Dag: 1 juni, 2011

Att läsa i juni

image

Det blev en del läst i maj till slut, men inte riktigt det jag tänkte. Som det brukar alltså. Ändå fortsätter jag oförtrytligt med mina läsplaneringar.

Norrlands svårmod av Therése Söderlind blev inte läst då jag inte kunde komma till bokcirkeln. Denna månaden är tanken att den ska bli läst. Det ska också nästa månads bokcirkelbok Niceville, som stått i min hylla löjligt länge.

Min kamp 1 av Karl Ove Knausgårdoch February av Lisa Moore måste läsas för att sedan lämnas tillbaka till biblioteket.

Två månader har jag planerat att läsa Extremely loud & incredibly close av Jonathan Safran Foer, men jag har varit rädd att förstöra läsupplevelsen med min trötta hjärna.

Grejen är att det inte är större chans att just dessa böcker blir lästa om de så skulle stå ensamma på listan. Jag funkar liksom inte så. Någon gång blir de lästa, eller inte. Det lutar i alla fall åt att just dessa böcker blir lästa.

Lika bra att köra på med andra ord.

Fler ungdomsböcker står på väntelistan. Lika bra att läsa innan sommarlovet då jag sällan läser några ungdomsböcker alls.  Kanske möjligen i år då det finns så himla många bra böcker som väntar. Jag tänker närmast på Nybörjarguide till livet eller kaosteori av Lia Hills, Den jag var av Meg Rosoff, Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld och En gång av Margaret Wild.

I högen finns också Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson, Dockan Bella av Nina Bouraiou samt the Summer book av Tove Jansson.  Alla lär de inte bli lästa, men några blir det säkert.

Mycket om O

Vill du veta mer om mig tycker jag att du ska surfa in till Ord och inga visor och läsa bokbloggarintervjun. Om du inte vill läsa mer om mig tycker jag ändå att du ska klicka dig dit och läsa några andra eminenta inlägg.

Allt och lite till

Porto Francos väktare är Ann Rosmans tredje deckare om Marstrand och kriminalkommissarie Karin Adler. Jag älskade del 1, tyckte mycket om del 2 och även denna tredje del började väldigt bra.

Som vanligt berättar Rosman två parallella historier och den här gången börjar historien då en kvinna och ett spädbarn hittas i en mosse på Klöverön. Det visar sig att kvinnan legat där länge. Karin Adler blir ändå nyfiken och vill gärna veta sanningen.

Vi får följa en ung kvinna som flyr ett giftermål med en man som visserligen är rik, men knappast trevlig. Hon klipper av sitt hår, lånar kläder av sin far och byter namn från Agnes till Agne. Väl på Marstrand får hon jobb i en handelsbod.

Året är 1793 och Marstrand är en fristad för brottslingar och en ganska skum plats minst sagt. I handelsboden upptäcker Agnes/Agne en hel del skumma saker och snart befinner hon sig i fara.

Jag älskar historien om Agnes och önskar att Ann Rosman skrivit en bok bara om henne. Hennes historia är fascinerande och spännande. Därför blir jag inte så lite besviken när ett stort tidshopp en bit in i boken gör att hon tappas bort lite. Det är synd. Jag förstår att hoppet behövs för att historien ska gå ihop, men jag tycker ändå att det är synd.

Astrid, en gammal dam som levt hela sitt liv på Klöverön, står i centrum av den historia som utspelar sig i nutid. Hennes barndomshem har blivit sommarstuga och syskonen Vendela och Richard. Richards fru Jessica är dock inte så förtjust i huset och skulle helst vilja sälja. Deras historia kopplas visserligen lite, lite ihop med Agnes, men alldeles för lite för att det ska ge boken den helhet som de andra två böckerna hade. Det blir lite för splittrat även om båda historierna är bra så gifter de sig inte.

Det var också lite för lite Karin Adler för min smak. Jag älskar Karin, hon är mina absoluta favoritpolis och jag skulle gärna sett att hon fick mer plats. Jag kommer dock att läsa vidare i framtida böcker om Karin Adler, för visst blir det fler?

Ann Rosman är en bra författare, men tyvärr känns det lite som om hon velat skildra för mycket i en och samma bok den här gången. Det är synd. Trots detta är Porto Francos väktare helt klart läsvärd. Det är spännande läsning om en historisk period som jag visste väldigt lite om. Lite kul också att Stefan Andersson och hans föreställning om Marstrandsfången no. 90 Kleist finns med på ett hörn.

 

%d bloggare gillar detta: