Dag: 25 april, 2011

Fler ledtrådar

Världsbokdagen gissades det på författare som presenterade sig själva på bloggen

Tio tog ni ganska snabbt, men två finns kvar. Fler ledtrådar på dem! Nummer 11 är makens bidrag tillsammans med Paul Auster.

 

nr 7

Ursprunglig info: Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla mig författare. Snarare folkbildare och revolutionär. Jag drivs av en passion till den gröna världen och älskar att odla min täppa. Tre små blomflickor har jag också drivit upp.

Extra ledtråd: Jag är en man, en ganska ung sådan som ofta är med på tv. I den ursprungliga presentationen gömmer sig delar av flera boktitlar.

Ny ledtråd: Min svenska efterföljare är Tina, Niklas och inte minst Bert.

 

nr 11

Ursprunglig info: Jag brukar kallas ironisk och skrev inte sällan texter som irriterade de som styrde. I alla fall Hitler och hans anhängare. Kanske för att jag är jude. Annars tror jag att många känner till mig, men få har läst mina böcker.

Extra ledtråd: Man, tysk, ingen jag läst. För- och efternamn börjar på samma bokstav.

Ny ledtråd: Född sent 1700-tal, begravd i Paris.

 

 

Bombdåd i Linköping dödar två

Mons Kallentofts fjärde bok om Malin Fors heter Vårlik och inleds på ett synnerligen brutalt sätt med ett bombattentat mitt i Linköping. Med obehaglig precision beskrivs två sexåringar som springer mot en bankomat, hamnar mitt i en explosion och sprids i delar över torget. Obehagligt, osmakligt och alldeles vansinnigt hemskt. Strax därefter befinner sig deras mamma och hon skadas svårt. Det visar sig att hon inte är flickornas biologiska mamma och bombattentatet verkar ha något med deras riktiga familj att göra. Det blir dock lite förvirrat när organisationen Ekonomiska frihetsfronten tar på sig dådet. Har terrorismen nått Linköping?

Malin Fors har just begravt sin mamma när samtalet om bombattentatet når henne. Tillsammans med sin före detta man beger hon sig till olycksplatsen där ett flicköga fångar hennes uppmärksamhet. Även som nykter alkoholist talar nämligen offren till henne. Lite irriterande att Kallentoft alltid använder detta grepp, men han tonar ner det något i denna den fjärde boken. Istället lever och andas Fors fallet och i drömmarna dyker väldigt knepiga ledtrådar upp. Inte heller det riktigt ett grepp jag gillar, men det är ändå ganska trovärdigt att den utredande kriminalkommissarien har svårt att släppa två slaktade sexåringar. Det blir bara lite för mycket när en av de döda flickorna ska guida Malin till två andra barn i fara.

Malin Fors är som sagt nykter, men ändå inte lycklig. Suget efter alkohol är starkt och hon nyper sig hårt för att med smärtans hjälp döva behovet. Jag är glad att hon tagit sig i kragen, för i förra boken var det verkligen illa.

Dottern Tove blir mer och mer självständig och funderar på att plugga på annan ort, exmaken Janne har ett nytt förhållande, bodelningen efter modern avslöjar en stor hemlighet och Malin känner sig både sviken och ensam. Även på kärleksfronten är det torrlagt. Fylleaffären med journalisten Daniel Högfeldt är över och samtidigt som hon längtar efter närhet är hon inte redo för något allvarligt förhållande.

Jag gillar Malin Fors och hennes kollegor. Det är de som gör boken till något mer än ännu en habil deckarhistoria bland alla andra. En bra bok med bra flyt och väl sammanhållen intrig. Bra, men inte exceptionell. Tråkigt däremot om detta är den sista boken då jag gärna träffar Malin igen.

Nu har Vårlik kommit i pocket och vi vet dessutom att det blir en femte bok om Malin Fors. Originalinlägget publicerades av Lilla O.

Långa listor utlovas

Har just lånat 1001 böcker du måste läsa innan du dör av Göran Hägg från svärfar. Inser när jag bläddrar i den att det är väldigt svårt att komma ihåg vilka böcker jag läst helt och hållet och vilka jag bara läst utdrag ur. Vissa böcker minns jag inte ens om jag läst alls eller om de bara stått på någon litt.vet.lista som jag slarvat med. Hur räknar man då?

Kan i alla fall utlova en hel del listande den närmaste tiden. Både av böcker jag inte läst, böcker jag läst och böcker jag kanske läst.

Bloggstafett in retrospect

För er som faktiskt tillbringat påskhelgen utan datorn kommer här en sammanställning av de inlägg som publicerades i vår Bloggstafett som gick av stapeln på Världsbokdagen. Klickar er runt och läs om massa kärlek till böcker och läsning.

Först några inlägg där jag skriver lite om varje inlägg:

Från natten och morgonen

Förmiddagen

Från lunch till middag

Lång dags färd mot natt

 

Och sedan länkar till alla inlägg i stafetten:

00.01 enligt O

01.00 och dagarna går…

02.00 Ariels Bokhylla

03.00 Eli läser och skriver

04.00 Can’t sleep, must read

05.00 Fiktiviteter

06.00 Böcker x 3

07.00 Marias Bokblogg

08.00 the curious case of the books

09.00 Tidnings Ida

10.00 Talk nerdy to me

11.00 Bokform

12.o0 Bokomaten

13.00 Två träd i en bokskog

14.00 Mimmimaries böcker och annat

15.00 Inreda med böcker

16.00 Can’t sleep, must read

17.00 Havsdjupens sal

18.00 Ciccis Bokblogg

19.00 Böcker etc.

20.00 Lingonhjärta

21.00 Lyrans Noblesser

22.00 Ord och inga visor

23.00 En full bokhylla är en rikedom

23.59 enligt O

Kill your darlings

Elizabeth George nya bok Denna dödens kropp, som är den sextonde boken om Thomas Lynley och Barbara Havers. En riktig tegelsten på 699 sidor. Varför skriver man en deckare på 699 sidor? Det är omöjligt att hålla någons intresse uppe i 699 sidor. Det är omöjligt att skriva spännande i 699  sidor. Möjligen om Lynley fått mer uppmärksamhet och plats, då hade jag kanske sluppit skumma så mycket. Nya hjältinnan Isabelle Ardery, som är tillförordnad intendent vid Scotland Yard,  intresserar mig nämligen inte alls. Dessutom fattar jag inte varför alla kvinnor som är chefer i litteraturens värld måste vara så himla känslosamma och inkompetenta. Irriterande.

Hur mycket jag än tycker om Thomas Lynley kan jag inte tycka om hans nya roll som lite överseende veteran som lyckas leda den impulsiva och envisa nya chefen som inte alls verkar veta vad hon gör. Usch. Ja, han är en snäll och trevlig man och ja, han skyddar henne, men det känns inte riktigt bra.

Minst sagt irriterad blir jag då Isabelle Ardery dessutom tycker att en av sina viktigaste uppgifter är att ändra på Barbara Havers kläder och ännu mer irriterande är det att Havers faktiskt går på shoppingtur tillsammans med grannflickan Hadiyyah. Troligen är det meningen att vi ska skratta åt Havers tafatthet, hur hennes smink rinner, hur hon rakar benen med diskmedel som lödder och hur hon självklart ser lika hopplös ut trots sin make over. Inte roligt alls. Jag drar ärligt talat inte ens på mungiporna och önskar bara att Isabelle och Elizabeth kunde lämnat Havers i fred.

Men vad handlar då boken om? Jo, de två första 200 sidorna segar en historia om en mördad kvinna på en kyrkogård igång. Parallellt får vi läsa om tre pojkar i tioårsåldern som brutalt tar livet av en liten pojke.

Därefter kommer det igång rätt bra. En massa spår och rätt intressanta vinklingar. Lite irriterande är det att tid läggs på en massa sidospår som inte riktigt leder dit de ska.

Efter ca 400 sidor går historien runt i cirklar och jag är definitivt nära att ge upp. Historien är omständlig med onödigt många trådar och dessutom en hel del omtuggande. Jag är helt klart nära att ge upp, då jag faktiskt börjar skita fullständigt i vem som egentligen gjort vad och varför.

Drygt 550 sidor in i boken tar den fart igen och slutet är helt okej. Fortfarande en del onödiga kringelikrokar, men en helt okej final. Men 699 sidor är helt klart för mycket för att berätta denna historia. Hade jag inte varit positivt inställd till Elizabeth George och lite småkär i Thomas Lynley och ännu mer kär i Barbara Havers, hade jag aldrig läst färdigt boken.

Någon borde ha sagt till George att stryka minst 200 sidor. Det finns så mycket oviktig information så att det räcker och blir över. Tyvärr blir det därför ingen direkt spännande bok, trots att huvudhistorien egentligen är rätt bra. Flera personer hade kunnat ta bort, då de inte tillförde någonting och boken hade vunnit mycket på att vara lite mer rakt på sak, istället för att som nu snurra runt i cirklar.

Elizabeth George kommer att få fler chanser hos mig, men jag kommer att bli tveksam om även hennes nästa bok är 700 sidor tjock och fokuserar på Isabelle Avery. Älskar du George kanske du uppskattar Denna dödens kropp, men det finns väldigt många bättre böcker om Thomas Lynley och Barbara Havers. Mycket, mycket bättre.  Ett plus är dock att Deborah och Simon St. James är med på ett hörn. Jag gillar dem skarpt!

 

Boken är en recensionsbok från Norstedts förlag

%d bloggare gillar detta: