Dag: 27 april, 2011

Bokåtervinning 2.0

Jag hade tänkt sluta köpa böcker under några månader och vad passar då bättre än att köra en ny omgång Bokåtervinning. Det är snart ett år sedan förra gången.

Reglerna är enkla. För att delta bidrar du med minst 10 böcker till potten. Du lägger upp din lista på bloggen och mailar länk till inlägget till mig, alternativt din lista.

Listan ska innehålla titel, författare, format och skick.

När du lagt upp din lista är det bara att klicka runt hos andra som deltar i återvinningen och tinga böcker.

Den som skickar boken står för portot och ansvarar också för att bokens skick motsvarar beskrivningen. Det skulle kunna bli så att du får fler böcker än du skickar eller tvärtom, men jag tror att det jämnar ut sig. Det blir i alla fall lättast så här.

Den här gången tänker jag mig ett gemensamt startdatum den 2 maj och sedan kan nya deltagare sälla sig till skaran allt eftersom om intresse skulle finnas.

Vad tror ni? Vill ni hänga på?

 

Uppdatering:

Skriv gärna om Bokåtervinningen redan nu i er blogg om ni vill. Det funkar också att lägga upp listor på de böcker du vill byta bort redan nu. Glöm dock inte att själva huggsexan om böckerna inte börjar förrän 2/5, visserligen teoretiskt redan 00.01.

 

Planerad eller spontan?

Läste du det du planerat i påsk, eller blev det något annat? Det undrar Boktokig i en fundering om läsning.

Jag hade planerat att läsa Cirkeln, men istället blev det läsning av biblioteksböcker som skulle tillbaka idag. Jag hann med både Döden på en blek häst av Amanda Hellberg och Långt ifrån död av favoriten Peter James. Dessutom är jag nästan färdig med Huset vid havets slut av Elly Griffiths och i alla fall en bit in i Cirkeln. Klart godkänt, men inte riktigt som jag planerat, men så brukar det ju vara.

Boken som det stått att jag läser i bloggens högermarginal har jag dock inte vågat läsa vidare i. Jag älskar dig inte av Christina Stielli ska dock bli utläst. Någon gång. Förhoppningsvis snart.

Jag håller med Eva om att det inte funkar att hålla en planering, men tidspressen som jag hade under helgen passar mig riktigt bra. Idag är jag dock helt död och kommer säkert somna innan jag läst en sida.

Lo och livet

I Till sista andetaget av Anne Swärd får vi följa Lo genom livet. När historien början är hon en mycket liten flicka och när den slutar har hon på något sätt vuxit upp. Redan från början är hon en brådmogen liten varelse och egentligen blir hon aldrig mer vuxen än då. Den vuxna Lo är rädd för kärleken och det är en rädsla hon lärt av sin mor.

Los mamma står i centrum från början och historien mellan mor och dotter går som en röd tråd genom boken. Det är mammans syn på kärleken som till stor del styr Los fascination för densamma. Om det nu kan kallas kärlek det hon söker. Snarare är det en längtan efter bekräftelse och därefter flykt.

Lo berättar i jag-form om sitt liv, sin familj, anonyma män hon träffar som vuxen och om Lukas. Lo och Lukas träffas första gången mitt under en brand och brinner mellan dem gör det sedan länge, länge. Hon är sju år och han redan tretton. Det omaka paret växer upp tillsammans och deras förhållande liknar inget annat.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Till sista andetaget. Språket är fantastiskt och historien på sina ställen briljant, men den tar inte riktigt tag i mig. Jag tycker verkligen om Lo, men för många i myllret av personer förblir skuggestalter och jag önskar att jag fått veta mer. Följden blir visserligen att boken troligen kommer att stanna länge i mina tankar, men läsupplevelsen stannar vid bra snarare än fantastisk.

Jag kommer dock att läsa mer av Anne Swärd då hon definitivt imponerar trots allt.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-06. Boken gavs ut i pocket i december.

Vem är mördaren?

Peter James har seglat upp som en av mina favoritförfattare inom deckargenren med sina välskrivna böcker som utspelar sig i de sammanvuxna städerna Brighton och Hove. Långt ifrån död är den tredje av hans böcker om Roy Grace och är minst lika bra som de två tidigare.

I ett hus i Hoves finaste kvarter hittas socitetskvinnan Katie Bishop mördad. Självklart misstänks hennes man, men han har påstår sig ha varit någon helt annan stans och har ett vattentätt alibi. Mycket pekar på att det ändå är han som gjort det, men Roy Grace och hans team får inte riktigt ihop det.

Historien är riktigt spännande och det var längesedan jag läste en deckare med klappande hjärta. Boken är ganska enkelt uppbyggd. Inga tillbakablickar, få kursiva avsnitt, få trådar, en mördare och få offer. Ändå, eller kanske just därför, är det här en galet spännande bladvändare. Visst anar jag hur det hela ska sluta, men det är absolut ingen förutsägbar historia. Jag gillar också hur Peter James flera gånger verkar vara på väg in i en klassisk deckarkliché och sedan vänder tillbaka, som om han själv driver med det deckarrecept som många författare följer idag.

Jag älskar dessutom bokens huvudperson Roy Grace, som i denna bok är kär och lycklig. Han har ny frisyr, coolare kläder och har börjat äta nyttigare. Jag hinner tänka att det säkert inte kommer att dröja länge innan han får en ledtråd om sin fru som varit försvunnen i nio år och se bara några sidor senare får han ett meddelande om att några vänner tror sig ha sett henne i München. Självklart måste han dra dit och självklart blir hans nya flickvän Cleo definitivt inte glad.

De andra personerna då? Helt klart är Norman Potter lika irriterande som vanligt. Nu har han dessutom varit i Thailand och fixat sig en 24-årig fru. Glenn Branson har istället blivit utkastad av sin och huserar istället hemma hos Roy. Chefen Vosper verkar lite trevligare än vanligt måste jag säga. Jag gillar dem, de är inte alltid perfekta men helt klart mänskliga och värda att följa i många böcker till. Det var länge sedan jag läste en så här bra och välskriven deckare. Snudd på högsta betyg.

Nu vill jag direkt ta ner bok nummer 4 om Grace från hyllan för att få träffa personerna igen och dessutom resa tillbaka till Brighton och Hove som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag gillar att läsa om det ruffiga Brighton och stadens mer flashiga tvilling Hove. Jag känner nästan vinden och saltdoften från havet och om jag blundar ser jag pirerna, den fina och den utbrända, framför mig.

%d bloggare gillar detta: