Om en fin flicka

9789127135437

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag började läsa Claire Messuds Kvinnan på övervåningen, men jag blev överraskad. På ett positivt sätt ska tilläggas. Redan på första sidan sätter huvudpersonen Nora ribban, då hon berättar om vilken fin flicka hon är och alltid har varit, men att hon drömmer om att skriva “FAN TA ER HELA BUNTEN” på sin gravsten.

För Nora är verkligen en fin flicka, eller kvinna numera. Hon som bara finns, men inte syns. Hon som inte är den galna kvinnan på vinden, inte heller enstöringen i källaren, utan den bortglömda en trappa upp som lever sitt liv bakom en stängd dörr. Ett liv i stilla förtvivlan. Det är en snygg metafor, kvinnan på övervåningen och de är troligen vanliga de där kvinnorna som kanske har en katt som sällskap, men inte mycket mer.

Det är en liten pojke som lockar Nora ut ur sitt skal. En pojke som dyker upp i hennes klass på skolan där hon jobbar. Lite var jag rädd för att Nora trots allt skulle bli en kvinna på vinden och tappa omdömet, likt Mariette i Mirakelverkstaden, men tack och lov händer inget opassande.

Istället är det pojkens mamma, Sirena och till viss del hans pappa Skandar, som gör att Nora öppnar sig mer och mer. Familjen är tillfälligt i USA då Skandar fått ett jobb där. Sirena trivs inte alls och Nora, som alltid lärt sig att sätta andra framför sig själv, hjälper henne självklart tillrätta.

Frågan är dock vem som hjälper vem. I Sirenas sällskap får Nora äntligen den ateljé hon alltid drömt om. Hon får dessutom en väninna som på samma gång är en kollega. Sirena är konstnär och Nora drömmer om att äntligen få bli det också. Skandar bjuder med henne på promenader och de diskuterar allt mellan himmel och gjord och så Reza, som tar emot all den kärlek hon har inom sig. I sällskap av denna lilla familj hittar Nora äntligen en plats där hon trivs. Hon får ett eget rum i ateljén och en tillhörighet, om än tillfällig, i familjen.

Kvinnan på övervåningen är en galet ärlig bok. Vi får följa med in i Noras inre och se alla hennes förbjudna känslor. Hur hon känner sig arg och bitter över att snart vara 40 och inte ha någon egen familj. Kanske är det därför Reza, Sirenas och Skandars son, får så myket av hennes kärlek. Han är barnet hon aldrig fick och trots att jag blir arg på att hon gett upp, trots att hon faktiskt fortfarande har tid att skaffa det där barnet, förstår jag att hon gett upp. Faktum är att hon verkar ha gett upp för länge sedan.

Ellen Mattsson på SvD förstår inte hur Nora blivit den hon blivit och tycker inte att hennes ilska är trovärdig, inte heller hennes nedvärderande syn på sig själv. Jag håller inte med. Att Nora är förbannad är definitivt trovärdigt. Visserligen har ingen bett henne att offra sitt liv och sina drömmar för någon annan, men som den snälla flicka hon blivit uppfostrad att vara är det självklart att hon ger upp sina studier för att hjälpa sin mamma. Det är det som är hela grejen med att vara den snälla flickan, som sedan blir kvinnan på övervåningen. Hon som så gärna skulle vilja be alla att dra åt helvete och istället tänka på sig själv, men som aldrig skulle göra det.

Och slutet. Fy fan för slutet. Det är där, om inte förr, som jag känner att det här är en bok att prata om, inte en bok att läsa själv.

Är Kvinnan på övervåningen en feministisk bok? Tja, den handlar om en kvinna som hittar sig själv. Visserligen via andra, men ändå, någon form av frigörelse är det. Det egna rummet är en tydlig feministisk symbol. Så ja, kalla det en feministisk bok om du vill, men inte om det gör att någon väljer bort att läsa av rädsla för att möta manshat och orakade kvinnor. Kalla det då hellre en bok om människor som vi bryr oss alldeles för lite om.

Det känns onödigt att påpeka att jag tycker mycket om den här boken, men jag gör det ändå så att absolut ingen missar det. Läs säger jag bara. Läs. Och återkom gärna med dina tankar om den.

9 reaktioner på ”Om en fin flicka”

  1. Ja, den här boken skulle vi cirklat om. Jag har läst den ungefär som du och känt stor empati för Nora. Men igår läste jag på en annan blogg (Annika Koldenius) en kommentar som beskrev Nora som narcissistisk. Och därefter har jag tänkt en hel del på henne. Och nu tänker jag att man definitivt också skulle beskriva henne i mycket vassa ordalag som en parasit som försöker ta över någon annans liv i stället för att ha modet/kraften att skapa ngt eget. Intressant och provocerande vinkling, eller hur?

    1. Ja, just hennes del i familjen hade varit intressant att diskutera. Är hon en så stor del som hon tror, är hon till och med en parasit, eller finns hon egentligen bara i utkanten? Narcissistisk tycker jag inte hon är, men hon älstar saker rätt rejält.

  2. Mycket bra cirkelbok! Jag snöade in på de olika författarna och Noras oförlösta konst. Tycker mycket om språket och känner inte igen det där att den skulle vara pratig. För mig är det pratandet som gör henne till människa, utan det skulle den kanske kännas mer instrumentell och t om klinisk?

  3. Jag tycker så klart att den är pratig, det tycker jag ju om rätt många böcker. Och kontrasten blev stor när jag direkt efter Kvinnan läste Sal 2 av Julie Bonnie, en poetisk, mycket fransk text om att vara kvinna.

    1. Åh, jag älskar det pratiga, men kan hålla med om att det hade gått att korta ner den lite. Tyckte om att Nora ältade så vansinnigt, det gjorde henn förvisso irriterande, men mänsklig.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: