Hey Dolly

13018331_O_1

Så fick jag då äntligen tummen ur att läsa något av Amanda Svensson och valde då debuten Hey Dolly. Läsningen gick från “det här är helt briljant, varför har jag aldrig läst något av Amanda Svensson förut” till “nu blev det lite för mycket av det goda” och förändringen kom ungefär halvvägs. Det lysande kommer tillbaka även under bokens andra hälft och jag tänker att språket och de tvära kasten handlar mer om att illustrera Dollys personlighet, med än något annat. Kapitlet om Harry Martinsson, där Marvin från Göteborg försöker lära Dolly att hantera sin ångest genom att tänka som Harry Martinsson är till exempel briljant, medan jag mår rätt dåligt av tourette-kapitlet och att Dolly envisas med att använda ordet cepe som skällsord.

Dolly är en udda varelse som inte sällan befinner sig mellan fantasi och verklighet. Hon träffar till exempel en amerikansk rockstjärna och tar sig sedan från New York till Stockholm på tolv minuter med tunnelbana. Hennes mardröm är att bli en cineastflickvän som dricker rödvin och tittar dyrkande på sin pojkvän. Dolly vill vara självständig, men lyckas helt ärligt sådär. Något i henne får mig att vilja stoppa ner henne i fickan och skydda henne från allt ont. Stackars lilla Dolly, som inte riktigt vet hur hon ska hantera livet.

Kompisen Emma hanterar livets svåra genom att dricka alkohol. Hennes pappa är alkoholist och hon skiter i att motarbeta ödet. I Dollys egocentriska berättelse är det svårt att få en klar bild av Emma, men även hon väcker sympatier. Stackars trasiga flicka. Något säger mig dock att Emma inte hade blivit glad åt det epitetet.  Katrin däremot, kompisen som rycker av sina ögonfransar för att minska sin ångest, skulle troligen behöva och tycka om någons sympatier. Allas sympatier. Vi förstår att Dolly och hennes vänner haft en tuff skoltid och får glimtar av det. Flickorna vars mössor hamnade i vattenpölar försöker nu skapa coola och självsäkra versioner av sig själva. Resultatet varierar.

Pojkvännen Mårten är mer bra att ha än en stor kärlek. Dolly föraktar hans svaghet och kvasiångest. Hade han fått en riktigt rejäl depression hade hon kunnat förstå och hjälpa, men nu är han bara patetisk. Ändå behöver hon honom. Eller i alla fall någon. Mest tror jag att hon behöver trygghet och hjälp att navigera i en värld hon inte riktigt vet hur hon ska hantera.

Jag funderade på att läsa Hello Dolly högt för mina elever, för att kunna diskutera språket, de många coola metaforerna och de udda personerna, men frågan är om jag hade fixat det och om de hade fixat att lyssna. Kanske delar av den, då det verkligen finns många helt briljanta avsnitt. Jag är sjukt imponerad av Svenssons sätt att skriva, men det blir som sagt lite för intensivt ibland. Helt klart vill jag läsa mer av Amanda Svensson och jag är väldigt glad att ha fått stifta bekantskap med Dolly, trots att jag inte älskar henne förusättningslöst.