Vad vill vi lära våra barn?
Nina Ruthström har länge varit en bloggfavorit. Trots att vi på många sätt är olika har vi en hjärtefråga gemensam och det är önskan om ett samhälle där cementerande könsroller inte längre existerar och därmed inte heller begränsar någon. Nu har Nina börjat skriva på Litteraturmagazinet där hon bland annat skrivit om Håkan Bråkan och den stora fasan, senaste boken av Anders Jacobsson och Sören Olsson.
Målgruppen är barn och det dessa barn ska lära sig är inte bara att flickor och pojkar är olika, utan också att pojkar tycker att flickor är läskiga. I alla fall tycker Håkan så. Nu kan jag inte uttala mig om just den här boken om Håkan Bråkan, då jag inte läst den, men jag är inte imponerad av det jag hört om handlingen. Jag är inte heller imponerad av de andra böckerna jag läst om Håkan Bråkan, Håkan Bråkan och roboten Rex, där författarna med all önskvärd tydlighet gör klart att allt som har med tjejer att göra, som töntiga leksaker och dessutom kvinnliga lärare, är kasst och Håkan Bråkan och sagodagen som följer samma tema. Det som tjejer gör är töntigt och den som ser till att även pojkar tvingas vara töntiga är den elaka lärarinnan. Det är riktigt lågt måste jag säga. Att i en barnbok förmedla en inte bara stereotyp, utan också sexistisk bild av flickor och kvinnor är vansinne.
Ännu konstigare är det när de som kommenterat Nina Ruthströms inlägg och författarnas replik menar att det inte bara är på skoj, utan också en rättighet att få skriva på detta sätt. Vi har också läst stereotypa böcker och inte tagit skada, skriver många och ännu fler skriver själva både nedlåtande och otrevligt till Nina Ruthström. Det verkar definitivt som att många tagit skada, när böcker av detta slag inte problematiseras eller ifrågasätts, utan tvärt om hyllas.
Jag skulle däremot inte gå så långt som att säga att Anders Jacobsson och Sören Olsson alltid skriver fördomsfulla böcker. Jag är visserligen inget jättefan av varken Bert eller Sune, men de böckerna är inte fullt så stereotypa, även om de knappast kan kallas nyskapande. De fyller helt klart en funktion, då de lockat många att läsa och det får väl ändå anses vara bra. Däremot älskar både jag och grabbarna O fina Giraffen Staffan, som i sagoform definitivt försöker slå hål på fördomar. Jag håller dock definitivt med Nina Ruthström om att författare och förlag har ett ansvar när det gäller sin utgivning.
Johan Unenge menar att det viktigaste är att barn läser och egentligen håller jag med. Någon form av skyldighet tycker jag dock att vuxenvärlden har. Att förstärka bilden av tjejer och killar som så totalt olika som Jacobsson och Olsson gillar att göra är för mig inget eftersträvansvärt. Jag har dock också svårt att förstå Unenges argument om att dessa olikheter behövs för att läsningen ska vara lockande. Finns det inte andra konflikter som kan skapa spänning undrar jag stilla?
Och nej, författare måste inte alltid beskriva en ideal och politiskt korrekt värld. De har inte heller ett ansvar att alltid undervisa snarare än underhålla. Och ja, vi ska lita på att våra barn ska kunna förstå att allt som står i böcker inte är sant. Det betyder inte att de ska låta fördomarna flöda.
I söndags diskuterade jag och Lyran böcker som barn- och ungdomar skulle klara sig utan. Jag vill hävda att barnen knappast behöver Håkan Bråkan, hon ondgjorde sig mer över Twilight. Det betyder inte att någon av oss bara läser böcker där pojkar är lucior för våra barn. Någonstans måste det dock finnas en gräns för hur stereotypt och nedvärderande böcker får vara för att anses vara värda att publicera.
Så här skriver Nina Ruthström i sin slutreplik:
[…] jag tycker att det är fel att bygga konflikten på att tjejer är äckliga och pojkar är bråkiga. Den världsbilden är påträngande i verkligheten och medför att många människor far illa. Behandlas denna fråga i barnlitteratur bör författaren och förlagen ha lika hög medvetenhet om problematiken som när de tar upp andra svåra frågor som exempelvis rasism. Det borde vara självklart att man är varsam med hur dessa fördomar förmedlas.
Jag håller definitivt med och undrar hur så många kan tycka att det är så himla fantastiskt med fördomsfulla böcker för barn. Är det verkligen sådant vi vill lära våra barn?
