Babbligt är bra

Johanna L på Bokhora ondgör sig över fransk litteratur, som hon inte alls tilltalas av. Rent objektivt kan jag förstå vad hon menar, men det hon avskyr älskar jag.

Jag började bokgeografi 2.0 på Litteraturmagazinet precis innan jag flyttade tillbaka hit. Att Frankrike belv första landet ut är ganska så naturligt, då franska böcker och filmer är kanske det bästa jag vet.

Nu var jag tvungen att fundera på Bokhoras fredagsfråga som lyder “Vilka språkliga kynnen passar dig?” och försöka sätta ord på vad det är som tilltalar mig så med det franska.

Ta franska filmer till exempel, ofta med lite handling och mycket prat. Långa samtal, inte sällan hetsiga, om viktiga saker i livet. Det lilla blir stort. Orden viktigare än handlingen.

På samma sätt är det de små nyanserna som gör de franska böcker jag älskar så bra. Många ord, många tankar, inte sällan ett väldigt långsamt tempo och ett vackert, slingrande, härligt språk. Det är i babblet det händer, i orden, inte i några dramatiska eller speciellt stora händelser. För mig finns det inget blekt med det, snarare en sobert värld målad i svaga, men utsökta, färger.

Brittisk litteratur påminner ibland om det franska, men är ofta lite brutalare, lite yvigare och inte sällan lite lustigare. Jag gillar det brittiska också. Många gånger känner jag mig hemma både i det svarta och skitiga, som i det mer humoristiska. Det irländska ännu mörkare och ännu roligare funkar också utmärkt.

Och så finns det kynnen som inte passar mig på samma sätt. Jag har svårt för den magiska realismen som är så populär i Sydamerika. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez var definitivt ingenting för mig och jag känner mig sällan lockad av titlar från Sydamerika. Om man nu kan klumpa ihop en hel världel, vilket egentligen är såväl okunnigt som nonchalant. Än så länge har jag inte lyckats hitta något bättre än en okej bok av Isabelle Allende, men Brasilien måste bli ett litteraturland jag försöker upptäcka i år. Konstigt nog funkar Murakamis version av magisk realism bra. Fråga mig inte varför.

Jag har lärt mig att all tyskspråkig litteratur inte är jobbiga skrönor, men fortfarande drar jag mig för att läsa tyskt. För mig har det varit väldigt nyttigt att försöka bredda min läsning rent geografiskt, för att i alla fall i viss mån läsa utanför min bekvämlighetszon.

Vilka länder läser du helst från och vilka undviker du?

12 reaktioner på ”Babbligt är bra”

  1. Älskar såväl fransk litteratur som franska filmer, Johanna är ute och cyklar helt enkelt. 🙂 Brittiskt gillar jag också OCH latinamerikanskt. Svensk nutida skönlitteratur kanske är det som passar mitt kynne sämst.

    1. Jag läser gärna det riktigt deprimerande och svarta svenska samtid också. Om jag inte mår kasst själv, för då behöver jag något muntrare!

  2. Skönt att se att du är igång med bloggandet igen! Vi saknar dig på LM, men jag kommer fortsätta följa dig här. Jag ser fram emot fortsättningen på bokgeografin.

    Ett favoritland jag har både inom litteratur och i den andra verkligheten är Island. Det är som du skriver att man känner igen kynne, språk m.m. hos flera författare från samma land. Senast läste jag “Höglandet” av Steinar Bragi som var en riktigt bra skräckthriller.

    Ha det gott!

    1. Tack Henrik! Jag smyger igång och försöker få ihop livet. Saknar er också! Har läst allt för lite isländskt för att kunna avgöra kynnet, men det jag läst har jag gillat. Lite kargt. Tack för tips!

  3. Vad märkligt, jag associerar tysk litteratur till helt andra saker än “jobbiga skrönor”. Kan knappt komma på ett enda sådant exempel. Vad är det för tyskar du har läst som har gett det intrycket?

    1. Günther Grass har förstört min syn på det tyska tror jag. Det är lite för mustigt och lite för mycket. Currywursten kämpade jag också med, men det gick rätt okej på tredje försöket. Jag jobbar på det med hjäp av Thorén & Lindskog och börjar lära mig att hitta rätt. Hur skulle du beskriva tysk litteratur? Är definitivt öppen för tips.

  4. Lagom babbligt är bäst för mig. Håller däremot med om handlingen inte behöver vara särskilt actionfylld. Det tycker jag lätt blir hafsigt. Håller med de andra om att det är väldigt najs att läsa Enligt O igen 🙂

    1. För mig är handlingen ofta underordnad språket, men inte i alla genrer och inte alltid. Kul att få läsa om månadens eminenta bokbloggsambassadör också! 🙂

  5. Håller med Annika till största delen. Älskar fransk litteratur något mer än brittisk. Älskar hur stora livsfrågor tas upp i fransk litteratur, vilket jag känner är litteraturens viktigaste uppgift och det som ger mig mest. Håller precis på med No och jag.

    Har också svårt för svensk nutida litteratur, utom Khemiri. Saknar blod och tårar i svensk litteratur, eller kanske fysik och känslor i samspel. Latinamerikanskt: Nej, inte det lilla jag har läst.

  6. Jag har lite svårt för det franska, planlösa. De jag läst hittills förstår jag inte poängen med, de blir mest ett “jaså”. Men jag fortsätter läsa franskt för att förstå storheten 🙂

    1. Jag tycker det är så himla skönt att språk och funderingar står i centrum, inte nädvändigtvis action. Kan förstå din skepsis, men för mig är det franska rofyllt och intressant. Om man nu kan generalisera kring ett helt lands litteratur.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: