Månad: augusti 2014

Rätt, men fel

Veckan har varit minst sagt intensiv. Nytt jobb, visserligen på en arbetsplats jag känner till och typ 150 nya elever har gjort att det snurrat gött i huvudet. I onsdags var de nya ettorna på läger och på kvällen var alla lärare där. Vår uppgift var att presentera oss med hjälp av ett föremål och jag hade självklart med min Kindle och dessutom en pappersbok. Jag avslöjade att jag lider av abibliofobi och att böcker och ord är min passion.

Just den här veckan har jag däremot inte hunnit läsa någonting i princip och jag blir lite orolig för hur jag ska hinna läsa och jobba samtidigt. När dagarna dessutom regnar bort blir det lätt så att eventuellt lediga eftermiddagar spenderas framför datorn, istället för med en bok. Inte bra.

Så visst är det så att jag lider av abibliofobi, men kanske lider jag mer av tidsbrist. Rädslan för att inte få någon lästid. Vad heter den fobin egentligen? Tempuspenuriafobi?

Bokcirkeln är inne

Den 3 september startar serien Bokcirkeln i Hökarängen, där Kristina Lugn ska prata om livet och böcker med fyra cirkeldettagare. Bokcirklar ligger i tiden helt klart. Första boken ut är Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, som jag läste för 20 år sedan under mina litteraturstudier och tyckte mycket om.

Kristina Lugn, Dostojevskij och en bokcirkel. Det kan inte gå fel. För visst har Lugn rätt i att vi behöver varandra och att en bokcirkel är ett utmärkt sätt att umgås. Om det är lika givande att titta på andra som bokcirklar återstår att se, men poddcirklar funkar ju utmärkt, så rimligen borde det funka i tv-format också.

Tredje boken om Flint

ododlig_omslag_0

Lacey Flint jobbar inte efter händelserna i Cambridge, som vi kunde läsa om i Livrädd. Inte alls konstigt. Trots detta blir hon självklart inblandad i fallen som utreds, denna gång genom grannpojken Barney. Han och hans kompisar undersöker platser där andra pojkar hittats mördade och tömda på blod. Barney utreder fallen genom att bland annat hänga i olika grupper på internet och faktum är att han ibland ligger före polisen.

Barney är en trevlig bekantskap, en ensam lite pojke, vars pojke jobbar allt för mycket. Lite typiskt att Flint tar honom till sitt hjärta. Det finns helt klart likheter mellan de två.

Lotta Olsson skriver i DN att hon inte tycker om Flint och jag förstår hennes argument – det finns lite för många trasiga, kvinnliga poliser med ett gäng hemligheter. Ändå tycker jag om Flint, hon är sympatisk trots allt. Lite trött börjar jag bli på att hon hela tiden hamnar i trubbel, men jag kan ta det. Det är också glädjande att hon och Joesbury långsamt, långsamt närmar sig varandra. Mellan Dana Tulloch och Flint är det dock minst sagt spänt.

Odödlig är den tredje boken i Sharon Boltons serie om Lacey Flint och den är kanske mer lik en klassisk deckare än de andra två delarna. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, men den är inte lika nyskapande. En riktig bladvändare är det dock helt klart och jag imponeras av hur väl Bolton knyter ihop trådarna. Nu längtar jag efter fjärde boken i serien, som kommer senare i höst.

 

 

När en demokrati föds

9789127138148

När den arabiska våren inleddes gick det att läsa om situationen i Tunisien dagligen, men som vanligt försvann rapporteringen och journalisterna förflyttades till andra, mer aktuella platser. Samtidigt pågick självklart massor i landet som vår media glömt. I boken Det här är vår tid – Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien, får vi följa tre representanter i den konstituerande församlingen, vars uppgift det är att ta fram en ny grundlag. Den fjärde kvinnan Amira, förlorade sin man under revolutionen och är en så kallad martyrhustru.

Mabrouka Mbarek representerar det sekulära mittenpartiet CPR. Hon har bott i USA i många år och är nu tillbaka för att göra en insats för sitt hemland. Detsamma gäller Meherzia Labidi, som tillbringat många år i Paris. Hon är den konstituerande församlingens vice talman och invald ledamot för det islamistiska partiet Ennahda. Selma Mabrouk är läkare och invald för det socialdemokratiska partiet Ettakatol.

Målet är att bygga upp ett nytt, demokratiskt Tunisien och tvistefrågorna är utan tvekan kvinnors rättigheter och förhållandet mellan politik och religion. Oron hos oppositionen är dock stor för att Ennahda ska få in formuleringar i grundlagen, som öppnar för att senare kunna införa sharialagar.

Selma har valt att inte vara rädd. När valresultatet kom i slutet av oktober 2011 och det stod klart att islamistpartiet Ennahda hade tagit storslam blev Selma först orolig. Men hon bestämde sig för att inte döma ut något parti på förhand. Trots det kan hon inte helt skaka av sig känslan. Selma vill inte att religionen ska tränga in i politiken.

 

Arbetet i Bardo, där den konstituerande församlingen håller till, är lika spännande att följa som den mest rafflande thriller. Härgestam bygger upp en dramatik och det är helt klart så att verkligheten överträffar dikten. Det är också snyggt hur Amiras berättelse står i kontrast med och kompletterar de politiska avsnitten. Vi får veta hur livet är i Tunisien genom Amiras ögon, men också genom berättelserna de tre andra kvinnorna bidrar med.

Varje gång jag läser en reportagebok som gör att jag lär mig nya saker om ett land och dess befolkning, undrar jag varför jag inte gör det oftare. När boken är så lärorik och så välskriven som Fanny Härgestam börjar jag verkligen fundera. Jag vill definitivt rekommendera er att läsa Det här är vår tid, men läs gärna Tunisian Girl av Lina Ben Mhenni dessförinnan, där får du läsa om revolutionen och det som hände under revolutionen.

Habegäret är väckt

9789174294279

Jag älskar lyrik, men tyvärr läser jag mer och mer sällan diktsamlingar. Egentligen vet jag inte varför. Kanske beror det på att dikter kräver en viss sorts läsning, en koncentrerad sådan, där det finns tid för eftertanke. Det var länge sedan jag hade sådan tid.

Nu släpper Bonnier Pocket fyra mycket fina utgåvor av fyra författares samlade dikter. Jag har redan Frödings och Ferlins, även en del av Andersson, men faktum är att jag inte äger någon samling av Södergran. Är nu mycket sugen på att investera av ett exemplar av hennes samlade dikter, men förord av Ebba Witt-Brattström och ett vansinnigt fint omslag, formgivet av Sara Acedo.

När jag läste till svensklärare samlades vi ibland och läste dikter högt för varandra. Någon gång satt vi framför en öppen spis, varje gång blandades poesin med rödvin. Otroligt trevligt måste jag säga. Min vän Lotta läste ofta dikter av just Edith Södergran och med hennes röst i huvudet tänker jag att läsningen blir extra njutbar.

Behöver något muntert …

file8481257438297

Pang, så kom hösten och jag känner mig redan höstdeppig. Att jobbet har dragit igång är visserligen mest av allt kul, men jag är en ganska lat person och skulle gärna hänga i en solstol och läsa böcker några veckor till. Det blev ju en del husfixande de sista veckorna på sommaren och solstolen stod övergiven allt för mycket. Mest av allt önskar jag mig dock liter mer sol och värme, det är trevligare att jobba också när solen skiner.

Frågan är hur jag ska tackla höstregnet? Ny regnjacka i all ära, men jag behöver lite upplyftande läsning. Ingen skröna för allt i världen, men något som får mig att glömma pissvädret ett tag.

Vad tycker du att jag ska läsa?

Tematrio – Snyftböcker

tematrio

Veckans tematrio handlar om böcker som kräver näsdukar. Riktiga snyftare. Här kommer tre böcker som fått mig att fulgråta.

The Fault in Our Stars av John Green finns nog med på många sådana här listor kan jag tänka mig. En bok att storgråta till helt klart. Att hela tiden veta att det troligen inte kommer att sluta väl, men att faktiskt strunta i det.

Jag gråter varje gång jag läser Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Inledningsvis för att Wills liv är så tragiskt, senare för att det blir så fint när han och Mister Tom finner varandra, därefter för att det blir skit igen och så i slutet för att det obeskrivbara händer. Jag hade ingen aning om att den filmatiserades redan 1998. Har någon sett?

Ghana must go av Tayie Selasi är inte bara sorglig, men det kom allt en hel del tårar på sina ställen när en trasig familj beskrivs. Berättelsen om tvillingarnas tid i Ghana ledde bland annat till totalt fulgråt.

När den du älskar försvinner

13054469_O_1

Under en semester blir Mias man Fredrik mer och mer märklig. Han kör vårdslöst och tar risker som han tidigare inte tagit. När han kollapsar kommer det egentligen inte som en överraskning, men när orsakerna avslöjas faller allt samman. Fredrik har en hjärntumör och måste opereras. Att han är samme man efter operationen som han var innan är inte troligt.

Fredrik, som är en uppskattad rektor, förvandlas till en märklig kombination av barn och vuxen. Ofta håller han sig lugn, men ibland blir han våldsam. Mia känner inte igen honom och hon tycker att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att fortsätta älska honom. Tonårssonen Niklas har också svårt att hantera sin numera gränslösa far, men verkar finna sig tillrätta efter hand.

Du försvinner är mitt första möte med Christian Jungersen och jag är mäkta imponerad. Hans sätt att beskriva en kvinnas känslor är ovanligt och jag kommer på mig själv med att flera gånger förvånas över att det verkligen är en man som skriver. Fördomsfullt av mig möjligen, men jag har sällan läst en så bra kvinnoskildring skriven av en man.

Det är också intressant att Jungersen låter oss följa med i Mias jakt efter svar. Vetenskapliga artiklar om hjärnan bryter in i det skönlitterära och det är ett intressant grepp. Mest grips jag dock av Mias försök att leva sitt gamla liv i en ny version, speciellt när det avslöjas att Fredrik gjort en hel del dumt under sin sjukdomstid. Hon grubblar också en hel del över den make han varit de senaste åren, en mycket trevligare version av sig själv. Var det en medveten ansträngning, eller hjärntumören som orsakade förändringen?

Jag fascineras av berättelsen om Mia, Fredrik och Niklas. Den är oförutsägbar, gripande och intressant. Twisten i slutet är desssutom riktigt cool och vägen ditt även den överraskande på många sätt. Jag vill absolut läsa mer av Jungersen.

 

Ska vi lämna Hammarby?

13049700_O_1

Jag googlar frenetiskt för att få reda på om Tjockare än vatten är Carin Gerhardsens sista bok i serien om Hammarby-polisen, eller om det bara känns så. Mycket rundas av och jag får en känsla av att vi inte kommer att träffa Conny Sjöberg och hans team mer. Det känns lite sorgligt om det skulle vara så, då de alla är personligheter som ger avtryck.

Oavsett så är sjunde boken en av seriens bästa. Många trådar knyts ihop och fallen är obehagliga och spännande. Lite konstigt kan jag tycka att det är att polisen går ut så hårt gällande kattmorden som inleder historien, men det kan jag köpa. Morden på katterna hör ihop med morden på ett antal kvinnor och allt knyts ihop på ett riktigt snyggt sätt.

Inledningsvis mördas en psykolog i sitt badkar. Hennes barnbarn hittar henne och redan där är det mycket obehagligt. Barn har ofta en central roll i Gerhardsens böcker, så även här, vilket gör att boken blir än mer obehaglig att läsa. Jag kan fortfarande tänka på den lilla flickan som sitter och väntar på sin mamma i Mamma, pappa, barn. Hon är bra på att väcka känslor Gerhardsen, det råder det ingen tvekan om.

Fristående kallas Tjockare än vatten, men det skulle jag inte säga att den är. Just i denna bok knyts så otroligt mycket ihop, saker som varit aktuella i ett flertal böcker redan. Då kan det vara svårt att hänga med om det är den första boken man läser. Annars står polisernas privatliv i många fall i skuggan av fallen, där några av dem visserligen dras in. För mig som älskar “fluffet” mer i deckare, än själva fallen, känns det lite tråkigt. Trots detta gillar jag (som vanligt) Gerhardsen och hoppas att det inte slutar här. Möjligen skulle en ny serie kunna ge ännu mer glöd åt kringhistorierna, så det behöver inte vara dåligt om det nu skulle bli så.

Jag ska på kollo

kulturkollo loggo

Under sommaren har det jobbats frenetiskt med nya bokbloggen Kulturkollo, där jag ska skriva tillsammans med sex fantastiska bloggare. Det kommer att bli kanon. Tanken är inte att lägga ner den här bloggen, utan att få lite sällskap i bloggandet.

Helgerna på Kulturkollo kommer att bli intensiva och på vardagarna tar vi istället hand om varsin dag efter ett schema, som just nu ändras hela tiden. Vi vill så mycket och det är så kul.

Välkomna till Kulturkollo!

%d bloggare gillar detta: