. Då Flint är något av en expert på den berömde mördaren kommer hon till stor användning i teamet. Problemet är bara att hon nästan vet för mycket och att hon har en tendens att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Under några månader mördas kvinna efter kvinna på ytterst brutala sätt och jakten är riktigt spännande.

Det här är något helt annat än Blood Harvest, som är den enda bok jag läst tidigare av Bolton. Den var mer av en spökhistoria i lantlig miljö, medan vi nu rör oss i London i sällskap av riktigt hårdkokta och minst sagt annorlunda poliser. Jag gillar Lacey Flint, hon är trasig och knäpp, men det är svårt att inte engagera sig i henne. Mark Joesbury är polisen som älskar att hata henne, eller hatar att han älskar henne och dessa något frustrerande känslor delas av dem båda.

Jag läser raskt vidare i serien om Flint, Joesbury och de andra och anar en ny spänningsfavorit. Det här är helt klart det bästa inom genren som jag läst på mycket länge.

 

Bättre sent än aldrig

44edfb64-1427-4c4e-8bf7-a1e701198a49

Jag har ju helt glömt av att dra vinnaren som får ett presentkort att shoppa böcker för på Glansholms Bokhandel. Det blir lätt så när packande och fixande i huset tar all tid.

Lotter ordnades och vinnaren som drogs är:

Vargnatts Bokhylla

Stort grattis! Jag har inte läst Cronin, men rekommenderar verkligen The Ocean at the end of the road av Neil Gaiman.

 

En djävulsk hämnd

goi3d

Gå om intet är en den första roman jag läst av Sandra Gustafsson, men jag imponerades mycket av den självbiografiska Maskrosungen. Hennes språk är många gånger korthugget och nästan känslolöst konstaterande, vilket ger en fin effekt till det tunga hon skriver om.

Gå om intet handlar om två nu vuxna bröder. Tobias är den misslyckade brodern. Den andre sonen, som aldrig räknats lika mycket som storebror Joakim. När boken börjar förhör polisen Tobias och Joakims sambo Sara. I två olika rum sitter de och berättar två helt olika historier om vad som hänt sedan de sågs för första gången två år tidigare. Vi förstår genom förhören med Sara och Tobias att de har helt olika syn på vad som hänt och hur deras förhållande egentligen sett ut. Vi anar också att någonting har hänt Joakim.

Joakim och Sara har ett bra förhållande, men när Tobias kommer in mer och mer i deras liv dras Sara till honom. Han smickrar och är spännande. Hon blir förälskad och vi leva med honom, men Tobias övertygar henne om att bo kvar i huset med Joakim. Han vill till och med att Sara ska gifta sig med brodern, då hon kan få delar av huset vid en skilsmässa. Huset som Tobias anser är hans.

Det är lite Hans Koppel över historien om Joakim, Sara och Tobias och jag läser med hjärtat i halsgropen. Mycket står skrivet mellan raderna och det är en obehaglig och spännande historia Gustafsson bjuder på. Jag gillar det oväntade slutet och att jag behöver gå tillbaka och läsa om. Flera gånger sedan jag läste Gå om intet har jag tänkt på Tobias och funderat över hur han egentligen är funtad.

Det eviga folket är inte rädda

9789127133631__Det_eviga_folket_-r_inte_r-dda_mind

Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är inte ny, men en mycket aktuell bok. Den handlar om tre flickors vänskap, från barndom, via militärtjänst. Krig och konflikt står i centrum och vissa scener är riktigt vidriga. Krig är vidrigt, till och med vardagen i Israel och Palestina är vidrig. Vi ser det i media varje dag. Det är inte så enkelt att några är onda och andra är goda. Det här är en komplicerad konflikt, utan någon enkel lösning.

Yael, Avishag och Lea växer upp tillsammans i en dammig israelisk by vid den libanesiska gränsen. Som alla andra ungdomar i Israel måste de göra militärtjänst. Yael får i uppdrag att utbilda skyttar, Avishag arbetar som gränsvakt och Lea är militärpolis. Genom att följa deras vardag, får vi också en inblick i hur det är att leva i Israel och hur svårt det kan vara. Att göra militärtjänst i Israel är inte som att göra militärtjänst i Sverige, konflikten melan Israel och Palestina är alltid pågående och fienden tydlig.

Jag är mycket imponerad av Shani Boianjuis sätt att skriva och hennes förmåga att se sitt eget land utifrån. Om jag tvingas välja sida i konflikten tar jag inte Israels, men jag är glad över att ha läst en bok som faktiskt använder gråskalor. Att Boianjuis är så ung som hon är, gör att jag blir än mer imponerad. Jag ser med spänning fram emot vad hon ska hitta på härnäst.

 

 

Med fokus på ett samhälle för alla

3302735_2048_1152

Foto Mattias Ahlm/SR

Jag visste inte vem Athena Farrokhzad var förrän hennes diktsamling Vitsvit nominerades till Augustpriset 2013. Då mitt lokala bibliotek inte har boken måste jag erkänna att jag faktiskt inte läst den. Helst skulle jag vilja lyssna på den, då Farrokhzad är en person att lyssna till. Att lyssna till hennes sommarprogram var därför en självklarhet. Innan jag hann lyssna hade dock programmet väckt ilska. Den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén ville till exempel kasta ut sin tv genom fönstret.

Jag kan inte låta bli att undra om Athena Farrokhzads kritiker har lyssnat till mer än den första fem minuterna av hennes program. De menar att hon uppmanar till att skjuta borgare i nacken, mörda kungafamiljen och med våld störta regeringen. När jag lyssnade hörde jag en låt av Ebba Grön, förvisso i en coverversion som gör att texten, som definitivt är arg och våldsam, kommer fram väldigt tydligt. Betyder det att borgare bokstavligen behöver vara rädda för att Farrokhzad och hennes polare ska dra ut på gatorna och dela ut nackskott? Skulle inte tro det. Som Patrik Lundberg påpekar i sin kolumn är det bra mycket vanligare med våldtäkter än nackskott, men anmälningarna mot musik spelad på Sveriges Radio, som innehåller uppmaning till våldtäkt förekommer sällan om någonsin.

Athena Farrokhzads replik i Rummet har också väckt reaktioner. En rad i Beväpna er ersattes av ett pip. Så här förklarar Farrokhzad det:

Vi ville inte sjunga Zarah Leander, eftersom vi inte vill basha operasångerskor utan reell politisk makt, oavsett om hon sjöng för Hitler eller inte. Vårt modesta ändringsförslag till Sveriges radios jurister var ”Ja jag, jag hatar Peter Wolodarski, ja jag, jag hatar Johan Hakelius”. Mest för att det gick få fint in i rytmen, men det var tyvärr inte en förhandlingsfråga.

 

Våldsamt? Knappast. Provokativt? Absolut. Omoget? Lite. Jag tror knappast att varken Peter Wolodarski eller Johan Hakelius är rädda för att Farrokhzad ska skada dem på något sätt, de ser med all sannolik inte detta som ett hot. Perspektiv.

Om du lyssnar till mer än fem minuter av Athena Farrokhzads sommarprogram kommer du att märka att hon inte uppmanar till våld. Däremot uppmanar hon oss alla att fundera över vilket samhälle vi vill leva i. Jag vill också byta regering och när Farrokhzad säger sig vilja störta regeringen tänker jag att hon menar just det. Jag är också glad att det finns andra som orkar vara aktiva i den kamp mot främlingsfientlighet som pågår just nu. De som inte vill ha ett Sverige där ursprung har betydelse för status.

Om du lyssnar till mer än fem minuter av Athena Farrokhzads sommarprogram kommer du att märka att manuset är lysande. Att alla de dikter hon läser utdrag ur många gånger talar till dig från en svunnen tid, men ändå berättar om vårt samhälle. Du kommer att få fundera över vad solidaritet betyder idag och varför det ordet inte används lika mycket. Varför fler och fler röstar fram en regering som passar dem själva, utan att ta hänsyn till andras välmående.

Om du lyssnar till mer än fem minuter av Athena Farrokhzads sommarprogram kommer du också att fundera över varför detta blivit sommaren mest anmälda sommarprogram och vad det säger om det samhälle vi lever i. I en insiktsfull krönika i Hela Hälsingland sätter Lars Ragnar Forssberg ord på några av mina tankar:

 

Det var som om man fruktade att Athena F skulle komma upp på ledarreaktionerna beväpnad med k-pist och meja ner borgerlighetens slätkammade skribenter. Deras oförmåga att lyssna är beklämmande. Deras panikreaktioner illavarslande. Deras dövhet för en berättelse som handlar om ett Sverige långt bortom deras egen horisont djupt oroväckande.

 

Perspektiv.

Om du lyssnar till mer än fem minuter av Athena Farrokhzads sommarprogram kommer du kanske förstå att ditt Sverige inte alltid är andras Sverige. Att alla inte fått det bättre de senaste åren, utan att klyftorna tvärt om har ökat. Det gör att Farrokhzad måste genomföra det sommarprogram hon nu genomför, istället för att prata om träd.

Består Sveriges Radio av en samling vänstervridna personer som vill föra ut sin propaganda? Där delar jag inte Axéns uppfattning, men det gör jag å andra sidan troligen inte när det gäller andra saker av värde heller. Kanske är det tvärtom så att vissa åsikter blivit mer rumsrena än andra och att andra sommarprat borde ha genererat fler anmälningar. Athena Farrokhzad, Maja Karlsson och Ylva Karlsson, ansvariga för manus och musik i Farrokhzads sommarprogram anmäler Anna von Bayerns program från 28/7 och skriver så här i Aftonbladet:

 

När författaren och ”prinsessan” Anna von Bayerns program sändes en vecka efter vårt fick nyliberalismen ytterligare ett affischnamn i P1:s laguppställning: Hon hetsade mot skatt, förordade ett samhälle med ojämlik inkomstfördelning, ifrågasatte aborträtten och pratade om invandring som ett problem. Vi har nu gjort en anmälan till Granskningsnämnden för att få det prövat huruvida denna retorik, som förordar strukturellt våld, strider mot sändningstillståndet.

 

Jag applåderar detta. Åsikter som dessa är allt för vanliga idag och de är för mig mer provocerande och våldsamma än någonting som uttaldes i Farrokhzads sommarprogram.

Perspektiv.

Lyssna för att få höra en begåvad poet läsa poesi. För att få höra en medmänniska tala om det samhälle hon ser.

Om du lyssnar på mer än fem minuter av Athena Farrokhzads sommarprogram kommer du kanske komma till nya insikter. Hitta nya perspektiv. Kanske.

 

%d bloggare gillar detta: