Dag: 21 april, 2011

Gula boktips i påsk

Bokmania ger påskgula lästips och jag hänger på. Det blirdock inga bilder på gula böcker i min bokhylla, men jag tipsar om några gula böcker jag lät och gillat, samt några jag inte läst, men som verkar bra.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie måste självklart vara med. Välskriven och gripande historia om ett land och ett krig som få vet något om. Definitivt en ögonöppnare för mig. Tvillingarna Olanna och Kainene står i centrum och deras mycket olika liv blir en del av Biafras historia.

Det har varit tyst om Khaled Hosseini efter Tusen strålande solar.  Boken har ett vackert gult omslag, men innehållet är fruktansvärt. Vänskapen mellan de två kvinnorna Mariam och Laila som är gifta med samma hemska man är dock vacker. En viktig bok som också fick mig att tänka på kvinnor i världen.

Den gula barnkammarboken om fordon är fin. Den köper jag år små flickor ganska ofta. Mer bilar åt flickorna!

Hetta av Ian McEwan tillhör definitivt de böcker jag vill läsa. Jag tänker ofta att jag ska läsa mer av honom, då jag älskat de böcker jag läst, men det blir liksom inte av. Hetta handlar om en nobelpristagare i fysik, kanske inte riktigt mitt ämne men det kan funka.

Jag har inte läst någon av Peter Gissys böcker om Kent Mortland , men Gul ondska låter onekligen spännande om än lite väl tillrättalagd. En kvinna mördas i Göteborg och det är alltid trevligt att läsa om sin hemstad hur hemsk historien än må vara.

Jag absolut älskar Astrid Lindgren i allmänhet och Pippi Långstrump i synnerhet. Tyvärr har jag inte lyckats överföra den kärleken till mina barn. De hade en kort Pippi-period, men annars är de rätt anti-Lindgren. Tråkigt tycker jag. Speciellt då böckerna är så himla fina.

En bok som de däremot älskar är När prinsessor tar semester av Per Gustavsson när prinsessorna slåss mot hemska hyenor som de sedan blir vänner med. Trots att den stackars prinsessan ofta lyckas göra sönder sitt svärd är hon väl ändå något av en Pippi-figur?!

Nu finns det en trio

Jag har läst både Skumtimmen och Nattfåk tidigare och såg därför fram emot Blodläge som är den tredje boken i Johan Theorins serie om Öland där den gamle mannen Gerlof är en mycket viktig bifigur. Eller bifigur förresten, både i Skumtimmen och nu också i Blodläge spelar han på många sätt huvudrollen. Det är nämligen bland hans grannar som de mesta händer.

Det har nu blivit vår, påsk närmare bestämt. Gerlof flyr vårdhemmet och flyttar in i sin lilla stuga för att leva som han vill den sista tiden i sitt liv. Där tänker han över sitt liv och läser sin döda frus gamla dagböcker. Jag tycker verkligen om Gerlof och hoppas verkligen att han kommer att finnas med även i den avslutande delen av kvartetten.

I närheten av stugan har det byggts två vräkiga villor och i en av dem bor Vendela med sin man Max. Vendela växte upp på en gård i närheten och har nu flyttat tillbaka till barndomens älvor och mystik. Mannen Max verkar vara en riktig skit, svartsjuk och elak. Dessutom tar han åt sig äran för en kokbok där Vendela gjort allt. Själv är han knappast en mästare i köket, men snacka kan han.

Vendelas barndom och hennes relation till älvorna spelar en viktig roll. Genom att offra pengar och annat av värde till älvorna går hennes önskningar i uppfyllelse. Ibland har hon fått mer än hon bett om, men hon har nästan alltid blivit bönhörd på något sätt.

I en annan liten stuga flyttar Per in tillsammans med sina barn Jesper och Nilla. Familjen har en tuff period då Nilla är väldigt sjuk.

Huvudpersonen i historien är på ett sätt Per. Han står i centrum bland personerna på ön. Viktigast i kriminalhistorien är dock hans pappa Jerry som hade en framgångsrik karriär inom porrindustrin tillsammans med sin kompanjon Harry Bremer. Tidningar som porträtterar unga kvinnor i blonda peruker och anonyma män med ansiktet bortvänt.

Jerry är nära att brinna inne när Per lyckas rädda honom. Hela tiden mumlar den äldre mannen om någon Markus Lukas som är väldigt arg. I huset hittar polisen två döda människor, en äldre man och en ung kvinna. Mannen tros vara Harry Bremer och branden är definitivt anlagd. Per tar med sig sin pappa till stugan över påsk och det blir helt klart en annorlunda helg än han planerat.

Vendelas barndomsminnen, dagböckerna Gerlof läser och Jerrys förflutna som Per luskar i vävs ihop till en spännande historia. Men det här är inte bara en spännande bok, det är en varm och känslosam historia också. Bättre än Skumtimmen, den har flytet jag saknade där och den är inte heller lika nattsvart och fokuserad på kriminalhistorien som Nattfåk.

Det finns en hel del trådar och många personer i historien, men allt knyts ihop och Theorin lyckas levandegöra väldigt många av de personer han berättar om. Möjligen har jag lite svårt att ta till mig porrspåret, men jag gillade det övernaturliga med älvor och bortbytingar skarpt.

Ännu en gång en läsvärd bok av Theorin alltså. Gillade du de två tidigare i Ölandsserien lär du inte bli besviken. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken och läste ut den på en dag. Definitivt en läsvärd, mysig och samtidigt trevlig bok.

Blodläge är ny i pocket och då passar det extra bra med en repris av ännu ett inlägg från Lilla O. Jag vet att många var besviken på Theorins tredje bok, men jag gillade den. Nattfåk är fortfarande en favorit, men Blodläge är bra också.

Midvinterblod

Midvinterblod

Måns Kallentofts deckare Midvinterblod har jämförts med Milleniumtrilogin och den jämförelsen förstår jag inte. Kallentofts bok liknar inte alls Larssons böcker, utan snarare deckare av en annan Larsson, nämligen Åsa Larsson. Precis som i hennes senaste bok spelar offret stor roll efter sin död. I Midvinterblod talar den döde ”Bollbengan” till läsaren och för handlingen framåt. Han hittas död mitt i vintern, brutalt mördad och därefter upphängd i en träd. En scen som för tankarna till midvinterblot. Linköpingstraktens asadyrkare och busar förhörs och historien som rullas upp är definitivt brutal.

Midvinterblod är en helt okej deckare, varken mer eller mindre. Ganska spännande, ganska välskriven, ganska bra sammanhållen och en ganska bra story. Inget halleluja-moment, men en läsvärd bok. Jag gillar dock kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollega Zeke skarpt och kommer att läsa de följande två böckerna i de tänkta trilogin för att få följa dem.

Ett gammalt, gammalt inlägg från Lilla O:s osäkra första steg som bloggare. Vi vet också att det inte blev en trio, inte heller en kvartett vilket skulle varit logiskt. Bok nummer 5 kommer nämligen i sommar.

Det dyker upp en del gamla deckarinlägg här i påsk överflyttade från gamla bloggen.

Vem är jag?

9197448281

Jag absolut älskade Kärlekens geografi som var den första bok jag läste av Nina Bouraoui.Trots detta, eller kanske just därför, har jag dragit mig för att läsa mer av henne. Kanske var jag rädd att den magiska stämningen skulle förstöras. Att nästa bok inte skulle vara riktigt lika bra. Jag hade fel.

I Pojkflickan får vi träffa Nina själv, även om hennes namn sällan nämns. Denna hennes sjätte bok är nämligen självbiografisk och tar och med i den frustrerande identitetskamp som pågår inom henne. Fadern står för det algeriska och modern för det franska. I Frankrike hör hon inte hemma, då stör hennes arabiska uttryck. I Algeriet hör hon inte heller hemma. Där är hon fransyska. Som om det inte vore nog är hon inte heller säker på om hon vill vara den franska flickan. Kanske ska hon istället bli de algeriska pojken. Hon blir Brio, den som klipper av håret och svarar att han heter Ahmed när någon frågar. Hon vill så gärna vara en del av sin pappas Algeriet. Landet hon älskar så mycket, men aldrig hör hemma i. Som flicka tillhör hon modern och blir fransyska, de hon är på sommaren i Frankrike.

Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?

Vem är hon egentligen? Hon älskar verkligen barndomslandet Algeriet. Där finns Amine, vänner som också är splittrad. Där finns värmen, havet, fadern, friheten. Med tiden blir det svårare och svårare att leva som fransk i Algeriet. Invånarna protesterar mot de gamla kolonialherrarna. Till slut blir Frankrike det nya hemlandet, men inte heller där hör hon hemma.

Vem blir jag i Frankrike? Vart ska jag ta vägen? Vilka blickar får jag? Att vara fransyska, det är att vara utan min far, utan hans styrka, utan hans ögon, utan hans hand som leder. Att vara algeriska, det är att vara utan min mor, utan hennes röst, utan hennes händer som jag beskyddar. Vem är jag? [… ]

“Du är inte fransyska.” “Du är inte algeriska.” Jag är allt. Jag är ingenting. Min hy. Mina ögon. Min röst. Min kropp låser sig bakom dubbla lås.

 

Nina Bouraoui är en helt fantastisk språkkonstnär. Hon använder sig ofta av anaforer vilket ger en suggestiv känsla. Ofta återanvänder hon meningar, eller gör om dem och varierar dem, så att budskapet antingen upprepas eller ändras lite och därmed utvecklas. Resultatet blir ett virvlande, personligt språk som egentligen borde läsas högt. Poetiskt och sakligt på samma gång. Otroligt vackert är det hur som helst.Det är språket som är grejen helt klart. Utåt händer det inte mycket i boken. Vi får istället följa med på en suggestiv, inre monolog som handlar om en stark identitetskamp.

Nu är jag inte rädd längre. Som tur är har jag två böcker till i hyllan av Nina Bouraoui som jag definitivt vill läsa. Jag är på väg att få ännu en favoritförfattare.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Elisabeth Grate förlag.

%d bloggare gillar detta: