enligt O

Pepparkakshuset var bra och välskriven, Mamma, pappa,  barn så gripande och Vyssan Lull en av de bästa deckare jag läst. Efter dessa tre böcker utnämnde jag Carin Gerhardsen till Sveriges nya deckardrottning. Att säga att mina förväntningar på fjärde boken Helgonet var höga är en rejäl underdrift.

Det började ganska bra och ganska klassiskt. En man mördas efter en pokerkväll och Hammarbypoliserna börjar utreda. Offret är Sven-Gunnar Erlandsson, fotbollstränare, familjefar och älskad av alla. Eller kanske inte riktigt alla ska det visa sig. Det ser ut som att vi ska få uppleva en klassisk pusseldeckare, där några få personer i offrets närhet är de som verkar ha både motiv och kanske också tillfälle.

Så långt ganska bra. Jag säger ganska, för jag saknar den spänst och lätthet som Gerhardsens språk brukar ha. Nu är det hackigare, vanligare och ibland ganska tråkigt. Visst återser vi många av poliserna och det gör att historien lyfter lite, men jag fylls ändå av en besvikelse. Ledtrådarna känns tillrättalagda, de logiska hoppen är många och jag tycker inte att huvudpersonerna berör mig speciellt mycket.

I centrum står  Jens Sandén (något säger mig att han kommer att bi viktig även i nästa bok) och den nya kollegan Hedvig Gerdin, kallad Geddan. Den senare är en trevlig, men ganska osannolik person. Diplomathustru och hemmafru som kommer tillbaka som polis efter 30 år och kan absolut allt om datorer. Det är hennes arbete som får historien att vända helt. Alla gamla spår läggs ner och ett nytt tar vid, vilket gör mig lite störd. Visst är det säkert så i verkligheten, men jag blev ändå lite trött. Dessutom var alla trådar så svåra att följa att de med fördel skulle ha kunnat minskas. Nu är inte Gerhardsen någon som helt lurar sin läsare. Hon får ihop det rätt snyggt till slut, men jag är inte lika imponerad den här gången. Geddan gillar jag dock och jag skulle säga att det här är hennes bok.

Conny Sjöberg står dock lite i bakgrunden. Han avbryter sin semester för att lösa fallet med den mördade pokerspelaren. Vad hans familj håller hus vet vi inte mycket om. Nykomlingen Odd Andersson, idoldeltagare och pappa introduceras lite, men inte så mycket att han fastnar riktigt. Tyvärr är det inte mycket som fastnar alls i den här boken. En typisk mellanbok och jag hoppas verkligen att det är en tillfällighet. Missförstå mig rätt, det här är ingen dålig deckare, bara inte alls så bra som jag hade hoppats och trott. Det håller sig för mycket på ytan och jag saknar historierna om poliserna som varit så bra i tidigare böcker.

Jag gillar dock det mer långsiktiga spåret kring Petra Westman och den våldtäkt hon råkade ut för i en av de tidigare böckerna. Likt Jo Nesbø har Gerhardsen planterat in en historia som löper över flera böcker och som långsamt, långsamt nystas upp. Vi får några rejäla ledtrådar och jag är nyfiken på hur historien ska utveckla sig och lösas.

Har du läst de andra böckerna om teamet vid Hammarbypolisen ska du absolut läsa även den här, men se det som en mellanbok och förvänta dig inte de stordåd Carin Gerhardsen skämt bort oss med.

Bokbiten gillar boken, …med näsan i en bok tycker liksom jag att det är lite av en mellanbok, Dantes bibliotek var också besviken.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.