Dag: 7 december, 2012

Typ jämställt?

Måste det vara en sådan himla millimeterrättvisa? Det måste väl vara upp till varje företag eller varje organisation att välja det som är bäst för dem, eller?

Det brukar låta så och faktum är att vi alla blivit så vana vid att det inte finns någon jämställdhet. Istället har vi lärt oss att en rättvis fördelning mellan män och kvinnor i bästa fall ser ut som den bland årets Vintervärdar, 3 kvinnor och 5 män, eller som i Så mycket bättre, 3 kvinnor och 4 män. allt som oftast accepterar vi också att en typisk jury i ett svenskt nöjesprogram består av i bästa fall 1 kvinna och 2 män, men vanligen 3 män och 1 kvinna.

Om kvinnligt alibi skriver Pernilla Ericsson och ett av dem är Marie Sernholt som är en av fyra som sitter i juryn i X-faktor som avgörs ikväll. När Ericsson visar på alla fall där det förekommer just kvinnliga alibin blir det pinsamt tydligt hur vanligt det är.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att årets vintervärdar är dåliga, inte heller att det är något fel på männen som omger Marie Sernholm, men jag börjar bli väldigt trött på att vi nöjer oss med att män generellt får ta mycket mer plats än kvinnor. Så länge kvinnorna får vara med på ett hörn så är det liksom okej med typ jämställdhet.

Hur skulle reaktionerna bli om det nästa år blev 5 kvinnor och 3 män i Så mycket bättre, juryn i X-factor bestod av 3 kvinnor och en man och fler kvinnor än män blev utsedda att sommar- och vinterprata? Tja, börja med att läsa kommentarerna till Pernilla Ericssons krönika.

Jag tror att vi blivit så vana vid denna typ jämställdhet att vi inte riktigt förstår att 3 av 5 eller 1 av 4 faktiskt inte är jämställt. Och även då vi förstår det tycker de flesta kanske inte att det är ett problem. Något fler män än kvinnor bara. Vad är det för farligt med det?

För mig är det minst sagt farligt att vi varje dag matas med budskapet att det räcker att kvinnor i bästa fall är en aning representerade i den värld där män är norm. Vad gör det med vår syn på kvinnor och män?

 

 

 

Totalt ointressant golfroman

Huvudpersonen i Albatross och hans fru verkar ha slutat leva. I alla fall har de slutat leva ett gemensamt liv. Efter en händelselös sommar i Stockholm hyr de nästföljande sommar en stuga på landet. Där grillar de kött marinerad på samma sätt varje dag. Någon gång skojar de till det lite och grillar lax. De dricker lådvin och huvudpersonerna dricker grogg och försöker läsa Proust. Men mest spelar han golf och hon flyr till jobbet. Troligen för att slippa träffas. Med i stugan finns hunden Hyland. Han är kanske romanens mest spännande karaktär.

Hade det inte varit för upplägget med en roman i 18 hål, att en person uttalar sig om huvudpersonen i inledningen av varje kapitel och knorren i slutet hade jag sågat Albatross av Hans Gunnarsson totalt.

Kanske är det för att jag är totalt ointresserad av golf, men jag tror inte att det är bara därför som jag tycker att boken är tämligen meningslös. Personerna finns på sidorna, jag läser om dem, om deras totala tristess och blir lika passiv och uttråkad själv. Ärligt talat bryr jag mig inte om den irriterande huvudpersonen, med den totalt världsfrånvarande bilden av sig själv och sitt liv, eller om hans anonyma fru. Men omslaget är i alla fall fint.

När vi hade boktipsarkväll på jobbet tipsade vår skolbibliotekarie om Hans Gunnarssons senaste bok Försmådd och beskrev den som en av de absolut roligaste böcker han läst. Och den låter verkligen rolig. Det gör egentligen inte Albatross ens på baksidan. Tanken var att vi till dagens bokcirkel istället skulle läst Någon annanstans i Sverige. Kanske hade det blivit bättre, men ärligt talat är jag osäker på om jag tycker om Gunnarssons sätt att skriva över huvud taget. Så kära bokcirkelsvänner. Jag ber om ursäkt. I kväll får vi bli en vinklubb snarare än bokklubb, för vi har troligen inte så mycket att diskutera kring boken. Eller så har vi det. Ni kanske tycker helt annorlunda?!

7 december Angela, Angelica

När jag var liten, inte pytteliten men kanske 11-12 år, hade jag en svartvit TV på mitt rum. På den såg jag gärna Falcon Crest och till Angela Channing hyste jag en hatkärlek som innehöll mer hat än kärlek.

Angela S. Choi har skrivit boken Hello Kitty måste dö, som är fylld utav en ilska utöver det vanliga. En bok jag tyckte var rätt underhållande, men inte direkt bra. Jag är dock lite nyfiken på vad denna författare ska hitta på härnäst.

I all välmening av Angelica Garnett låter riktigt intressant. Hon föddes 1918 och båda hennes föräldrar tillhörde Bloomsburygruppen, liksom hennes moster Virginia Woolf.

På svenska heter den Ängeln på sjunde trappsteget, men på engelska Angela´s ashes. Frank McCourt har skrivit om sin minst sagt eländiga barndom i irländska Limerick. Och Angela, det är hans mamma.

Har du någon Angela eller Angelica du vill berätta om?

%d bloggare gillar detta: