År: 2013

Jag gillar Majken

lite-ihop-217x300

Johanna Lindbäck, som tidigare skrivit en rad böcker för tonåringar, har nu skrivit en bok för åldersgruppen 9-12 som heter Lite ihop. Stilen och innehållet känns igen, men målgruppsanpassningen är riktigt bra. Jag kan tänka mig att många tjejer i  min sexa, dvs jämngamla med huvudpersonerna, skulle gilla den här boken. Det blir morgondagens boktips från boknördsfröken.

Majken är huvudpersonen i Lite ihop och en tjej jag verkligen gillar. Hon har just börjat sexan, gillar att spela fiol men inte sitt namn och är bästis med Tessan. När Tessan börjar tänka mest på killar och handväskor börjar de dock glida isär. Att snacka om snyggingen Dexter är knappast det roligaste Majken vet, men samtidigt vill hon ha kvar sin kompis. När Tessan börjar umgås med Belinda och hennes gäng är det dags för något drastiskt.  Räddningen blir Ivan i 6B som spelar gitarr samtidigt som Majken spelar fiol. Han får bli hennes date till fiolläraren Izzys konsert och dessutom Majkens samtalsämne när de andra vill snacka om killar. Inte för att de är ihop eller så. Möjligen lite ihop.

Majkens och Ivans förhållande påminner en hel del om det mellan Lovisa och Simon i Ibland vill man inte gå in fast regnet öser ner och jag kan inte låta bli att tänka på den boken under läsningen, trots att resten av handlingen i de två böckerna skiljer sig åt väldigt mycket. Linbäcks bok passar dock för lite yngre läsare och är också skriven för dem. Det är en alldeles lagom mysig och trevlig bok som troligen går hem mest hos tjejer i femman eller sexan. Kanske mest för dem som är lite som Majken och egentligen inte alls vill snacka en massa om killar, kläder och smink utan vara barn lite till. Det bästa med Lindbäcks böcker är att de handlar om vardagliga saker och inte är onödigt dramatiska. Det räcker så bra utan alkohol och sex eller mobbing för den delen. “Bara” ganska vanliga funderingar som jag tror att många unga har.

 

En annorlunda debut

13051147_O_1

Kattbarnen av Emma Norlander är en tunn bok med mycket innehåll. Som i en drömvärld lever tre syskon. En bror, en syster och en bebis. Lilla Ella kom och ersatte deras mamma. Nu försöker de äldre syskonen vara hennes föräldrar och leker mamma, pappa, barn med stor realism. Allt för stor kan jag tycka.

Att mamman dött står klart tidigt, men var pappa är vet vi inledningsvis inte. Vi vet bara att syskonen skapat sin egen värld och ett eget liv långt ifrån alla andra. Storebror Amos verkar försörja familjen och systern Dalia är hemma med Ella. I skolan har hon inte varit på mycket länge.

Dalia mår inte bra. Hon har försökt ta sitt liv. Amos verkar inte heller lycklig, då han sliter hårt och oroar sig för ekonomin. Lillasyster Ella verkar än så länge lyckligt ovetande om sin komplicerade familjesituation.

Norlander målar upp en på samma gång absurd och totalt realistisk bild av en mycket annorlunda familj. Två syskon som försöker vara föräldrar och som på många sätt lyckas. Dock på bekostnad av sitt eget välmående.

Jag är kluven till Kattbarnen. På ett sätt är det en fantastiskt egensinnig berättelse, men samtidigt är det så märkligt och så svårforcerat att det ibland känns konstlat. Jag tycker dock att Emma Norlander gör en stark debut och läser gärna mer av henne framöver. Hon har en personlig stil som visserligen är något oputsad, men ger mersmak.

Riktigt bra bok om modiga kvinnor

atn1024_kodnamn-verity_3D

Bokresan i våras hörde jag för första gången tala om Code name Verity av Elizabeth Wein och kort därefter avslöjade Gilla Böcker att de skulle ge ut den svenska översättningen Kodnamn Verity. Som vanligt har Ada och Anna lagt vantarna på en riktig pärla. De har verkligen fingertoppskänsla, eller så delar vi bara boksmak. Hur som helst vet jag att böcker från Gilla böcker är böcker jag gillar.

Ibland känns det som om allt som går att skriva om andra världskriget redan beskrivits i böcker ungefär hur många gånger som helst. Jag var rädd att Kodnamn Verity skulle bli en i mängden, men jag kunde inte haft mer fel. Det här är en riktigt originell historia i bästa “The Usual Suspect-stil”. I första delen möter vi en ung, kvinnlig agent från Storbritannien. Tillsammans med en kvinnlig pilot har hon störtat i Frankrike och nu är hon fängslad av tyskarna. Hennes uppgift är att skriva sin bekännelse och delge tyskarna viktig information. Bekännelsen är berättelsen om hennes vänskap med piloten Maddie och allt som hände dem under krigets första år. Nu är det 1943 och Hitler vill självklart krossa Storbritannien och vinna kriget.

I bokens andra del delger Maddie oss sin berättelse och snart har vi den spännande helheten klar för oss. Wein knyter samman de många trådarna på ett absolut briljant sätt och jag blir mer och mer imponerad ju längre jag läser.Det här är definitivt en riktigt bra bok som passar såväl unga som gamla. Att som vuxen inte läsa Kodnamn Verity för att den vänder sig till unga vuxna vore synnerligen korkat. Det här är en bok du inte får missa.

 

 

Jag tuffar på…

Vid den här tiden förra året hade jag läst 103 böcker. Därefter följde en synnerligen läsfattig september och en förhållandevis välfylld november. Tillsammans med ganska normala oktober och december stannade antal lästa böcker för 2012 vid 150. Det är mitt mål även i år, men jag vet att hösten kommer att bli vansinnigt intensiv, så det kan mycket väl bli färre. Just idag har jag dock läst exakt 103 böcker. Jag håller en jämn fart i alla fall.

Om det är en tävling? Men det vet väl alla. Läs här till exempel.

De där som tar över huvudrollen

toptentuesday

Jag gillar verkligen Top Ten Tuesday, trots att jag sällan orkar fylla en hel lista själv. Den här gången kändes det dock som ett riktigt roligt ämne, “Best secondary character”, de som inte har huvudrollen men som ändå är så minnesvärda. Riktigt bra biroller är grymt viktigt inte bara i filmer, utan även i böcker. Här är mina tio favoriter, eller i alla fall de tio jag kommer på just nu…

1. Tummen i Per Anders Fogelströms Stad-serie är en favorit. Han som är Hennings bäste vän, men också hans motsats.

2. Cathbad, Ruth Galloways minst sagt annorlunda vän, är en stor favorit. Jag hoppas att jag snart får återse dem igen.

3. Paul i Torka aldrig tårar utan handskar måste självklart finnas med här.

4. Biba i The Poison Tree är en person som sticker ut och nästan blir viktigare än huvudpersonen.

5. Den unge tjänaren Ugwu som arbetar hos Odenigbo i En halv gul sol har stannat hos mig.

6. I Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson finns Kasper, pojken som äger den enögda kaninen. Hans betydelse för historien är mycket större än hans medverkan.

7. Emilia Hagman leder seanser i Kaninhjärta och är verkligen en annorlunda bekantskap.

8. Alicia i Allt jag säger är sant har en helt underbar mormor som definitivt måste finnas med på en sådan här lista.

9. Lärare i litteratur brukar sällan vara direkt älskansvärda, men Anders i Ge mig arsenik är faktiskt en hyvens kille.

10. Mona Månstråle i Engelskforstrilogin av Sara Bergmark Elfstrand och Mats Strandberg är lite galen, men mycket rolig att läsa om. Tydligen spelar hon en ganska stor roll i Berättelser från Engelsfors.

Det dystra livet runt 40

9789137141152

Jennys liv står på paus. Vi vet att hon fokuserat på jobbet den senaste tiden. Det nya, flashiga chefsjobbet, som tagit mer tid och kraft än vad som egentligen är rimligt. Vi vet att nu i augusti ska ut på cykelsemester med sina bästa väninnor.

I Augustiresan tar Anna Fredriksson oss med på en fem dagar lång cykelsemester, men också en mycket viktigare resa tillsammans med huvudpersonen Jenny. Hon som alltid klarat allt och som enligt chefen är en riktigt “doer”.

Vi är ganska jämngamla jag, Jenny och hennes väninnor. De finns alla i min närhet. De som jobbar för mycket, de som funderar på, eller redan har, separerat, de som skaffar barn ganska sent och börjar småbarnslivet när andra lämnar det. Kanske är det dessa par som håller livet ut?

Berättelsen växlar mellan resan med cykel och Jennys jobbresa. Jobbet som först var en dröm, en bra tjänst med personalansvar på det företag där hon tidigare jobbat, men som ganska snart blir en mardröm. Att bli chef för sina gamla kollegor är sällan en bra idé, men situationen Jenny hamnar i är verkligen gräslig. Det är mobbing, ja till och med hot. Någonstans låter oss Fredriksson ana att Jenny kanske varit väl obekväm och hård i sin roll, men ingenting sägs rätt ut. Jag undrar lite över budskapet. Att man inte ska bli chef på sitt gamla jobb? Att chefer aldrig kan vara vänner med sina anställda? Att det är extra svårt att som kvinna ha en maktposition? Att det inte går att ha en karriär och ett fungerande privatliv samtidigt? För Jenny går det inte alls bra. Historien, som börjar positivt, blir till slut så nattsvart att jag får andnöd, men jag saknar någon form av balans. Visst finns det en person som är vettig, men mer är det inte.

Och så privatlivet, med en man som blir försummad, vänner som glöms bort och en ständig kamp mot klockan. Det enda som får Jenny att må det minsta bra är en rejäl löprunda. Tyvärr lyckas hon inte springa ifrån sina problem. För vem kan det?

Väninnorna finns i alla fall kvar och deras semester är visserligen inte friktionsfri, men viktig och oftast väldigt trevlig. Det är intressant att få lära känna en annan sida av Jenny och det är här jag börjar fundera på hur det egentligen hade varit att jobba under henne.

Det är en mörk bild av livet runt 40 som Fredriksson målar upp och som 39-åring känner jag att krisen kommer smygande ännu lite mer. I min bekantskapskrets är det många separationer och skilsmässor, men också många barn. Inte sällan sladdbarn som på något sätt ska göra familjen komplett. Den perfekta familjen som numera verkar ha tre barn. Några är redan inne på sitt andra äktenskap och kanske väntar en andra omgång barn.

Augustiresan är en bra bok. Kanske inte den språkligt mest fantastiska historia, men det märks att Fredriksson också skriver manus då det finns ett driv och en skickligt uppbyggd dramaturgi som gör att läsningen går snabbt. Jag vill hela tiden veta hur det går för Jenny och lite undrar jag fortfarande. Kanske kan Fredriksson göra som alla andra och satsa på att skriva en serie böcker. Jag tror att persongalleriet skulle hålla för det.

Klassiska seriealbum

S_Svindlande_h__jd_508bf8143b149

Till nästa möte med bokklubben Bokbubblarna ska vi prata om en klassiker i nytt format, nämligen serieversionen av Svindlande höjder av Emily Brontë. Eftersom jag inte riktigt kommer ihåg om jag läst boken tidigare, bara att den stått på ett gäng litteraturlistor, kan jag inte avgöra om Seán M. Wilsons bearbetning av texten är bra, men den känns välgjord. Inga logiska luckor i alla fall, men inte heller en speciellt lättläst text. Översättningen är gjord av Maria Fröberg flyter fint.

Serieformen gör att bilderna får stå för miljön medan texten blir till stor del i dialogform. Det funkar bra tycker jag. Illustrationerna av John M.Burns passar den klassiska texten och de är lika dystra och mörka som innehållet i Brontës första och enda bok. Lite svårt är det inledningsvis att hålla koll på personerna och vilka relationer de har till varandra. Troligen för att personbeskrivningarna är väldigt knappa. Så snart jag fått koll på dem flyter läsningen på riktigt bra.

Jag har läst fler av de klassiska seriealbum som Argasso gett ut. Frankeinstein av Mary Shelley är den enda av dem där jag både läst förlagan och den tecknade versionen. Då höll sig seriealbumet väl till originalhistorien.

Det hade varit grymt att ha dessa seriealbum i engelskundervisningen på originalspråk!

När tiden är knapp

Ni vet att jag älskar listor. Att jag tror att listandet ska få mig mer organiserad. Att jag ska hinna mer. Faktum är att jag verkar ha lurat en och annan att jag är mer organiserad än jag är, kanske pga mina listor. Nu när jag har så vansinnigt lite lästid (somnar efter typ 10 minuter) borde jag göra en lista på böcker som ska prioriteras. Istället läser jag totalt planlöst och hittar inget fokus. Jag vet inte riktigt vad jag vill och prövar mig fram. Det går sådär.

Så jag gör en lista ändå på en rad böcker jag har hemma och vill läsa ganska snart. Om inget annat kommer emellan.

Lyan av Norman Manea, för att ha läst något rumänskt inför Bokmässan.

Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Lina Neidestam mfl, för att jag behöver lite grafisk njutning ibland.

Augustiresan av Anna Fredriksson, för att den verkar så där lagom lättläst och mysig.

Och ett skepp med femtio kanoner… av Bodil Malmsten, för att jag absolut älskar henne.

Thrillerliv av Jessica Johansson, då den verkar härligt udda och desstutom är skriven av en fellow bokbloggare.

Bättre snart av Ida Pyk, för att jag gillade hennes förra bok.

Augusti har varit en ruskigt trög läsmånad. Det har blivit många sådana i år, men jag hoppas att september blir bättre.

 

Att välja fakta eller fiktion

När jag skrev om de bästa böckerna jag läst i sommar fanns Åren i Paris av Paula McLain med. En bok som handlar om verkliga personer, innehåller en hel del verkliga händelser, men har romanens form. Kanske gör det att läsaren har svårt att skilja mellan fakta och fiktion, men jag älskar den här sortens verklighetsbaserade romaner. Andra favoriter är American wife av Curtis Sittenfield, där namnen inte är verkliga men där historien ändå är baserad på två verkliga personer,

Reseskildringar som Resa i Sharialand av Tina Thunander och En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är sanna, om än skrivna ur ett subjektivt perspektivt, och minst lika spännande som vilken roman som helst. Detsamma gäller berättelsen om Otto Ullman i Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. En sann historia och en mycket läsvärd sådan. Åsbrinks bok belönades med Augustpriset och fann säkert sina läsare. Annars tänker jag att viktiga historier når fler om de kallas roman och berättas med den dramaturgi som en skönlitterär och delvis påhittad historia lättare kan få.

I en skönlitterär framställning av en verklig person finns författarens tolkning av densamma med. Det är författaren som lägger orden i munnen på personerna, som formar dem. Jag tyckte till exempel om den Karin Boye som Jessica Kolterjahn skapat i boken Den bästa dagen är en dag av törst, medan Johanna Nilsson i sin recension reagerade på sättet som Boye beskrivs och att viktiga personer helt tagits bort i boken. I en roman kan detta kallas konstnärlig frihet, medan det i en fackbok skulle handla om faktafel. Tolkningen som författaren gör av ett material torde dock vara subjektivt oavsett vilken sorts bok hen skriver.

Så här skrev Jan Guillou i sin recension av den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar:

 

Frågan är då hur man litterärt eller journalistiskt skall hantera en så fruktansvärt svart story. Jag brukar hävda att i de fall man har tillgång till alla fakta gäller journalistik, i annat fall litteratur. Det är därför närmast tjänstefel att göra fiktion av 1600-talets häxprocesser – en liknande hysteri – eftersom vi har namn och adress på alla häxorna och domskälen bevarade. Samma borde då gälla för vår tids häxstory från bögpestens tid.

Och Jonas Gardells research har inte varit obetydlig. Ändå valde han att göra litterär fiktion av stora delar av storyn, där han växlar mellan tablåer ur de förtappades liv och avsnitt med mer essäartad framställning. Det finns dock ett starkt och logiskt skäl för fiktionalisering. Den sanna, journalistiska storyn vore outhärdligt svart och outhärdlig att läsa.

 

Har man tillgång till all fakta är man skyldig att skriva facklitteratur menar alltså Guillou, men jag skulle snarare säga att man som författare då är skyldig att nå så många läsare som möjligt. Skulle lika många läst Gardells bok om homosexuella i Stockholm på 80-talet om det varit en fackbok? Hade foton på riktiga personer gjort deras historier viktigare och mer trovärdiga? Jag tror inte det. Inte främst för att det skulle varit “outhärdigt svart och outhärdigt att läsa”, utan för att facklitteratur inte når lika många. Inte ens om författaren geter Jonas Gardell eller Jan Guillou. Jag förstår Guillous tanke, att sanningen ska avslöjas och de drabbade få upprättelse. Jag vill tro att de fått just det, trots att de nu fått namnen Bengt, Lars-Åke, Reine, Benjamin, Paul, Rasmus och Seppo.

Vad föredrar du? Fakta, fiktion eller kanske något mittemellan?

 

Torka varje tår

13044194_O_1

Bilderna från tv-serien finns fortfarande på näthinnan, men den här gången stör de inte. Tvärtom. Efter Sjukdomen, med all ilska, är det dags för sorg och Döden i avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. De dör, en efter en, de som firat alla jular tillsammans, de som är varandras familj. Boken förstärker den sorg jag kände då jag såg tv-serien.

Reine fick förra boken, men Bengt som blev ett vackert lik i slutet av Sjukdomen får vara med en hel del. Vi får följa med till hans begravning där hans familj gör allt för att dölja hans riktiga jag. Där prästen tackar hans flickvän för sången. Där brodern är så arg att han vill slå någon och mamman gråter för att hon aldrig känt sin son. Det inre, kärleken och vetskapen om sönernas liv och det yttre där de alla kämpar för att deras söner ska få vara normala. Rasmus som får en begravning utan vänner, Lars-Åke som drar in en massa pengar till cancerfonden och så Paul som vägrar vara annat än den han är.

Några scener biter sig fast. Middagen hos Rasmus moster där hon försöker få alla att äta på papperstallrikar, med plastbestick och dricka vin ur plastglas. Allt för att slippa smittan. När hennes pojkvän tvingar henne att duka ordentligt äter hon, men slänger sedan allt porslin de använt i en svart plastsäck. Samma sorts säck som de döda unga männen läggs i efter sin död. De som är en smittorisk.

Och den stickade tröjan som Benjamin får av Rasmus mamma, som säger sig se honom en son. Tröjan han lämnar tillbaka då de lämnar honom. En så grym förvandling att det hugger i hjärtat. Visserligen har man inte lovat att älska sitt barn i nöd och lust, men ska det ens behövas? Om de älskar Rasmus måste de acceptera hans liv. Inte ta det ifrån honom.

Och Lars-Åke som låser in sig hemma med sin skam, så att flickvännen han snart ska gifta sig med inte ska komma på hans hemliga lust. Kanske är Lars-Åke den som växer mest i denna den sista boken. Han som är så vanlig, men ändå ovanlig. Han som bara vill bli älskad, precis som Rasmus, Benjamin och alla de andra. Att kärlek ska vara så svår för andra att acceptera.

Jag tycker om hur Gardell flyttar sig mellan tid och rum. Att vi går från en begravning till personens liv. Att vi får följa alla personer, så att de alla blir ännu mer levande. Det är de värda och jag tror att det är vad Gardell vill ge dem. En chans till upprättelse och folkets kärlek.

Döden är en värdig avslutning på en viktig trilogi. Nu måste de litterära priserna komma. Jan Guillou spår att Gardell får Augustpriset i höst och så kan det mycket väl bli. Det enda jag hade önskat var att boken slutat när Paul försvinner in i tavlan. Visst är det trevligt att veta hur jularna fortsatte och att Seppo och Benjamin har det bra, men kunde vi inte få veta det tidigare istället, så att Paul kunde få stå för finalen?

Du ska inte missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Ingen ska missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Gardell har skrivit tre viktiga böcker som redan fått stor spridning och är värd all uppmärksamhet. Det är hög tid att dessa unga män får synas.

%d bloggare gillar detta: