Dag: 13 september, 2011

Ta mig, mig, mig!

Har du sett Hitta Nemo? Där flyger måsarna omkring skrikandes “min, min, min” om eventuella ätbara ting som skymtas någonstans.

Just nu känns det som om böckerna här hemma skriker “mig, mig, mig”. De kravlar sig ur sina högar, rinner ut på golvet, hotar att ta över både mig och mitt hem. Underbart, men nästan lite överväldigande. Problemet är att jag vill hinna läsa så himla mycket tills nästa vecka och bokmässan. Jag vill vara förberedd inför de seminarier jag ska gå på. Jag vill hinna klämma en tysk bok eller två, eller helst tre.

Vilken bok ska jag läsa först? Min trötta hjärna säger “nej, nej, nej” till det mesta, vilket rimmar illa med min vilja som ropar “ja, ja, ja”.

Jag önskar att jag kunde glida omkring som den coola sköldpaddan, kalla mig själv “polarn” och be mig själv ta det lugnt. Kanske kalla den högst skrikande boken för “pysen” och därmed kanske sätta punkt för hysterin.

Istället är jag lika stressad som Marlin och minst lika snurrig som Doris. En inte så lyckad kombination om man vill klämma ett tiotal böcker på en vecka.

Vad jag ska börja med?

Tror att det blir en ungdomsbok ikväll, eller kanske en serieroman. Har också lånat hem ett gäng diktsamlingar idag. Allt för att göra “mig, mig, mig” kören mer enerverande än någonsin tidigare.

Himmel över London

 

Det är så många trådar i den här boken, men ändå är den inte svårläst. Kanske för att trådarna är intressanta allihop. De är alla värda att följa. I alla fall inledningsvis. Då njuter jag av språket och Håkan Nessers skicklighet.

Huvudpersonen är Leonard som är svårt sjuk. Han väljer mellan att ta medicin som gör honom avtrubbad, eller att ha vansinnigt ont. Nu befinner han sig i London med sin fru Maud. Hon har tidigare varit hans terapeut och de har inte haft något att tala om de senaste åren. Mellan Maud och Leonard finns inte mycket kärlek. De flyttade ihop för att grannfrun blev överkörd av en spårvagn och de när de köpte hennes lägenhet fick en stor bostad som rymde dem båda. Ödet, eller bara praktiskt?

I London är de dock tillsammans för första och sista gången. De besöker en förvandlad stad där klockmördaren härjar och huvudsyftet är att fira Leonards 70-årsdag. Ett bord för sex personer är bokat, för Leonard, Maud och hennes två barn, samt två hemliga gäster. Leonard planerar något speciellt. Vad tänker han till exempel göra med alla sina pengar?

Covent Garden ser inte ut som på 60-talet längre konstaterar Leonard och det gör få ställen i staden. Under 60-talet bodde han nämligen i London och om den tiden kan vi läsa om i Den gula anteckningsboken, som är den del av historien jag gillar bäst. Där möter vi och han Carla, som ber honom bege sig plats Q14 och en portfölj. Han blir en bricka i ett spel, men lider inte av det så länge han får träffa Carla ibland.

Det hela utvecklas till en slags spionhistoria med mystiska meddelanden och en bunt foton som leder Leonard till en man som dödas inför hans ögon i en park. Vi får läsa om fyra utvisade spioner och ett mordoffer.

I nutid planerar Leonard för sin fest och vi får stifta bekantskap med gästerna. Först och främst Mauds barn Irina och Gregorius, som åker bil till kalaset. Irina lider av en extrem bacillskräck och vågar inte ta sig dit på annat sätt.

Milos Skrupka, blir bjuden till kalaset, får biljett till London, hotell, men vet inte varför. Han känner inte Leonard och är en av de två hemliga födelsedagsgästerna. Carlas son visar det sig. Pappan heter Jaroslav. I London träffar Milos Leya och råkar ut för hennes vålsamme expojkvän Richard. Gregorius har andra problem. Han väntar barn med Sylvia, hans chefs fru. Ska byta namn till ett namn med en initial i. Han väljer Paul F. Kerran.

Irina hittar en plånbok tillhörande Lars Gustav Selén. Vem var han och vad vill han Leonard? Jag önskar att denne man aldrig fick plats i denna inledningsvis så fina bok. Han förstör helt klart mer än han tillför, även om jag anar att Nessers syfte är det motsatta.

Det är nämligen här någonstans som historien börjar tappa. Nesser lägger ett skickligt pussel förvisso, men från och med nu blir vissa bitar väl lätta att lägga, medan andra verkar tillhöra ett annat pussel. De trycks däremot in i helheten mer eller mindre med våld. Jag gillar det inte. Det blir lite “all work and no play” en habil bok förvisso, men ganska så tråkig och inte sällan känns det som om Nesser vill säga “titta vad klurig jag är”, snarare än att berätta en bra historia.

Många av de mystiska saker han för in spelar dessutom liten roll. De verkar bara vara där för att förvirra och jag håller med Marita Johansen som skriver att Nesser “hastar ihop ett snopet slut”.

Något som började så himla bra slarvas bort i författarens krampaktiga vilja att skriva något storslaget och unikt. Jag tappar intresset, eller så är det så att jag inte riktigt är smart nog att förstå storheten med den här romanen. Kanske är det som Nesser påstår, att han kan skriva, men att alla inte kan läsa. Vad vet jag. Kanske förstår jag inte alla metaplan.

Jag kan dock inte hjälpa att den entusiasm jag kände i inledningen av boken byts ut mot någon sort besvikelse i slutet. Göran Greider säger sig vara “besviken och upprymd på samma gång” och det är ganska träffande.

 

%d bloggare gillar detta: