Jag har i flera dagar funderat på hur jag ska formulera mina tankar kring boken Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren. Det är lätt att skriva att en bok är som ett knytnävsslag i magen, men den här är verkligen som ett. Kombinerat med några käftsmällar.
Huvudpersonen Cecilia gör så många förbjudna saker och då handlar det inte om det som brukar beskrivas som förbjudet. Inte om sex. Istället handlar det om saker hon gör mot sina barn. Eller inte gör. Vad hon gör för sig själv. Och inte gör.
Det handlar om hur hon är så trasig, så stressad, så deprimerad och frustrerad att hon inte kan hejda sig. Hur hon förstör saker, både fysiska ting och relationer. Hur hon ljuger och mörkar för att komma undan.
Utåt är Cecilia en lyckad 38-åring. Gift med Josef och mor till tre fina barn. Familjen bor på Stora Essingen och för mig som inte bor i Stockholm säger det inte så mycket, men jag fattar att det är något fint. Tillsammans med några andra terapeuter har Cecilia och Josef en praktik på Östermalm. Också fint. På ytan.
På insidan är det inte mycket som är fint med Cecilia. Herregud vilka svarta tankar hon har. Besvikelse från barndomen lade säkerligen grunden och sedan har det bara fortsatt. Hon gör ingenting för sig själv, samtidigt är hon vansinnigt egoistisk. Jag tror inte att hon kan tänka på annat än att försöka hålla ihop. Att ta kontroll. Det enda hon kan kontrollera är sin kropp och det gör hon genom att springa och strunta i att äta.
Jag försöker tycka om Cecilia, men jag kan inte. Jag kan tycka synd om henne, jag kan känna sympati för henne, men jag kan inte tycka om henne. Det går inte. Jag känner för mycket för hennes barn. Cecilia har nämligen ingen spärr. Hennes destruktiva levena har gått för långt. Inga spärrar i världen kan hjälpa henne längre. För det får hon min sympati. Definitivt.
Moa Herngren har skrivit ännu en nattsvart och genomärlig bok om saker som händer, men som ingen vågar tala om. Saker som är förbjudna, som vi gärna vill tänka bort, sudda ut, ignorera. På förlagets hemsida beskrivs Jag skulle aldrig ljuga för dig som skoningslös och det är ett bra ord. Det är riktigt bra läsning, men fruktansvärd. Riktigt fruktansvärd.
