Dag: 26 juli, 2010

Vilken fullständig smörja

Bara vanligt vatten

Jag läste ut Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten igår. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det då det är en riktigt dålig bok. Nu är det inte så att jag har något emot Kajsa Ingemarsson. Jag tyckte om hennes första böcker, men med Små citroner gula började det gå utför och Lyckans hjul var ingen höjdare.

Bara vanligt vatten handlar om författaren Stella Friberg som håller på att skriva sin tionde och sista bok om Franciska Falke, en provatdetektiv i 1800-talets Stockholm. Just avsnitten som innehåller utdrag ur boken är pinsamt dåliga och dessutom totalt oviktiga för handlingen. Jag vet inte om Ingemarsson försöker ironisera över deckargenren eller om hon helt enkelt tycker att detta är ett spännande grepp. Jag hade gärna varit utan dem helt klart.

När Stella Friberg håller på att skriva upptäcker hon en vattenläcka i badrummet, bara vanligt vatten alltså och just det här vattnet spelar en avgörande roll i handlingen. För att få ordning på lägenheten behöver Stella anlita hantverkare och då kommer Johnny in i hennes liv. Johnny, självklart heter han Johnny. Detta är bara en av alla klichéer och stereotyper som Bara vanligt vatten är fylld av.

Jag har väldigt svårt att uppskatta Ingemarssons orgie i märkeskläder, skor och smink. Jag orkar knappt läsa och till slut skummar jag bara snabbt igenom boken för att jag trots allt faktiskt blivit lite engagerad i Stella Friberg. Egentligen är det ingen dålig historia. Trots alla klichéer skulle det här ha kunnat bli en ganska underhållande bok. Stella är nämligen inte helt platt, trots att de flesta av karaktärerna runt henne stannar där. Egentligen skulle också kritiken av kvällspressens jakt på smaskiga historier och bilden av förlagsvärlden varit ganska intressant om det inte vore så att historien blev så sliskig och ytlig. Jag håller med Bokhoran Johanna L som skriver att: ”Förutsättningarna finns där, men ändå blir det inte någon wow-effekt.”

Jag tyckte inte om Bara vanligt vatten som är en både tråkig och oengagerande historia. Det är synd. Stella hade förtjänat något bättre och Kajsa också för den delen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-18

Då boken är aktuell i pocket och dessutom ligger etta på Bokus pocketlista passar det bra att aktualisera den.

Störst av allt är kärleken

Vilken är den största litterära kärlekshistorien genom tiderna? undrar Kafka på jobbet och det är ju såklart en fråga som är helt omöjlig att svara på.

Självklart gick tankarna till gamla godingar som Romeo och Julia, men den är ju inte direkt lycklig. Nu var kravet inte någon lycklig kärlekshistoria, men jag skulle må bättre om jag kunde hitta en lite muntrare.

Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen berättar också om en mycket stor, men också mycket kvävande kärlek. Tanken på den påminner mig om att det definitivt är dags för en omläsning av denna fantastiska bok.

Jag tänker på min barndoms kärlekspar Laura och Almanzo, Anne och Gilbert, Emily och Teddy och icke att förglömma Lotta och Paul. De var ganska lyckliga ändå, inte alltid, men ganska ofta. Vem är egentligen lycklig jämt?

En av mina favoritböcker är Den allvarsamma leken och kärlekshistorien mellan Lydia och Arvid är förvisso också minnesvärd, men nej den vinner ändå inte.

En ganska nyutkommen och väldigt vacker kärlekshistoria är den mellan Emma och Emil i Allt som återstår av Elin Boardy som tidsmässigt ligger ganska nära den mellan Henning och Lotten i Per Anders Fogelströms böcker.

Just det faktum att man inte vill leva utan varandra, men kanske tvingas att göra det är kanske det jobbigast och samtidigt finaste med livslång kärlek. En livslång kärlek som verkligen får utstå mycket är den mellan Kristina och Karl Oskar som faktiskt får bli den kärlekshistoria som jag, efter mycket funderande, tilldelar utmärkelsen Den största litterära kärlekshistorien genom tiderna. Förutsägbart kanske, men de var svåra att bortse från de goda smålänningarna som höll på att skiljas tidigare än de gjorde för att de inte kunna hålla sina händer (och andra kroppsdelar) i styr.

Nu var det längesedan jag läste om detta kärlekspar. Deras kärlek har fått ett “Björn och Benny skimmer” och att inte alls lika tragisk som den egentligen är i böckerna. Tragisk, men vacker och varm. Trots elände lyser kärleken stark mellan dem. De korsar hav tillsammans och startar ett helt nytt liv i ett helt nytt land. De lever livet fullt ut, så gott det går med tidens begränsningar.

Vi har alltså en vinnare, men då har jag knappt kikat utanför landets gränser. Det får bli en annan gång!

Vilken är den största litterära kärlekshistorien genom tiderna enligt dig?

Om läsvärda deckare del 2

I ett tidigare inlägg funderade jag kring vad som gör en deckare bra.

Tre punkter blev det då:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och då syftade jag på de återkommande karaktärerna. Med sympatisk menade jag att jag vill känna något för dem, att de är riktiga, trovärdiga människor. Inte att de är perfekta.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Inte övertydligt, inte enformigt, inte torftigt. Även deckarförfattare kan skriva vackert och tilltalande.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Vem som helst kan inte skriva en deckare. Eller vem som helst kanske kan skriva en, men vem som helst kan definitivt inte skriva en bra sådan. Luktar det för mycket färdig mall blir jag riktigt, riktigt trött. Om samma mall dessutom används i flera böcker slutar jag nästan garanterat att läsa.

Vad krävs då mer?

Gärningsmannen är viktig. Jag vill förstå honom eller henne. Varför han/hon begår brottet. Drivkrafter och motiv måste vara trovärdiga. Det går lite inflation i hämnd, där en taskig barndom gör att gärningsmannen bestämmer sig för att hämnas långt senare. Därav alla böcker med tillbakablickar i kursiv stil. Lite för ofta använt grepp om ni frågar mig. Så punkt fyra ser ut som följer:

4. Gärningsmannen måste vara trovärdig och ha ett tydligt (och gärna originellt) motiv

Gränsen mellan ett trovärdigt originellt motiv och ett totalt absurt och osannolikt motiv är dock hårfint. Det leder oss in på nästa punkt som handlar om intrigen och författarens förtroende för läsarens förmåga att tänka själv.

5. Intrigen får gärna innehålla många trådar, men de måste leda någonstans

Jag gillar att genom ledtrådar kunna klura ut vem mördaren är några sidor innan poliserna fattat grejen. Det jag avskyr mest av allt är när utredarna får reda på något och sedan håller det för sig själva hur länge som helst så att jag inte får en chans att tänka själv, utan måste vänta tills det avgörande avslöjas och allt får en lösning. Irriterande. När jag läste I de lugnaste vatten av Viveca Sten blev jag så förbannad på att detta grepp överanvändes att jag aldrig kommer att läsa något mer av henne.

Ännu värre är det med en massa onödiga trådar som inte har någon betydelse för historien, inte tillför någonting och dessutom inte leder någonstans. Och värst av allt, när författaren tror att jag som läsare är dum i huvudet och avslöjar allt med oönskvärd övertydlighet allt för tidigt. Dåliga kursiverade “gärningsmannakapitel” kan leda till detta.

Egentligen föredrar jag en klassisk pusseldeckare där jag som läsare får vara aktiv. Upplösningen i en sådan deckare ska vara trovärdig och lite lagom överraskande. Elizabeth George i sina bästa stunder är en mästare på detta.

6. Våldet ska inte överdrivas

Maximalt med våld leder inte automatiskt till maximal spänning. Snarare tvärtom. Jag är riktigt trött på böcker där våldet överdrivs så mycket att det blir viktigare än intrigen. Hypnotisören är ett utmärkt exempel på en bok som, enligt min åsikt,  försämras enormt av de onödiga orgierna i överdrivet och oprovocerat våld.

Jag filar på några fler punkter och återkommer!

%d bloggare gillar detta: