Dag: 17 januari, 2011

5 debutanter

Borås tidning delar som vanligt ut ett debutantpris och av de fem som är nominerade har jag läst två. Av dem håller jag mina tummar för Ordet och färgerna som jag tycker tillhör 2010 års bästa böcker. Levéns debut är inte heller tokig och förtjänar definitivt uppmärksamheten. Av de olästa vill jag gärna läsa två, Fara vill och Tre apor som utspelar sig i Göteborg. Således borde jag sätta en slant på att priset går till Anna Ringberg för Boys. En bok jag saknar på listan är Fallet Vincent Franke av Christoffer Carlsson.

Priset delas ut den 24 februari.

Vem tycker du var förra årets debutant?

Brutal men trevlig deckare

Jag kallade Peter James första bok om Roy Grace för en superduperbra deckare och uppföljaren är ännu bättre. Liksom Levande begravd utspelar sig Ett snyggt lik i dubbelstaden Brighton-Hove och där hoppas jag att Grace håller sig kvar, trots hot om tvångsförflyttning av sin inte direkt charmiga chef. Lite irriterande att kvinnliga chefer ofta beskrivs som riktiga ragator, men det är väl också det enda jag har att klaga på när det gäller boken.

Det vackra liket är en juridikstuderande tjej som försvinner under eller efter en dejt. En man hittar en cd-skiva på tåget och klantigt nog stoppar han in den i sin dator (lite otroligt att någon skulle göra så kanske) och får då beskåda ett synnerligen brutalt mord. Ni anar kopplingen. Detta är i korthet historien och det mest spännande är egentligen inte vem som gjorde det utan snarare varför. Det är också spännande att följa de till synes lösa trådarna som alla visar sig höra ihop. Han är bra på det James, att knyta ihop en riktigt bra historia.

Tom Bryce som får cd-skivan i sin ägo är den vi får följa mest. Grabbarna som gjort skivan är nämligen inte direkt glada över att en obehörig person fått tag på den. De hotar att döda hans familj om Tom går till polisen, men trots detta bestämmer han sig för att göra det. Inte direkt lyckat ska det visa sig, men troligen nödvändigt.

Roy Grace jobbar på med sitt team och några av poliserna råkar lite illa ut. Grace själv klarar sig undan det värsta, men har fokus på lite annat än just sitt arbete. Han är nämligen förälskad för första gången sedan hans fru Sadie försvann på hans 30-årsdag. Hon är rättsläkare och kanske är det så att det krävs någon i nästan samma bransch för att förhållandet ska bli lyckligt. Det där att vara gift med en polis verkar minst sagt sådär och det är en och annan fru som gruffar då både kvällar, helger och nätter blir arbetstid.

Det är inte många som lyckas skriva så brutalt och äckligt som Peter James och samtidigt få till en mysig och trevlig sida av historien. Jag tycker verkligen om det sätt som han beskriver människor på, både poliser och andra. Alla karaktärer ner till minsta biroll levandegörs och det är definitivt en konst. En av dem jag älskar att hata är den otroligt fördomsfulle Norman Potting. Det här är helt klart en ny favoritförfattare och herr O hälsar att även han tyckte om boken.

Vi har grälat lite om vem som skulle passa som Roy Grace. Min favorit är Andrew Lincoln, men han är kanske i yngsta laget och dessutom fullt upptagen med att spela zombie vad det verkar. Herr O vill ha Colin Firth eller någon liknande, men jag är skeptisk. Här kan du läsa fler förslag.

Mexiko 2001

Den 16 juni 2001 gifte vi oss i Karl Johanskyrkan i Majorna, Göteborg. Staden som fortfarande var i kaos efter kravallerna dagen innan. Det regnade när vi kom ut från kyrkan och vi har inga käcka uppställda bilder på släkten. Lite synd kan tyckas, nu när de gamla börjar försvinna. Efter en underbar fest och en avslappnad efterfest hemma hos oss kom vi i säng vid åttatiden.

Ett par dagar senare drog vi till Playa del Carmen i Mexiko. En resa som höll på att gå om intet då resebyrån, som jag länge hade svårt att åka med, hade avbokat resan utan att nämna det för oss. En vecka före avresan kom de på att det kanske vore bra att ringa. Behöver jag säga att vi var lagom förbannade? Allt löstes med reguljärbiljetter och vi kom iväg som planerat. Två veckors sol och bad och en dryg veckas rundtur på Yukátan i halvtaskiga bussar och prutande på ännu sämre spanska väntade. En suverän resa på många sätt.

Bästa ögonblicket? Soluppgång högst upp på Chichen Itza. Visserligen med darrande knän, men icke desto mindre fascinerad. En nästan folktom park i några timmar tills turistbussarna anlände.

Mest oväntade? Att jag nästan övertalades att dyka av en övervintrad pudelrockare från Kanada, som troligen är den mest seriösa dykinstruktör jag mött. Trots detta bangade jag till min nyblivne makes förtret.

Och läsningen då? Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez läste jag passande och jag fattade inte alls grejen. Därefter har jag inte läst något av honom. Inte heller av Åsa Lantz, trots att jag älskade hennes Splitta nota.

Lättläst och mysig var Sushi for beginners som jag tycker är en av Marian Keyes bästa. Däremot var det bara maken som gillade Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi.

%d bloggare gillar detta: