Att välja fakta eller fiktion

När jag skrev om de bästa böckerna jag läst i sommar fanns Åren i Paris av Paula McLain med. En bok som handlar om verkliga personer, innehåller en hel del verkliga händelser, men har romanens form. Kanske gör det att läsaren har svårt att skilja mellan fakta och fiktion, men jag älskar den här sortens verklighetsbaserade romaner. Andra favoriter är American wife av Curtis Sittenfield, där namnen inte är verkliga men där historien ändå är baserad på två verkliga personer,

Reseskildringar som Resa i Sharialand av Tina Thunander och En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är sanna, om än skrivna ur ett subjektivt perspektivt, och minst lika spännande som vilken roman som helst. Detsamma gäller berättelsen om Otto Ullman i Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. En sann historia och en mycket läsvärd sådan. Åsbrinks bok belönades med Augustpriset och fann säkert sina läsare. Annars tänker jag att viktiga historier når fler om de kallas roman och berättas med den dramaturgi som en skönlitterär och delvis påhittad historia lättare kan få.

I en skönlitterär framställning av en verklig person finns författarens tolkning av densamma med. Det är författaren som lägger orden i munnen på personerna, som formar dem. Jag tyckte till exempel om den Karin Boye som Jessica Kolterjahn skapat i boken Den bästa dagen är en dag av törst, medan Johanna Nilsson i sin recension reagerade på sättet som Boye beskrivs och att viktiga personer helt tagits bort i boken. I en roman kan detta kallas konstnärlig frihet, medan det i en fackbok skulle handla om faktafel. Tolkningen som författaren gör av ett material torde dock vara subjektivt oavsett vilken sorts bok hen skriver.

Så här skrev Jan Guillou i sin recension av den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar:

 

Frågan är då hur man litterärt eller journalistiskt skall hantera en så fruktansvärt svart story. Jag brukar hävda att i de fall man har tillgång till alla fakta gäller journalistik, i annat fall litteratur. Det är därför närmast tjänstefel att göra fiktion av 1600-talets häxprocesser – en liknande hysteri – eftersom vi har namn och adress på alla häxorna och domskälen bevarade. Samma borde då gälla för vår tids häxstory från bögpestens tid.

Och Jonas Gardells research har inte varit obetydlig. Ändå valde han att göra litterär fiktion av stora delar av storyn, där han växlar mellan tablåer ur de förtappades liv och avsnitt med mer essäartad framställning. Det finns dock ett starkt och logiskt skäl för fiktionalisering. Den sanna, journalistiska storyn vore outhärdligt svart och outhärdlig att läsa.

 

Har man tillgång till all fakta är man skyldig att skriva facklitteratur menar alltså Guillou, men jag skulle snarare säga att man som författare då är skyldig att nå så många läsare som möjligt. Skulle lika många läst Gardells bok om homosexuella i Stockholm på 80-talet om det varit en fackbok? Hade foton på riktiga personer gjort deras historier viktigare och mer trovärdiga? Jag tror inte det. Inte främst för att det skulle varit “outhärdigt svart och outhärdigt att läsa”, utan för att facklitteratur inte når lika många. Inte ens om författaren geter Jonas Gardell eller Jan Guillou. Jag förstår Guillous tanke, att sanningen ska avslöjas och de drabbade få upprättelse. Jag vill tro att de fått just det, trots att de nu fått namnen Bengt, Lars-Åke, Reine, Benjamin, Paul, Rasmus och Seppo.

Vad föredrar du? Fakta, fiktion eller kanske något mittemellan?

 

15 reaktioner på ”Att välja fakta eller fiktion”

  1. Jag tror att det mest effektiva sättet att nå många och få dem att läsa något som egentligen är fakta är att blanda det med fiktion. Just på det sättet som Gardell just har gjort. Eller till exempel Utvandrarna. Då finns det en chans att det blir riktigt bra och att många, många också lockas av det – och därigenom lär sig någonting. Jag håller inte alls med Guillou om att man är skyldig att skriva ren fakta om man har all bakgrundsinformation.

    1. Vem har egentligen all bakgrundsinformation? Som journalist har man kanske en skyldighet, men kan inte tycka att en författare kan “tvingas” skriva en fackbok. Hur tänker du som journalist?

  2. Jag tycker också att just skönlitterära böcker kan vara viktiga i det här sammanhanget. Det är något som händer i läsaren när materialet presenteras i romanform – man kan leva sig in i situationerna, verkligen känna hur det var och inte bara läsa fakta som kanske inte tränger in lika djupt. Med detta inte sagt att faktaböcker inte är viktiga (!), men för att få människor att förstå, acceptera och lära sig nåt om andra människors villkor, tror jag skönlitteratur (och för den delen också film) når fram på ett helt annat sätt.

    Jag tycker i alla fall verkligen om den här typen av böcker och ser fram emot att läsa både Åren i Paris och Den största dagen…!

    1. Gillar också böcker där verklighet och fiktion blandas. En rolig bok i sammanhanget är Jävla John av Eva Dozzi, där en helt fiktiv historia om John Lennons hemliga svenska flickvän blir så trovärdig att den nästan känns sann, eller i alla fall sannolik.

  3. Intressant! Guillou ger svaret själv: “Den sanna, journalistiska storyn vore outhärdligt svart och outhärdlig att läsa.” Vill man nå ut till en större publik och väcka tanke och medkänsla så är den litterära vägen ett bra alternativ. Läsupplevelsen kan bli så mycket starkare om man vet att det finns en sanning bakom, som till exempelvis Den bästa dagen… eller Blonde av Joyce Carol Oates. Det är dock vanskligt att skriva s.k. faktion om man vill förmedla ett budskap då läsaren kan ha svårt att skilja mellan just fakta och fiktion. Jag tycker att Gardell lyckas just för att han inkluderar essäliknande text. Oates eller Kolterjahn har en annan stil och den får inte förväxlas med fakta.

    Jag vill dock inte förringa faktaböckernas viktiga funktion, men hade Gardell skrivit en sådan så hade inte den stora massan läst. Själv läser jag tyvärr alldeles för lite fakta. Det blir en del faktion, men främst fiktion.

    1. Faktion är kul, men som du skriver lite vanskligt då det kan tolkas som sanning. Tror som du att en skönlitterär bok når fler och att Gardells syfte varit att historien ska nå så många som möjligt.

  4. I citatet ovan anser den grötmyndige messersmithen JG “att det närmast är tjänstefel att göra fiktion av 1600-talets häxprocesser”. Har månne Therése Söderlinds tegelsten Vägen till Bålberget krossat någon tå på den store machon?
    Jag har alltid haft lättare att förstå människor, skeenden och konflikter i litterär gestaltad form än i journalistiska versioner. Ett bra exempel på detta är “I Wienerwald står träden kvar”. En nazistiskt uppfostrad 11-årig Ingvar Kamprad möter en judisk flyktingpojke från Österrike. I dramatiserad form. Bara titeln är ju fantastisk och antyder ju knappast någonting vad det är frågan om i ren faktiv mening. Hur många hade läst den boken, om den varit en ren faktabok? Ett steg vidare går Elisabeth Åsbrink, när hon gör en dramatisering av historien för scenen i Folkteaterns uppsättning av “Räls”. Nypremiär i höst. Gå och se den!

    1. Tack för tipset om Räls! Wienerwald är en intressant bok på många sätt och en viss debatt kring Kamprads förflutna blev det ju. Tänkte också på Söderlinds bok när jag läste Guillos text.

  5. En blandning alla gånger. Vet inte vad man kallar Åsne Seierstads böcker, men saknar dem. Tänker även på Khaled Husseinis böcker.

    1. Seierstad är intressant! Fakta eller fiktion? Hosseinis böcker är ändå rena romaner, trots att vi lär oss en del om det afghanska samhället. Har inte läst hans senaste ännu. Har du?

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: