Dag: 11 februari, 2012

Familjen O på genrep

image

Nu är vi just hemkomna efter att ha bevistat genrepet av dagens deltävling i Melodifestivalen. Premiär för hela familjen faktiskt och speciellt Storebror O tyckte att det var riktigt spännande. Lillebror O dansade runt så länge de åtta låtarna varade, men liksom han brukar göra tröttnade han då det var dags för mellanakt.

Vem var bäst då? Ulrik Munther enligt familjens tre grabbar och David Lindgren enligt mig.

Ukrik Munther inledde tävlingen och småtjejerna tjöt av glädje. En helt okej låt med en lite knepig text, men som sagt var jag ensam i familjen om att inte vilja ha honom i final.

David Lindgren kan bli kvällens skräll tippar GP och jag hoppas att det stämmer. En bra låt, bra sångare och snyggt nummer. Borde räcka till att gå vidare, men han har inte något namn som drar röster.

Jag blev också positivt överraskad av Mimi Oh som hade en riktigt bra låt. Lite väl mycket Maggio över henne kanske, men det vore kul om antingen David eller hon tar sig till Globen. Det behövs lite nytt blod bland alla trötta schlagerrävar. Här håller DN inte alls med, som sågar dem båda och istället tror att Top Cats står får dagens skräll.

Sexåringen gillade Top Cats och hoppade runt rätt bra under deras nummer. Lät dock väldigt som förra årets bidrag från gubbarna med de hemska, blå kostymerna. Frågan är om det finns plats för en sådan låt i år också.

Scandinaviums favorit, förutom Munther då, var Tomas Di Leva. Hans låt var helt okej och han hade tävlingens snyggaste klänning. Även programledarna hade snygg stil idag tyckte jag, både i det inledande numret och efter klädbytet. Idag var inte Helena Bergström med mer än på avstånd och det funkade nästan bättre. Hon var roligare i klippen än som programledare. Jag blir mer och mer impad av Gina Dirawi och även Sarah Dawn Finer klarade sig bra, möjligen är hon nästan lite väl sansad.

Är det dynga som det påstås i Aftonbladet? Nej det skulle jag inte säga. “Irriterande lagom” är dock en ganska bra beskrivning av i alla fall tre av låtar. Jag hade svårt för Timotej och Sonja Aldén mest för att deras låtar var rätt tråkiga. Inte heller Andreas Lundstedt lyfte direkt. Ordinära låtar med habila artister som säkert kan få några veckor på svensktoppen eller några spelningar i radion. Speciellt Aldéns låt kan säkert locka svensktoppens publik. En sång att sjunga på begravningar kanske? Fint,  men inte så muntert direkt.

Timotej vann genrepets fejkade tävling och fick sjunga sin låt igen. Det kan de säkert få göra ikväll också. De har en ofarlig låt som säkert kan gillar av de små. Om det nu är de som röstar. Klart är att det i alla fall är de som går på dagsrepetitionen då Scandinavien var knökat med ungar som krälade runt i sina föräldrar knän, eller hoppade och kröp på golvet för den delen.

Andreas Lundstedt låt tillhör dem som gick obemärkt förbi. Synd, då jag gillar honom, men det håller inte alls.

Vad tror vi då? Ja det blir väl Munther och Di Leva till final skulle jag tro och Timotej till andra chansen. Sedan hoppas jag att David Lindgren tar den sista platsen.

Nu ser ungarna fram emot att se vilka som vinner på riktigt. Om jag kommer att Twittra? Självklart! Håller med Hanna Fahl om att twitter gör sig bra som kommentarsspår till program som många ser. Rörig och jävligt, men kul.

 

Lilla, lilla Jenny

Den av Jonas Gardells karaktärer som jag tycker mest om är Jenny. Hon dyker upp i En komikers uppväxt som den kompis som Juha nöjer sig med ibland, i brist på annat. Hon finns där i bakgrunden, alltid troget väntande, alltid med en förhoppning om att en gång räknas. På riktigt.

Hon är flickan med de gamla föräldrarna, de fula kläderna och det töntiga hårspännet. Hon är flickan som alla trycker ner. Det är så lätt att göra det då hon aldrig protesterar. Till och med Juha ser sin chans att ibland få vara lite starkare än någon annat och då räknas hon inte alls.

Hon är snäll Jenny. Snäll, kärleksfull och tålmodig. En aning godtrogen. Minsta lilla löfte om uppmärksamhet gör att hon förminskar sig själv ännu mer. Det är tillräckligt illa när de är små, men blir ännu värre i tonåren. Viljan att passa in, jakten på bekräftelse. Så obehagligt att läsa om. Jag önskar att någon bara kunde ge henne en riktig kram. Berätta för henne att hon är bättre än hon tror. Att hon förtjänar mer.

Men hur bryter man ett utanförskap? Hur blir man någon som räknas  istället för någon som aldrig riktigt får vara en del av gemenskapen? I alla fall aldrig på samma villkor. För visst får Jenny vara med ibland, men frågan är om hon verkligen räknas mer då?

En komikers uppväxt har jag läst många gånger, men jag skulle vilja läsa om Ett UFO gör entré och kanske ännu hellre Jenny. Den absolut vackraste boken Jonas Gardell har skrivit. Jag önskar att de fanns som e-böcker så att jag ibland kunde slå upp dem och läsa en rad eller två. Mest av allt önskar jag dock att det skulle komma en ny skönlitterär bok av en av mina största favoritförfattare. Med eller utan Jenny. Gud och Jesus i all ära, men nu vill jag läsa en riktig Gardellroman. Det är dags nu!

 

Hos Fikitiviteter pågår en Gardellördag. Kika in och klicka dig vidare!

Han den där Gardell

Idag hyllar Fiktiviteter en av mina favoritförfattare och du kan kika in hos henne för att få läsa mer. Jag kommer också att bjuda på lite andra gardelliga inlägg under dagen.

Jag hade från början svårt att få ihop den hysteriskt roliga, men samtidigt helt galna, komikern Jonas Gardell  med den känslige och brutalärliga författaren Jonas Gardell.

Jag såg honom skämta om hemska, gröna gymnastikgolv på TV i början av 90-talet och läste Passionsspelet från 1985 ungefär samtidigt. Ytterligheter, men samtidigt en helt naturlig kombination. Alltid ärlig, alltid brutal och mitt i eländet alltid rolig.

Jag gick på gymnasiet när jag fastnade rejält för Jonas Gardell som författare. Den första boken som jag verkligen älskade var Fru Björks öden och äventyr, som då var ganska ny. Jag minns att jag skrev en text om den med titeln “Riksbög porträtterar hemmafru” och att jag fascinerades av att en ung, arg man valde att skriva en bok ur en medelålders kvinnas synvinkel. Visst är det genialt? Genom en helt annan person får Gardell ändå fram ett väldigt tydligt budskap. Det handlar om att välja livet och inte nöja sig med en medioker tillvaro. På sin hemsida skriver Gardell om att boken varit på väg att filmas flera gånger, men att det aldrig  blivit så. Det är synd då det hade kunnat bli en både cool, rolig och tragisk film i bästa “Thelma och Louise anda”.

Och sen kom Juha i all sin prakt då de tre flopparna Bruse äntrade scenen i och med En komikers uppväxt. En bok som jag läst så många gångar att jag nästan slutat förstå hur bra den är. Tyvärr kanske så många skolever tvingats läsa den och därmed inte alls insett att det är stor litteratur det handlar om. Om hunger är den bästa kryddan är tvång det definitivt inte då det handlar om läsning. Eller annars heller för den delen.

Det handlar om att sätta skrattet i halsen så ofta att det nästan fastnar där. Hur det genom skämt kan gå att komma åt så mycket mer allvar. Jonas Gardell är en mästare på detta. Mest gillar jag kanske när han bara är brutalt frispråkig, som när han i en av sina shower sjöng den briljanta låten “I’m gonna fuck you ’til you stay fucked” döpt efter en replik ur en porrfilm om jag inte minns fel, för att några minuter därefter vara hur allvarlig som helst.

För mig är Jonas Gardell inte främst författare eller komiker, utan en balanskonstnär utan dess like.

 

%d bloggare gillar detta: