Kaka söker maka

alt 22

En av de saker jag fastnat för under de första 138 sidor i John Hall som vi diskuterade igår, är hur John Hall d.y. och Constance Koskull beskrivs som barn. Två bortskämda, söndercurlade och rätt så hemska ungar.

I inledningen av boken ska John Hall d.y. vara med i en teateruppvisning. Han ska läsa sina verser och har vissa krav på sin omgivning.

 

Men unge John kunde också vara på dåligt humör, och det var han nu.

– Kör ut Baby, var det första han sade när han kom in i rummet. Hon får inte se på John.

-Varför skulle hon inte få det? svarade fru Hall och lyfte upp lilla Christine i sitt knä.

– Det vill inte John säga. Tag bort Baby och Azor!

– Varför ska jag göra det? Ingen av dem har gjort det minsta ont.

– John ska säga det till söta far. John vill viska till söta far.

[…]

– John har rätt. Låt Maja-Stina föra ut Baby!

– Och Azor, tillade John Hall junior.

– Och Azor.

– Men herr Hall, invände fru Christina och skiftade färg. Hon släppte dock ögonblickligen ner lilla Christine från sitt knä.

[…]

Lilla Christine satte båda sina knutna händer för ögonen och började gråta.

Utan att invänta vad föräldrarna skulle göra åtog sig guden Amor att själv straffa henne, vilket skedde med en rungande örfil.

 

Ett av många exempel på att unge John vill styra i familjen och att hans far låter honom göra det. Då gör han nästan det han ska.

 

 

– Ge John kransen, så ska John säga versen.

John Hall lyfte upp kransen från golvet och räckte den till gossen. John höll fast kransen med bägge händerna och sträckte fram den till sin mor.

Mycket fort, men med klar röst och särskilt eftertryck på de främmande orden, rabblade John upp en vers som hans far hade beställt av sin systerson Olof Benjamin Lund, husets välrenommerade poet.

– Mycket bra John! Men en gång till och långsammare, sir du, sir du. Föreställ dig att det är Marguerite Alströmer som står här framför dig och som du ska räcka kransen.

– Nej, det vill John inte. John vill ge kransen åt söta mor.

– Ja nu, men i kväll, sir du, sir du.

– I kväll vill John också ge kransen till söta mor. John tycker inte om Marguerite. Hon pussar John.

– John måste ge henne kransen i kväll, förstår John, inte förrän i kväll.

– Det vill John inte.

– Inte säga vill.

– Det gör John inte.

– John gör det, när far säger att John skall göra det.

– Nej, det gör John inte. Nu vill inte John vara här längre. John vill gå till Maja-Stina.

– John får gå, sir han, men tag bågen med sig.

John tog inte upp bågen, utan sparkade den framför sig genom stora salen.

 

 

Tala om hemsk unge.

När John blir äldre, men fortfarande är minst sagt odräglig, träffar han sin blivande fru.

 

John Hall gick upp för de breda trapporna, då två uniformerade tulltjänstemän passerade honom. De bar en stor klädkorg av vide mellan sig, och i korgen satt en förtjusande liten skönhet på åtta år. Det var lilla Constance Koskull.

Hon satt i sin korg, förnäm och rak i ryggen, omgiven av en sky av vita, luftiga kjolar och med en blåklintskrans i de mörka lockarna.

– God dag, John Hall, sade den lilla nåden då hon bars förbi honom.

– Nej, se lilla fröken Constance! Vart bär det av?

Lilla fröken räckte fram högra handen för att kyssas, medan hon med den vänstra höll sig hårt fast i korgens flätade krans.

– Jag ska upp och dansa min “pas de schawl”, sade hon.

[…]

 

Uppe i balsalen satt och stod gästerna längs väggarna för att titta på fröken Koskulls dans.

Den lilla älvan kom indansande på tåspetsarna. Hon svävade fram och tillbaka i de små vita sidenskorna.

 

Två barn, men de beter sig inte som de barn de är. Tidstypiskt, eller bara Sophie Elkans tolkning?

Jag trodde aldrig att jag skulle fastna så i en gammal historisk roman, men jag tycker verkligen att det är en fascinerande berättelse. Häng på Göteborg läser du också!