Jag har nästan inget jag måste läsa just nu. Lyxigt, lyxigt. Det betyder att jag gått många varv kring hyllplanen med olästa böcker. Dragit ut böcker jag verkligen tror att jag kommer att älska. Luktat lite på dem. Tittat på dem. Klappat lite på dem. Öppnat dem, läst en rad eller två, stängt dem igen.

Jag har många olästa böcker av riktiga favoritförfattare som jag vet att jag kommer att älska, men som jag ställer tillbaka i hyllan igen. De som jag ännu inte vågat läsa av rädsla för den stora tomheten. Av riktiga favoritförfattare vill jag nämligen gärna ha en oläst bok i hyllan. De står där som en försäkran om att jag aldrig kommer att vara utan den perfekta boken om behovet slår till akut.

Det är därför Mina onda tankar står kvar i hyllan, inte trots att Nina Bouraoui är en favorit, utan just därför. Det är också därför jag ännu inte läst Marionetternas döttrar trots att Maria Ernestams bok var en av de jag såg mest fram emot i höstas. Samma anledning gör att jag faktiskt har en oläst bok av Barbara Voors kvar i hyllan. Den enda jag inte läst av henne. Mina döttrars systrar låter absolut fantastisk, men jag vill så gärna ha den kvar att läsa. Jag vet också att jag kommer att älska både Gone girl och Broken Harbour och kanske är det därför jag inte vågar läsa dem, trots att de finns tillgängliga.

Många favoritböcker kan tjäna som “igångsättare” då läsningen går trögt, medan andra måste sparas till ett perfekt tillfälle. Ibland väntar jag väldigt länge på det.