Skåda in i glaskulan
Jag och Margaret Atwood passar på ett sätt ihop som hand i handske. Jag gillar verkligen hennes språk, hennes täta och kompakta sätt att skriva och hennes smygande obehagliga innehåll. Samtidigt är vi inte riktigt kompisar då läsningen av hennes böcker brukar inledas extremt långsamt. Jag vet egentligen inte varför, men troligen beror det på att hennes språk kräver att alla ord blir ordentligt lästa och dessutom att det obehagliga innehållet kräver pauser. Det dröjde faktiskt nästan 300 sidor i båda de böcker jag hittills läst av Atwood innan det riktiga flytet kom, men då kom det å andra sidan med besked.
Nu har jag i alla fall läst ut Kattöga som enligt GP:s kritiker Ingrid P Bosseldal är världens bästa roman. Så långt skulle jag inte gå, men visst är det en bra bok. En väldigt obehaglig och välskriven bok dessutom.
I en riktigt hemsk barndomsskildring får vi träffa Elaine. Hon har tre vänner och de är definitivt inte de bästa vänner en flicka vill ha. Speciellt Cordelia är rent ut sagt elak. Sadistisk och obehaglig. Samtidigt är hon en av få vänner Elaine har.
Berättelsen hoppar mellan Elaines liv som medelålders konstnär och den retrospektiva utställning som hon ska delta i och hennes barndom och ungdomstid. Det tar inte många sidor innan både Elaine och Cordelia kryper innanför huden på mig.
Kattöga kräver total koncentration av sin läsare, men den är värd lite jobb. Jag gillar glaskulan, som Elaine kallar kattöga och som för mig symboliserar en spåkula där hon slutligen får veta vad som egentligen hänt henne under uppväxten. Elaine söker nämligen inte efter sin framtid, utan efter sitt förflutna. Mycket har hon förträngt och det blir under läsningens gång väldigt tydligt varför hennes hjärna velat skydda henne. Läs, gör det, men bara när du har rejält med tid. Det här är som sagt ingen bok man skummar igenom på några timmar.
