År: 2010

Vargarna tar över

Det är sommarlovet innan åttan och Jenny har en plan. Hon ska leva på en strikt diet hela sommaren och komma tillbaka till skolan så smal och snygg att alla kommer att älska henne. Aldrig mer ska hon bli vald nästan sist i gympan, aldrig mer ska någon viska att hon är för fet för att ha sex med. Medan hon passar sin perfekta systers dotter gör hon upp ett superschema.

Kanske är det matfixeringen och hennes allt mer ojämna humör som gör att hon får åka hem från systern i förtid, eller kanske är det inte hennes fel alls. Jenny har en tendens att tycka allt är hennes fel och att ingen tycker om henne. En osäkerhet från tonåren som jag känner igen, men jag tacklade inte min osäkerhet som Jenny gör. Jenny vill kontrollera sin kropp och på så sätt ta kontroll över sitt liv. Ibland frossar hon och spyr, men oftast lever hon på äpplen. Tre äpplen per dag. Trots detta förblir hon fet i sina egna ögon, medan andra ser en flicka som håller på att tyna bort.

I den vackra och världsvana Betty finner hon en själsfrände. Betty lär henne att rökning minskar hungerkänslorna och att frosseri måste planeras noggrant. Betty blir en förebild, men hon är mycket sjukare än Jenny förstått.

Decembergatans hungriga andar är Ulrika Lidbos debutbok och det är en bra sådan.  Ett omskrivet ämne, men en ovanligt nyansrik skildring av en hemsk sjukdom. Jenny är inte främst ett offer, hon är en del av en livsstil och Lidbo levererar inga pekpinnar, snarare ett krasst konstaterande att livet ofta är brutalare än man kan tänka sig.

En bra och ärlig ungdomsbok som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Jennys öde berörde mig och jag hoppas att vargarna lämnar henne till slut.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-16

Ännu en författare jag verkligen gillade och trots detta har jag inte läst bok nummer två. Ibland blir det verkligen inte av och jag vet inte alls varför.

Kanske årets vackraste titel

I dagarna utkommer Eli Levéns debutbok på Norstedts förlag. En bok med den fantastiskt vackra titeln Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats och ett grymt snyggt omslag. Boken började han skriva då han var 22 och i en ganska jobbig period. Sänkt av antidepressiva kunde han varken leva eller jobba.

Historien Levén berättar är både ärlig och brutal. Vi får träffa Sebastian som alltid varit annorlunda, men aldrig utanför. Han berättar om sin barndomsvän Jim, om sin jakt efter kärlek och bekräftelse, om Ellie som han vill vara, om Andreas som han älskar och om Sant Sebastian som genomborras av pilar.

Tillsammans med Andreas söker han efter sig själv, drömmer om att bli Ellie, men nöjer sig med att vara vacker och åtrådd. En historia som virvlar sig genom Stockholm och Paris, som utspelar sig dag som natt, i fantasi och i verklighet. En historia som liknar få andra.

Kanske är det lite väl uppenbart att likna Levén vid Gardell, men jag gör det ändå. Inte primärt för likheterna med Passionsspelet, eller ens för kärleksskildringen. Mer för tempot, det virvlade och ibland desperata. För språket, det vackra och poetiska. Och för religionens del i historien och därmed det dåliga samvetet.

Språket är vackert, men ibland så poetiskt att det nästan blir krystat. När mina elever ska skriva uppmanar jag dem att skriva med alla sinnen. Det rådet verkar Levén också fått. Han beskriver detaljerat hur allt känns, luktar och kanske framför allt smakar. Jag kanske är gammal och pryd, men det blir lite för mycket beskrivningar av hur olika mäns sperma smakar. Många gånger blir jag imponerad av hans språk, medan det i andra stunder andas lite mycket skrivarkurs.

Eli Levén beskriver själv sitt språk som överspänt och i en intervju i SvD säger han så här:

”Jag ville skriva patetiskt på ett sätt som inte går att förneka, jag vill att man ska svälja det här som jag tycker är blommigt och dramatiskt och känna att det är verklighet och inte klichéer. Jag vill att det ska vara som en Harlequinroman fast inte löjligt. Jag ville ta upp min längtan efter kärleken som konsumerar allt och gör att inget annat spelar någon roll.”

”Som en Harlequinroman fast inte löjligt”, jag vet inte om jag hittar så många likheter med Harlequin, möjligen de detaljerade beskrivningarna av kärleksmöten. Eller kärlek förresten, det är inte alltid så mycket kärlek inblandat i de möten som äger rum på alla möjliga och omöjliga platser. Just homosexuella som möts i parker och pissoarer känns lite klichéartat, men även kärlek, riktig kärlek skildras i boken. En kärlek som dock kan vara svår att stå för. ”Jag är inte bög” upprepar flera av Sebastians älskare inklusive hans stora kärlek Andreas. Sebastian själv söker främst efter Ellie. Hans sanna jag.

Levén är född 1984 och är tio år yngre än jag. Det är oftast så med debutanter och jag får nog inse att det inte finns någon bok i mig. Om den skulle komma fram blir jag hur som helst ingen ung debutant. Eli Levén är både ung och begåvad och jag tror definitivt att vi kommer att få läsa mer både om och av honom. Det är en bra liten bok Eli Levén har skrivit, men kanske är den inte mest skriven för mig. Det känns lite som när jag läste Räddaren i nöden och På drift, helt okej men jag har fel ålder och kanske också fel kön. För någon som är ung och tvivlar på sig själv kan den nog vara den perfekta läsningen. En bra debut om än lite osjälvständig och tvekande. Det ska dock bli spännande att se vad Levén kan åstadkomma i framtiden.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-22

Han den där Bingo

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om  biografier och hur få av dem jag läser eller ens vill läsa. Jag gav också exempel på böcker jag absolut klarade mig utan. En av dem var En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér och Hugo Rehnberg.

Jag och min stor käft.

Dagen efter dök det upp en kommentar och ett mail från Bingo och ett erbjudande om ett exemplar av boken. Jag är som ni kanske vet barnsligt svag för utmaningar och tackade självklart ja till boken. Den kom några veckor senare med en trevlig hälsning i.

Egentligen har jag ingen relation till Bingo alls. Han har varit en något speedad och ibland rätt irriterande figur som snackat sex i tv. Någon gång har jag tänkt att han borde vara smartare än han visat med tanke på vad han faktiskt lyckats åstadkomma. Jag kan inte påstå att jag imponeras över foton på hel- eller halvnakna blondiner med silikontuttar, men ett namn har han helt klart gjort sig.

Bingo förresten. Var tvungen att googla fram hans riktiga namn, som är Björn och dessutom få bekräftat att vi faktiskt är ganska jämngamla. Jag tog studenten 1993, han 1994. Han fixade sina betyg med hjälp av stulna centralprov och drog till Stockholm för att med en beundransvärd frenesi tjata sig till en assistenttjänst.

Boken börjar på Bingos 30-årsfest, eller egentligen efter då han slås av hur absurt hans liv är. Rummet är fullt av brudar som kör en orgie och på dörren knackar hans inhyrda Mini-me och undrar var han ska sova.

Det finns något desperat i Bingos sätt att leva, samtidigt kan jag inte låta bli att beundra hans initiativförmåga och hans totala fokusering på att bli något stort. Kanske för att imponera på sin pappa, som förutspår att han ska misslyckas totalt i livet.

Det började med en gigantisk affisch på Anna Nicole Smith på pojkrummet. Därefter verkar hans liv varit fullt av blondiner. Tydligen har han upptäckt de flesta silikonbrudar som figurerat i diverse dokusåpor de senaste åren. Eller fel, ingt nu utan då Big Brother var som störst och Carolina Gynning stegade ut som vinnare. Hon är förresten en av all blondiner som figurerar i boken som jag faktiskt kan relatera till. En cool tjej som inte verkar ha förstått innebörden av ordet lagom. Bingo fotar dem alla, har sex med de flesta, bor med några och gifter sig i Las Vegas med en. Kärlekslivet som det beskrivs ger mig definitivt ångest. Bingo verkar tro att han inte är någonting utan några blondiner som bihang och i boken upprepas gång på gång hur oansenlig han är och hur förundrad han är över all uppmärksamhet.

Till slut kom då kärleken på riktigt. Ja, dottern Nova fanns så klart redan innan, men i Katrin finner den osäkre Bingo äntligen något riktigt. Jag hoppas i alla fall det då den taniga fotografen med de stora tänderna, som inte vill annat än att bli älskad, faktiskt lyckades väcka mina sympatier.

Så tack Bingo, du höll  vad du lovade, det var en underhållande bok. Bättre språkligt än kändisbiografier brukar vara, men kanske lite väl mycket namedropping ibland. Boken är inte skriven för mig det är tydligt då den beskriver en värld som inte alls fascinerar mig. Många andra drömmer dock om att bli kända och då kan den säkert funka. Jag är glad att det inte är en enda lång glorifiering av kändislivet utan även innehåller en del kritik mot det och funderingar kring vad ett liv med sprit, droger och sex faktiskt kan innebära. Jag tycker fortfarande att jag hade rätt. Jag hade nämligen helt klart överlevt utan den här boken, men nu har jag läst den och jag överlevde även det.

Bokfest för bokberoende

“Det kanske inte är så roligt”, ursäktade sig svägerskan då jag öppnat paketet. Kanske för att jag var så tyst. “Skojar du?” frågade jag, “det är världens bästa present!”

Vad jag fick? Sju böcker. Sex pocket och en inbunden. Ingen jag läst, men en jag hade hemma. En miss av mig såg jag, då svägerskan varit så förutseende att hon konsulterat min Vill-läsa-lista där jag lovar att de böcker jag äger ska fetas. Igelkottens elegans, som visade sig vara årets julklapp, hade dock kommit med på listan två gånger och bara fetats en. My mistake. Mamma har lovat att byta Igelkotten till en pocketbok jag inte. En av de andra får följa med till Thailand där jag med gott samvete kan lämna den vidare när jag läst den.

Vilka böcker det var?

Den utstötte av Sadie Jones

Nära hem av Alice Munro

De oförglömliga av Gabriella Ahlström

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher

Sputnikälskling av Haruki Murakami

Berättelsen om Herr Roos av Håkan Nesser

Jag fick också Vad är politik? av Ernst Billgren och Carl Hamilton i vår paketlek.

En riktig höjdarjul för en boknörd som jag alltså. Jag har dessutom hunnit läsa två böcker, men mer om det i senare inlägg. Recensioner av bok nr 161, 162 och 163 kommer under de sista skälvande dagarna av 2010.

På promenad med Håkan

Jag promenerade en timme runt Ruddalen med Håkan Nessers vinterprogram i lurarna. Har ni en timme över rekommenderar jag det verkligen. Både promenaden och Nesser. För mig som gillar både att resa och att läsa var innehållet en fullträff.

Förra gången jag lyssnade på honom var sommaren 2001, då han mest lät som en väldigt gnällig, äldre kollega. Inte alls njutbart. Nu talade han istället om New York och London, två städer där han bott i två år vardera. Han talade om alla vänner han träffat i New York och hur öppna människor var där. Han talade också om den handfull människor han lärt känna i London under lika lång tid. Jag gillar London, men skulle aldrig kunna bo där. New York har jag inte varit i, men jag drömmer om att komma dit. Nesser och hans fru började sin USA-vistelse med att göra “the Loop” med husbil. 33 stater på 77 dagar. De började med att åka från New York norrut och följde sedan den norra gränsen, därefter söderut vid kusten, för att sedan korsa landets södra delar. Det låter som en riktigt häftig resa. Knappast med små barn, men kanske senare.

Nesser talade också om att läsa och konstaterade det vi redan vet, att de som läser mår bättre än de som inte gör det. Han menade också att skrivandet har mycket gemensamt med läsandet och att det krävs att du läser minst tusen böcker innan det är dags att skriva en. En hund att ta morgonpromenader är också bra och boken ska påbörjas på en torsdag. Detta som svar på den ständiga frågan “vilka råd skulle du ge dem som vill bli författare?” Dumma frågor får dumma svar kanske, eller så är det precis så man ska göra. Vad vet jag som ännu inte skrivit någon bok.

Carmine Street dök upp i programmet och den senaste boken jag läste av Håkan Nesser var just den fantastiska Maskarna på Carmine Street. Trots sitt makabra tema fick den mig att längta ännu mer till New York.

Fjärde söndagen med Bokbabbel

Enkäter är bra tidsfördriv så här under jul och därför svarar jag ikapp med Bokbabbels söndagsenkäter. Svårt den här gången måste jag säga. Fick nästan passa och det gör jag av princip aldrig.

1. Din kvinnliga favoritkaraktär?
Oj, det får bli en ungdomsfavorit igen, nämligen Emily Byrd Starr som är lite vänare än jag men ändå ganska lik mig eller i alla fall den jag vill vara.
2. Favoritnovell eller novellsamling?
Min absoluta favoritnovell är Smycket av Guy de Maupassant. Så bra! Gillar också Ett halvt ark papper av Strindberg, en fin liten text.
3. En bok som gjorde dig besviken?
Jag hade sett fram emot Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs och blev väldigt besviken på den. Funderar på om jag ska ge den en andra chans, men det får bli inför andra delen i så fall.
4. Favoritfilmatisering?
High Fidelity är grymt bra både som bok och film.
5. Favorit romance-bok?
Hm, jag kan inte riktigt definiera genren känner jag. Har inte heller vågat läsa Simona Ahrnstedts Överenskommelser, men börjar bli lite sugen. Det får bli en pocket längre fram.
6. Vilken var din älsklingsbok som barn?
Jag älskade Kerstin Sundh och måste ha läst Skomakarungen och Önskeklövern femtio gånger.
7. Favoritcitat? (Ur vilken bok?)
Det får bli ett citat som jag inte kan dubbelkolla ur Man and Wife av Tony Parsons. Ett råd om hur man får äktenskap att hålla från far till son:
The secret is to fall in love with the same person over and over again.
8. En bok du länge velat läsa men fortfarande inte har läst?
Jag har tänkt läsa Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen hur länge som helst. Jag älskade Århundradets kärlekssaga och det är dessutom en modern klassiker.
9. En bok du önskar fler människor hade läst?
Oj vad svårt. Det skulle vara Flickan och skulden av Katarina Wennstam som är en av de viktigaste böcker som skrivits.
10. En karaktär du bäst kan relatera till?
Jag definierar mig definitivt med den trötta småbarnsmorsan i Satungsverserna av Kicki Edgren Nyborg.
11. Bästa öppningsscenen i en bok, vilken?
Det får bli A long way down av Nick Hornby där fyra personer möts på ett tak i London.
12. Mest överraskande twisten eller slutet?
Jag blev grymt överraskad av Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång.En annan rejäl twist har Patient 67 av Dennis Lehane. Var tvungen att läsa om boken direkt för att se vad jag hade missat.
13. Favorittitel?
En favorit är Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro som är lite söt sådär. Annars gillar jag långa och krångliga titlar som Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? eller korta och koncisa som Fortfarande Alice. Jag älskar också då titeln är lite kryptisk och att orsaken till den avslöjas i boken.
14. En bok alla hatade men du gillade?
Oj, tvärtom är lättare. Vad skulle det vara? Jo, jag gillade faktiskt Alkemisten av Paolo Coelho och det är väl definitivt inte okej i bokbloggarvärlden eller? Just då hade jag världens “måstejagskaffabarnochblitråkigsomallanandrakris” och lite “gå din egen väg” var precis vad jag behövde. Och resultatet? En styck unge två år senare och därefter ett hus i värsta förorten, eller rättare sagt i skogen utanför en förort, följt av ännu en unge.
15. Din absoluta favoritbok ever?
Men sådana frågor kan man väl inte ställa. Jag brukar alltid säga Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, men det var grymt länge sedan jag läste den så jag undrar om den håller. Annars är Mina drömmars stad en stor favorit.

Mord i Shanghai

Jag har länge tänkt läsa något av  Qiu Xiaolong och har just avslutat den första boken i serien om den sympatiske kriminalkommissarien Chen Cao En röd hjältinnas död. Den röda hjältinnan är mönsterarbetaren och partimedlemmen Guan Hongying som hittas mördad i en av Shanghais mer otillgängliga kanaler. Chen Cao, som arbetar på Shanghais polisstation i en av specialstyrkorna får av en slump ta hand om fallet. Ett fall som visar sig svårt att lösa, då han och hans medarbetare hela tiden stöter på hinder. Många inom kommunistpartiet är helt klart måna om att fallet ska förbli olöst.

Efter ungefär hundra sidor var jag på väg att ge upp. Boken börjar otroligt långsamt och är långt ifrån en klassisk deckare. Det som fick mig att läsa vidare var den fantastiske Chen Cao, poet och kommissarie som fått sin position av Deng Xiaoping för sin personlighet snarare än för sina poliskunskaper. Trots detta, eller kanske just därför, gör han ett bra jobb. Han vill inte låta sig styras av politiska höjdare, men har ändå svårt att stå emot. Just beskrivningen av honom och bilden av det kinesiska samhället är bokens stora behållning. Jag är riktigt glad att jag läste vidare då En röd hjältinnas död utvecklades till en riktigt bra politisk kriminalroman.

Jag kommer att läsa fler böcker av Qiu Xiaolong som skickligt bäddar in sin samhällskritik i en oblodig och lite gammaldags mordhistoria. Han skriver bra och nästan lite filmiskt. Kanske är det som film En röd hjältinnas död kan nå den riktigt stora publiken. Jag skulle helt klart gärna se den. Nästa bok i serien är När rött blir svart och även den verkar ha ett politisk och även historiskt innehåll.

Om du är intresserad av Kina och vill läsa något hyfsat lättläst, men inte ytligt, tycker jag att du ska ge sig på Qiu Xiaolong. Om du vill ha en gastkramande deckarhistoria är dock En röd hjältinna ingenting för dig.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-20

Bra att ha den här recensionen på rätt ställe när det är dags att summera året.

När tanken räknas

Bokboggare önskar sig böcker och beklagar sig över att de så sällan får några i julklapp. Jag tillhör en av dem som gjort det. Så igår fick jag då en bok. Mamma hade köpt en pocketbok till mig, en till mormor och en till syrran. I mitt paket fanns Igelkottens elegans som jag absolut vill läsa och som jag har i hyllan. Bra val alltså.

Byt med mormor föreslog mamma, då mormor också läst sin bok. Också ett mycket bra val, Själakistan av Ann Rosman. Som jag läst. Återstår att byta med syrran då. Hon fick Utrensning av Sofi Oksanen. En bok jag definitivt vill läsa. En bok som slank ner i påsen då jag köpte julklappar.

Kanske inte så konstigt att vi inte får fler böcker i julklapp eller?

Vi hade en skön och lugn julafton. Få paket till de vuxna och många till det små som det ska vara. En ovanligt humoristisk tomte som lykades charma till sig kramar av båda grabbarna O. Storebror tror inte riktigt på tomten, men blev lite fundersam när både morfar och pappa faktiskt fanns kvar i huset då tomten kom.

Nu har vi en slö morgon och ungarnas DS är populära. Storebror spelar mario på ett och min lillasyster på det andra. Hon är lite, lite avundsjuk på lillkillens julklapp verkar det som. Lillebror sitter istället och spelar bolibompadraken på mormors lilla bärbara. Själv har jag nästan läst ut Rösterna av Christa von Bernuth som är riktigt bra.

Nu är det strax dags att dra vidare till svärföräldrarna. Hoppas att ni har en lika skön jul som jag har!

Blir det juligare än så här?

Inte ny direkt, men är det jul så är det. Här kommer min absoluta favorit bland julsångerna. Jag ryser, så vackert är det!

[http://www.youtube.com/watch?v=DiXjbI3kRus]

En riktigt god jul!

Jag önskar er alla en riktigt skön julhelg med god mat, trevligt sällskap och många hårda klappar.

Många julkramar

Linda

%d bloggare gillar detta: