Hur jag tänker om långsinthet
Tina O svarade på bokfrågorna till bokstaven L och till ordet långsint avslöjade hon sin inställning till franska författare som helt förstördes då hon läste och avskydde Tillsammans är man mindre ensam.
Nu känner jag inte alls igen just föremålen för det långsinta undvikandet då jag absolut älskade Tillsammans är man mindre ensam. Både boken och filmen faktiskt. Anna Gavalda tillhör till och med en av mina favoritförfattare och bland dem finns fler fransyskor som Muriel Barbery och Nina Bouraoui. Jag kan välja att läsa en bok av en författare bara för att hon eller han är fransk. På samma sätt som jag ofta ser en film som jag inte har en aning om vad den handlar om bara för att den är gjord i Frankrike.
Däremot har jag stora svårigheter att förbereda mig inför höstens Bokmässan där temat är tyskspråkigt. Jag skyller det på tråkiga tysklärare (med ett underbart undantag) och några riktigt läskiga läsupplevelser. Jag skyller på Günther Grass och hans fruktansvärda Blecktrumman. Även Bertold Brecht har ett finger med i spelet med sin ruskigt tråkiga Mutter Courage.
Att jag vid senare tillfälle både läst och gillat Bernhard Schlinks Högläsaren har inte räckt för att ta bort rysningen i kroppen som jag får varje gång jag tänker på att läsa en tysk bok. Otroligt barnsligt och dessutom helt ologiskt.
Lugn och fin nu. Jag ska läsa tyskt innan mässan. Det ska jag verkligen. Bara inte just nu. Och ja, jag inser att det självklart finns en hel massa bra, tyska böcker, men som alla andra fobier är den här totalt omöjlig att påverka.
Så hur tänker jag om långsinthet? Att det är svårt att bryta en känsla av obehag trots att det lätt skulle kunna göras.