Dag: 14 juli, 2013

Nu är det gjort

IMG_1(2)

Jag har läst en bok av Per Olov Enquist och kan bocka av ännu en författare på listan över böcker en borde ha läst,  men så mycket mer gav Liknelseboken mig inte. Jag förstår mig inte på vad det är han försöker säga med detta sammelsurium av gamla minnen, Kirkegaard, dödsångest, Sibelius och kärleksdrömmar. Allt utgår ifrån nio sidor som fattas i en notesbok som fadern lämnat efter sig. En bok som innehåller kärleksdikter till modern. En bok som hon försökt att bränna upp.

Det är möjligt att Enquist är en så fin författare att en enkel lärarinna som jag inte förstår djupet av det han vill säga. Jag har dock svårt att se något storhet alls i denna spretiga text. Visst är den personlig och visst finns det en och annan ljusglimt, som när författaren, eller hans alterego i tredje person, söker upp kvinnan i Larssonsgården, eller när hennes yngre släkting sågar författarens böcker rakt av och avfärdar hans sätt att skriva som onödigt omständligt. Jag håller med henne. Det är virrigt värre rent ut sagt.

Det är en personlig bok helt klart. En bok om några viktiga händelser i hans liv som snurrar runt, runt. Är det hans liv? Per Olov Enquist skriver i tredje person, men visst måste det vara om honom själv, eller i alla fall om någon som liknar honom väldigt mycket. Kanske är den här boken mer ett viktigt avslut för Enquist själv än en bok för läsarna.

Avslutningsvis måste jag skriva några ord om omslaget som väckt uppmärksamhet. Bland annat skrev Bokhoras Johanna Ögren en artikel med rubriken “Gubbsjuka är gubbsjuka, även när gubben heter PO Enquist”. Är omslaget ett tecken på gubbsjuka? Jag är tveksam till det, att kalla Enquist gubbsjuk pga ett omslag är kanske att ta i,  men kan ändå hålla med Ögren om att det är rätt onödigt med en rumpa på ett omslag. På samma sätt som jag inte riktigt förstod omslaget till Susanne Bolls Det enda rättaDet är, som Ögren skriver, både märkligt och onödigt att exploatera kvinnokroppen mer än vad som redan görs idag. Då spelar det ingen roll om författaren är en man eller en kvinna. När det gäller gubbsjuka så var det inte främst det jag tänkte på när jag läste Enquists bok, men jag tyckte faktiskt att den var lite gubbig. Gubbig i betydelsen gaggig. Övertyga mig gärna om att Per Olov Enquist är en stor författare, för den här boken gav definitivt inte mersmak.

 

Tio bra franska böcker

1203

Självklart måste vi fira Frankrikes nationaldag och då bloggen har blivit en orgie av listor det senaste bjuder jag på en till. Här kommer tips på tio läsvärda franska eller i alla fall franskspråkiga böcker.

Pappa Goriot av Honoré de Balzac är en riktigt bra klassiker om den snälla och mesiga pappan som gör allt för sina döttrar.

Thérèse Raquin av Émile Zola är en annan klassiker jag tycker mycket om.

Det andra könet av Simone de Beauvoir är en viktig bok. Orkar du inte läsa hela, så läs i alla fall inledningen.

Jag älskade honom är den bok av Anna Gavalda jag tycker bäst om.

Av Nina Bouraoui skulle jag kunna välja vilken bok som helst, men det får bli Våra kyssar är avsked.

No och jag av Delphine de Vigan är en fin bok om en flicka och en uteliggare.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery är en fin bok om en flicka, en man och en portvakt.

Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt läste och älskade jag nyss.

En ovärdig dotter, Justine Lévy är egentligen tredje delen i en självbiografisk trilogi.

Oscar och den rosa damen, Eric-Emmanuel Schmitt är en liten pärla.

 

Vilka franska boktips har du?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: