Dag: 9 oktober, 2011

Lång, kort, en eller många?

Jag missade förra veckans bokbloggsjerka och kör därför en dubbel idag. Förra veckan handlade det om tjockleken på böcker och huruvida tegelstenar är bra eller dåligt. Den här veckan handlar det istället om antalet böcker, dvs fristående böcker eller serier.

Som vanligt inleder jag mitt svar med ett “det beror på”.

Spontant undviker jag allt för tjocka böcker, i alla fall i perioder med lite lästid. Tegelstenarna får vänta till semestern, då risken att läsningen blir onödigt utdragen annars är överhängande.

Få böcker behöver dessutom sidorna över 500 och gäller det en “vanlig” deckare räcker det gott med runt 350. Senaste tegelstenen av Elizabeth George hade till exempel mått väldigt bra av att kortas ner rejält.

Sedan finns det böcker som behöver varenda sida som 700 sidor långa Den hemliga historien av Donna Tartt,  men någonstans kring 600 sidor tycker jag att smärtgränsen går. Min definition av tegelsten är dock en bok som är tjockare än 500 sidor.

Den tjockaste boken jag läst någonsin torde vara A suitable boy av Vikram Seth som är nästan 1500 sidor tjock.

Jag har också svårt för att läsa böcker som är flera böcker i en, text en trilogi samlad som i fallet med Cora Sandels böcker om Alberte. Det blir helt enkelt för otympligt och i dessa fall föredrar jag helt klart en serie.

Det som är så bekvämt med en serie böcker är att jag inte behöver lära känna alla personer en gång till. Det är bara att fortsätta läsa och hjärnan kan kosta på sig att gå lite på halvfart.

Seriens nackdel är att att den tenderar att gå på tomgång efter kanske tre böcker. Det finns inte så mycket mer att säga och alternativet blir inte sällan att huvudpersonen utsätts för mer och mer extrema situationer.

En riktigt bra fristående bok är oftast det som passar mig bäst, men visst är det ibland skönt att återse någon gammal favorit. En mix är alltså som vanligt bäst.

Om att älska och att skriva

Dockan Bella är Nina Bouraouis dagbok. Kanske den dagbok som beundraren i Kärlekens geografi läste. Sannolikt densamma, helt beroende av vad som egentligen är sant i Bouraouis böcker.

Jag vet inte om man kan kalla det här för en roman, men jag vet å andra sidan inte heller hur sann den är. Det är en dagbok, skriven av en ung kvinna som säkert är författaren, men är den sann eller bara sannolik? Det spelar absolut ingen roll då det är en hjärtskärande historia oavsett vem som berättar.

Jag var tidigt i läsningen tvungen att anteckna. Inte för att jag var rädd att glömma handlingen, men för att boken är så full av utsökta formuleringar värda att lägga på minnet.

Vi får följa Nina, en flicka som blivit kvinna, som blivit äldre, som tänker på kärlek och skrivande. Jämför kärleken till flickor med kärleken till böcker och menar att hon skulle välja en bok framför en flicka om hon tvingades välja.

Kanske inte om flickan var Marion, eller kanske ändå.  Marion som hon ofta ringer mitt i natten och som nu har en röst som hon inte längre känner igen. Marion som faktiskt inte är en flicka, utan en kvinna. En kvinna bland alla opersonliga flickor som svävar förbi, stannar ett tag, men aldrig fastnar.

“Skulle jag fortfarande kunna bli galen i en flicka, efter Marion?” Det är frågan som återkommer. Kärleken blossar upp i mötet med olika kvinnor, men den sanna, eviga kärleken finns istället till skrivandet och till böckerna, de som ska skrivas och de som ska läsas. En annan kärlek är den till Julien, pojken som gillar pojkar, pojken som hon älskar som en bror.

Tillsammans besöker de pojkarnas och flickornas undre världar. I flickornas värld är hon ensam och i pojkarnas har hon Julien. I alla fall tills han finner kärleken och slutar snurra.

Som alltid är Nina Bouraoui en språkkonstnär av sällan skådat slag. Med korta, hetsiga, nästan febriga avsnitt skapar hon en stämning och en känsla som få andra författare lyckas få fram. Det är poetiskt, vackert och genomtänkt samtidigt som texten ter sig helt spontan. Jag kan rent objektivt inte förstå vad som tilltalar mig så mycket, då den här boken knappast är skriven för mig. Jag är varken speciellt ung eller homosexuell, men jag förstår precis vad det är Bouraoui vill säga och konstaterar återigen att vissa känslor är universella.

%d bloggare gillar detta: