Dag: 7 augusti, 2011

Ett trevligt öronsällskap

Har just varit ute på en lång och tämligen rask promenad i sällskap av Yukiko Duke som bjöd på ett riktigt bra sommarprogram. Det är perfekt att lyssna på sommar på podradio, då jag ofta tycker att musiken är rätt tråkig. Nu hade visserligen just det här programmet musiken kvar. Yukiko berättade om hur det är att ha två språk och leva i två kulturer. Intressanta tankar kring skillnaden mellan japanskan och svenskan, samt mellan de två länderna.

Hon berättade också om hur hennes mormor överlevde atombomben i Nagasaki trots att hon befann sig mitt i stan och hur hon själv överlevde en minst sagt livfarlig situation i Kambodja många år senare.

Andra personer jag lyssnat på i sommar är Patrik Sjöberg, som hade mycket spännande att säga, men som tyvärr verkade väldigt nervös och läste allt innantill på ett lite väl entonigt sätt. Synd.

Henrik Larsson började också lite stelt, men sedan tog han sig. Gillar du fotboll är hans program ett måste. Riktigt underhållande och väldigt personligt.

Ännu mer personligt och också intressant för den fotbollsintresserade var Pia Sundhagens program. Riktigt kul att få höra hennes syn på livet i allmänhet och fotboll i synnerhet. Jag hade nog inte riktigt fattat hur stor hon är, eller hur bra för den delen.

Claes Hultings program är nog ändå det mest gripande. När jag förstod att han skulle dyka och att det är så där som han skadade sig skrek jag “neeeej” rakt ut. Klart han inte skulle dykt, men det gjorde han. Att inte acceptera sitt handikapp, men att lära sig leva så bra som möjligt med det, var hans budskap.

Grät gjorde jag då Timbuktu berättade om bilolyckan han varit med om, men allt var inte sorgligt i programmet.

Mest roligt, men lite allvarligt ändå var Mark Levengoods program, som till stor del handlade om ett hus som han fått på ett minst sagt annorlunda sätt. Ett mycket fint program.

Clara Lidström visste jag ärligt talat inte så mycket om, mer än att hon bloggar, men hon bjöd på ett trevligt och tankeväckande program om varför hon valt att bo på landet och varför hon bloggar om det hon gör. Vi tycker inte samma om allt direkt, men det var ett hörvärt program.

Maria Wetterstrand inledde programmet starkt och jag gillar hennes syn på skolan och lärare. har lite kvar att lyssna på. Det får bli nästa promenad, eller nästa gång jag lagar mat.

Det finns en hel del program kvar att lyssna på. Bra, då blir det många promenader.

Vilka program rekommenderar du?

Liv är hur bra som helst

Riktigt lika bra som fantastiska Prins Charles känsla är Einsteins fru kanske inte, men det är ändå en grymt bra bok. Liv Strömquist kan helt klart sin sak och med hjälp av text och bilder lyckas hon vara provokativ utan att vara plump. Nu ska sägas att jag inte tycker att hon är plump. Det lilla min make läste medan boken låg på dass var ingenting han blev så impad av.

“Samhällskritik har aldrig varit roligare”, står det på bokens baksida och jag håller med. Det är skitkul, inte sällan obehagligt samtidigt. Om Prins Charles känsla gjorde att jag verkligen behöver byta kanal så fort Alla älskar Raymond syns, så får Einsteins fru mig att tycka lite mindre om Cornelis och mycket mer om Yoko Ono. Ono som liksom Einsteins fru stod i bakgrunden av sin man var dock aldrig tvingad till på samma sätt som Mileva Maric. Maric stod bakom arbetet med reltivitetsteorin, men hon fick absolut ingen cred för det. Inte konstigt då att vår gode Albert utses till Historiens mest provocerande pojkvän.

Vi får också veta varför mobiltelefoner i klassrummet diskuteras mer bland politiker än unga kvinnors bristande hälsa, varför Britney var ihop med Kevin, varför kärnfamiljen kanske inte är så naturlig trots allt och inte minst varför det är en lam idé att bygga ett samhälle utan feminism.

Har du ännu inte upptäckt Liv Strömquist tycker jag definitivt att du ska införskaffa någon av hennes böcker bums. Du kanske är (som jag var) säker på att serier bara är larv. Tänk om och vidga dina vyer. Jag är glad att jag har gjort det.

%d bloggare gillar detta: