I veckans bokbloggsjerka försvarar Annika sin favoritgenre och frågan lyder så här:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Det var länge sedan jag läste deckare, inte för att jag inte tycker om genren, men för att jag känner mig lite mätt på den. Jag hinner läsa så himla lite just nu och prioriterar därför andra böcker.

Jag läser en del deckare då jag är ledig och tycker att det kan vara underhållande. Som i alla genrer finns det toppar och dalar. Några favoriter läser jag varje bok av, andra får bara en chans. Vissa får kanske fler chanser än de förtjänar, som tack för lång och trogen tjänst.

Jag är en sucker för “fluffet”, som Johanna L på Bokhora brukar kalla det som inte egentligen hör till själva deckarhistorien. Jag gillar diskbänksrealismen som polisernas privatliv bidrar med, men linjen mellan succé och pekoral är ytterst tunn. Det får gärna vara svart och eländigt, men stressigt familjeliv kan också passa. Lite svårt har jag dock för att personer som inte borde finnas på en brottsplats eller i en brottsutredning får för stor plats i historien.

Korrekturfel då? Jo, det är en styggelse oavsett genre och en bok med många fel ger ett oseriöst och slarvigt intryck.

Min grundinställning är ändå att jag inte avfärdar en bok för att den tillhör en speciell genre och alltså läser jag deckare och en massa annat. Jag måste dock erkänna att jag är periodare, men att jag definitivt inte gjort slut med deckargenren.