Dag: 31 juli, 2010

Mer nätsnurr

I dagens GP finns en artikel om Morgan Larsson, programledare för Christer i P3, som snart kommer ut med sin debutbok Radhusdisco. Boken beskrivs som en hyllning till uppväxten och även om jag är fyra år yngre än Morgan tror jag att den kan bjuda på en hel del nostalgi. Jag är dessutom uppvuxen i ett radhusområde.

Vill du se norska deckare i sommar kan du göra det på Kanal 9. Jag lyckades missa gårdagens, men ska definitivt försöka hinna se de andra. Jag gillar Cato Isaksen skarpt! Missade du som jag gårdagens avsnitt går det att se det på Kanal9play under veckan.

Aftonbladet har en intressant artikel om författare som levt eller lever i exil i Sverige. Senaste artikeln handlade om George Maziku, journalist från Tanzania.

Folkpartiet nöjer sig inte med en litteraturkanon, de vill ha en kulturkanon också. Står inte liberalism för valfrihet och frihet. Läs debattartikeln här.

Bokdagarna i Dalsland firar tioårsjubileum. Låter som ett riktigt trevligt arrangemang med författare som Johan Theorin och Jan Guillou.

Fidel Castro skriver sina memoarer förresten. Sant eller falskt innehåll? Intressant läsning oavsett kan jag tänka mig.

När det gäller film så lockas jag av White material som verkar vara riktigt bra om än obehaglig. Isabelle Huppert är dessutom en av mina favoritskådespelare.

Om ränder som aldrig går ur

När en av mina då bästa vänner skulle var med i en spexföreställning i början av vår lärarutbildning satt jag i publiken med totalt magknip. Jag var så fruktansvärt nervös för att hon skulle vara dålig och att jag inte skulle kunna ljuga när hon frågade vad jag tyckte. När hon till slut kom in på scen och sjöng sin första sång kunde jag andas ut. Hon var fantastisk. Såklart.

Nu är Agnes Hellström knappast någon vän, men jag har följt hennes blogg ett tag och det räcker för att jag ska bli nervös inför läsningen av debuten  Ränderna går aldrig ur som kom ut på Forum bokförlag i veckan. Efter att ha läst DN:s recension blev jag om möjligt ännu mer nervös. Agnes själv konstaterar att recensioner kan vara både upp och ner, men jag håller inte alls med Nina Björk om att det som står på raderna i boken är dess totala innehåll. Tvärtom tycker jag att det finns väldigt mycket mellan raderna.

Min rädsla var alltså obefogad. Ränderna går aldrig ur är en välskriven utvecklingsroman som handlar om Elin och hennes år på HUM, Sigtuna Humanistiska Läroverk. Den är lättläst och språket har både flyt och driv. Jag tyckte om den, men jag tror att den kommer att passa ännu bättre för mina gymnasieelever då handlingen till stor del kretsar kring den identitetskris som vi visserligen ständigt genomgår, men kanske som mest under de sena tonåren.

Elin är uppvuxen i Gimo med sin mamma. Pappan dog när hon var fem år gammal och nu pratas det sällan om honom. Med mamman lever hon ett enkelt liv i ett enkelt radhus, men hon längtar efter något mer. Hon tror sig hitta det hon söker i mormoderns överklassliv. Det liv som hennes mamma försökt bryta med. Språngbrädan ska bli Sigtuna Humanistiska Läroverk och hennes mormor betalar med glädje avgifterna. Nu ska hon hitta gemenskap, vänner och lycka. Där har killarna smeknamn som Frippe och Ludde och de kallar tjejerna för ”gumman” och ”stumpan”. Tjejerna äter salladsblad till middag och försöker på alla sett att nå perfektion. De är det fina folket. De som ska ta över Sverige. De som ser ner på dem som inte når upp till deras standard. Men riktigt så enkelt är det inte och Agnes Hellström gör mer med sina karaktärer än att skildra dem som platta karikatyrer. Hon vet att det finns mer än yta och det är också mycket det boken handlar om.

Jag förstår Elins längtan efter en ny värld och nya vänner då de vänner hon har, som Ullis som blir gravid och hoppar av gymnasiet, inte alls delar varken hennes drömmar eller åsikter. Trots att hon återfinner sin barndomsvän Behnam får hon inte riktigt ihop sitt liv. Hon vet inte riktigt vem hon är, vem hon ska umgås med och vad hon egentligen tycker. Det är tydligt att det är lätt att revoltera i en familj och på en plats där det krävs väldigt lite för att sticka ut. Genom boken finns mamman i bakgrunden. Hon som redan tagit sitt beslut och lämnat en värld som Elin vill bli en del av, men som till slut finns där som stöd när det behövs.

Jag tycker om Ränderna går aldrig ur som på många sätt påminner om Curtis Sittenfelds I en klass för sig men med en trevligare huvudperson. Det är däremot ingen ny Ondskan och det är jag mycket glad för. Agnes Hellströms bok är bra mycket mer nyanserad.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-17

Då boken är aktuell i pocket passar det bra att påminna om den.

Nej med oj

Jag har ju glömt veckans Bokustopplista. Den för v.29 alltså. Det får bli en sen variant den här veckan.

Kajsa Ingemarsson håller greppet om pocketläsarna och ligger i topp även denna vecka. Skäringer är god tvåa (som vanligt) och hundraåringen parkerad på plats tre.

På väg upp är Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag gärna läser och Systerskap av Katerina Janouch, samt Borta bäst av Sara Kadefors som jag kan rekommendera.

Ny på topp 10 är en helt okänd bok för mig, Bergens väktare av Conn Iggulden, som tydligen är den tredje boken i en serie om Djingis Khan. Låter väl inte direkt jättelockande.

Livet går typ vidare

 

Det var trevligt att återse Thomas Lynley. Det var det verkligen. Trots att han i inledningen av Stråk av rött definitivt inte liknade sitt gamla jag. Efter Helens död gav han sig ut på en vandring genom Cornwall. Utan att duscha, sovandes utomhus och med ett minimalt intag av mat och dryck liknar han definitivt en uteliggare. Inte konstigt då att Daidre Trahair blir lite förskräckt då hon hittar honom vid sin stuga. Han har slagit sönder ett fönster för att hitta en telefon och berättar om den döde pojken han hittat, som är på väg att spolas bort av tidvattnet.

Den döde är Santo Kerne, en ung och populär kille vars familj håller på att starta Äventyrskompaniet på orten. Ett ställe där man ska kunna bo och samtidigt lära sig surfa eller kanske klättra. Klättrat är vad Santo har gjort, trots att han egentligen är en surfare. Hans klättring blev dock kort, då någon fifflat med hans utrustning och skurit av ett nylonrep.

Bea, kommissarien som ansvarar för fallet, är en trevlig ny bekantskap. Vi får också lära känna hennes före detta man Ray och deras son Pete. Hon är som en Havers light och när den riktiga Barbara Havers dyker upp iklädd sydväst och röda gympadojor är det hela verkligen igång. Jag tycker verkligen om Barbara Havers och i Stråk av rött är hon mer udda än någonsin. Både Lynley och Havers blir alltså inblandade i fallet, Lynley för att han inte riktigt kan låta bli och Havers för att Scotland Yard hjälper till i fallet.

Elizabeth George bjuder på en klassisk pusseldeckare då många i samhället verkar definitivt ha skäl att vilja se Santo död och begraven. Flera spår leder till helt andra historier som gör att vi färdas bakåt i tiden. Skönt dock att få historiska ledtrådar och skeenden presenterade utan kursiva kapitel. Vi får veta det vi behöver, när vi behöver det.

Lite långsamt är det helt klart, men det är trivsam läsning. George tecknar en by i sorg och människor som drivs av både makt, hämnd, kärlek och inte minst sex. Relationerna mellan dem är minst lika intressanta som själva mordgåtan. Jag tycker om att läsa om Lew och Cadan och deras komplicerade fader-son-relation, Tammy är en annan favorit och hennes tonårskris som definitivt är något utöver det vanliga. Hon bor hos sin farfar Selevan, som gör sitt bästa för att förstå henne. Han har dock inte alls samma förmåga att förstå sig på ungdomar som hans vän Jago Reeth. Sedan är det såklart Santos familj, som helt klart är en udda familj som är spännande att lära känna.

Frågan är om den som inte är bekant med Lynley och Havers har lika mycket att hämta, men får mig var det som sagt ett trevligt återseende som gav mersmak. Jag undrar vad som kommer att hända med vår käre Lynley i framtiden. This body of death finns ute nu och det låter som om han trots allt lockas tillbaka till Scotland Yard.

%d bloggare gillar detta: