Tag Archives: tv-serier

Slut på Skam

Sista säsongen av Skam har just avslutats och även om jag var hyperskeptisk inledningsvis och väntade länge innan jag såg de tre första säsongerna, föll jag pladask.

I säsong fyra är det Sana som är huvudperson, men de andra finns med och det är fint att få fortsätta att följa dem om än mer på avstånd. Som Even och Isak, huvudpersoner i säsong fyras kanske finaste (och möjligen smörigaste) scen, där Even under kareokefesten sjunger Imagine, blir rädd då Sanas bror och hans vänner kommer dit, får en duettpartner i Isak och sedan hela sällskapet som allsångspublik. Finare blir det knappast.

När karaokefesten övergår från smör till bråk, ett bråk där Elias slår och Isak blir slagen, hamnar Sana i en minst sagt konstig situation. När hon hör ett samtal på toaletten om hur Pepsi-Max-gänget vill stänga henne ute från bussen, blir det ännu ett bevis på att hon är annorlunda. Ännu tydligare blir det när det är Noora som kysser Yousef, inte hon.

Sana är min favorit, men jag tycker väldigt mycket om Noora också. Egentligen var säsongen om henne kanske den mest stereotypa, men teman och motiv som vi känner igen från många andra tv-serier, men hon är ändå så äkta och så likeable (varför har vi inte ett motsvarande svenskt, bra ord).

Vänskapen mellan Sana och Isak tillhör seriens mest intressanta. Egentligen borde de kanske inte vara vänner, men de är båda bra på att se människan, inte de egenskaper och kvaliteter som kan verka mer betydelsefulla än de verkligen är. Måste det egentligen spela någon roll vem en person älskar eller vilken gud en person ber till?

Det är kanske ganska naturligt att det är just för Isak som Sana berättar om hur hon känner. Hur det är att vara muslim med hijab och varje dag behöva bevisa att man inte är förtryckt. De tillhör båda utsatta grupper, men Sanas hijab gör att det syns tydligt att hon är annorlunda. Isaks tankar kring de dumma frågorna och hur viktiga de är är intressanta. Jag har tänkt så själv, när mina muslimska elever blir intervjuade av svenska elever till någon skoluppgift att många av frågorna är riktigt dumma, på gränsen till rasistiska och ibland över gränsen. Inte för att den som frågar är rasist, utan för att hen faktiskt är okunnig och/eller vill veta om de myter hen läst om är sanna. Jag har velat skydda mina elever från dessa frågor, men inser att Isak kanske har en poäng. Om de dumma frågorna inte får ställas hittar människor på egna svar och det kan bli väldigt mycket värre.

Religionen har en stor betydelse i fjärde säsongen, vilket är naturligt då det är något som är viktigt för Sana. Samtalen mellan Sana och Yousef om religion och Gud liknar på många sätt samtal jag haft med en före detta kollega och vän. Hen är troende, jag är det inte, men vi tycker ändå väldigt lika i många frågor. Faktiskt också när det gäller religion. På samma sätt kallas sig Sana religiös, medan Yousef säger sig vara icke-religiös. Ändå ser de ofta på världen på samma sätt. De har bara olika förklaringsmodeller.

Det är som Sanas bror Elias sätter fingret på när han funderar över vad en riktig muslim egentligen är. Den som liksom Yousef följer alla regler och är en god människa, men inte säger sig tro på Allah, eller den som visserligen går till moskén, men beter sig som ett svin.

Något som imponerar mig i främst fjärde säsongen av Skam är att skaparna vågar låta allt vara så tyst. Ibland är tystnaden så påtaglig att den hörs. Att tankar snurrar i huvudet på karaktärerna är tydligt, men vi får inte alltid veta vad de tänker. När karaktärerna tillåts sätta ord på sina tankar blir det kanske ändå som allra bäst.

Det är synd att det inte blir fler säsonger av Skam och det är synd att inte fler av karaktärerna får stå i centrum. Nu fick vi i sista avsnittet en liten inblick i Vildes liv och det jag anat att hon dolt. Jag hade gärna velat se fler sidor av Vilde, som är så mycket mer än en korkad brud. På samma sätt är Chris mer än en rolig tjockis, en stereotyp som serien kritiserats för. Storheten med Skam är bland annat att de vågat använda stereotyper och sedan breddat dem i takt med att vi får veta mer om karaktärerna. Det har inte riktigt skett med Vilde och ännu mindre med Chris. Chris lojalitet som vän har dock blivit än tydligare än i de tidigare säsongerna. Det är fint. Att följa alla karaktärer under sista avsnittet är ett smart drag, men jag skulle ändå vilja ha mer av Vilde, Chris och väldigt gärna även av fantastiska Eskild.

Men det finns ju en Chris till, Pentrator Chris. Att han skulle få ihop det med Eva var väl ändå rätt oväntat? Att han ännu en gång skulle visa sig vara en idiot var inte alls lika oväntat, däremot att cirkeln skulle slutas för Eva och Jonas. Eva är kanske den karaktär jag tycker är mest anonym. Visst fick hon en egen säsong, men det hjälpte inte riktigt. Samtidigt är hon rätt cool och kaxig och dessutom är hennes dialekt fantastisk.

Vad är det då som är så bra med Skam, förutom karaktärerna? Jag skulle säga ärligheten. Det blir lätt så att ungdomsserier blir moraliserande och politiskt korrekta. Som att det inte går att göra bara underhållning, utan att utbildning behövs också. I Skam finns inte ens överdrivet korrekta vuxna, tvärtom är de ofta osynliga, men när de tar plats är de ganska vanliga. Befriande vanliga. Samtidigt är Skam definitivt utbildande, i alla fall för vuxna och kanske också för unga som inte har en så heterogen umgängeskrets som den som porträtteras i Skam. Budskapet att kärlek sprids och att all kärlek är bra kärlek är klockrent.

 

Foto: Andreas Fadum

Läs också:

Nästan sist på bollen

I kursplanen för Svenska 2 ingår att läsa om språk i Norden och till slut fick jag tummen ur att se den norska serien Skam. Kanske är jag sist av alla och jag kommer inte att hinna se klart de tre första säsongerna innan det är dags för den fjärde i påsk.

Varför jag väntade? Jag skyller på att jag alltid blir lite barnsligt tvärtemot när ALLA unisont hyllar något, men mest skyller jag på Kristin Lundell. Hennes krönika om hur obehagligt det är att vuxna människor blir så engagerade i norska tonåringar tog hårt. Jag håller också med henne om att gymnasietiden egentligen är för obehaglig för att återupplevas, ens genom ögonen på några käcka jenter.

Men jag började som sagt titta ändå och ja, det är många gånger obehagligt, det är det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Killarna kan jag helt ärligt både ha och mista, men så har jag inte heller sett säsong tre ännu.

Om jag har någon favorit? Sana är den som imponerar mest, men jag gillar Noora också. Hon är cool. Sedan får jag ont i hjärtat av Vilde och hennes längtan efter att bli älskad, skrattar gott åt Chris sköna stil och tycker att Eva är sådär lagom vanlig och trevlig. Det är då mitt vuxna jag vill krama om både dem och mitt egna gymnasiejag. Hon som kanske mest var en Eva, med drag av Vilde, men som längtade efter att vara lika självsäker som Noora eller Sana.

Jag har ”påsklov” nu. Jag skriver ”påsklov” för att jag har galet mycket att göra. Helst vill jag bara läsa böcker jag längtat efter att läsa och kanske se ett och annat avsnitt av Skam. Jag är på Nooras säsong nu och jag gillar det nya perspektivet.

Läs också:

En trio brittiska tv-serier

Lyran vill att vi presenterar vår favorit bland brittiska tv-serier, men eftersom Lyran brukar köra tematrios kör jag en trio.

Downtown Abbey är en favorit. Tyvärr blev det inte fler säsonger, trots att jag tycker att det fanns mer att berätta. Däremot ryktas det om en film. Vad är det då jag gillar? Tja, jag är anglofil och dialekten gör sitt till. Sedan älskar jag tiden och miljön. Karaktärerna är dessutom ovanligt lyckade. Min favorit är Mary, men jag gillar dem alla.

Huset Eliott var på många sätt en föregångare till Downton Abbey, men utan gigantiska hus. Systrarna Beatrice och Evangeline startar sitt företag efter faderns död och lyckas bli väldigt inflytelserika i modevärlden. Jag absolut älskade serien när den gick och nu letar jag fram mina dvd:s och ser om den.

This life hade premiär 1996 och fick (ofattbart nog) bara två säsongen. Däremot har några uppföljare gjorts. Jag absolut älskade serien och den påverkade mig mycket när jag såg den första gången. Kanske var det första gången en serie verkligen bröt normen och faktiskt stod för det. Allt var äkta och det gör den väldigt viktig.

Läs också:

Något som kanske ger energi

Är för trött för att läsa. Flera är de halvlästa, som egentligen är bra och ännu fler är de olästa som jag verkligen vill läsa. Energin saknas dock och min plan är att återfå den med hjälp av de här.

Och jag börjar från början …

0000035735_20061113181108

Men först är det julavslutning och julbord med kollegorna.

Vad ska du titta på för att varva ner inför jul?

 

Läs också:

Lite pinsamt är det allt …

Åter till tv-seriernas värld och fråga 7 som lyder så här:

Nämn en tv-serie som du brukar nynna introsången till?

Det är nu det blir lite pinsamt, för när jag läser frågan är den första signaturmelodi som dyker upp faktiskt den till Dallas. En klassisk serie som familjen samlades kring på fredagar, trots att vi egentligen inte tyckte att den var speciellt bra. Det fanns liksom inte så mycket att välja på. Dessutom har Larry Hagman alltid varit speciell i år familj, då vi delar efternamn. Som ogift hette jag alltså Hagman och skämten om Larry tycktes aldrig ta slut. När jag sedan gifte mig och bytte till Odén hoppades jag att skämtens tid skulle vara över. Så blev det inte. I tullen i Miami några dagar efter bröllopet kläckte tulltjänstemannen följande kommentar: ”Oh Oden, and where is Thor?” Ridå.

 

Läs också:

Ingen annan? Really?

6. Nämn en tv-serie som du gillar men som ingen annan tycker om?

En helt omöjlig fråga självklart, då alla tv-serier måste gillas av någon. Brothers & Sisters känns dock som en tv-serie som många var skeptisk till och som jag faktiskt inte alltid själv förstod varför jag tittade på. Men det gjorde jag. Trots den politiska vinklingen och det många gånger översmöriga innehållet. Bra skådisar var det i alla fall helt klart.

Private Practice tillhör också de serier som knappast håller speciellt hög kvalitet, men som jag tittat på ändå. Så blir det ibland. Just nu ser jag till exempel Hart of Dixie och det är egentligen inte alls min grej, men ibland vill jag bara ha något underhållande som bara går att smälta utan att bearbeta ett dugg.

Dessa tre serier har det gemensamt att jag följt tidigare serier med huvudrollsinnehavarna. Ofta väljer jag tv-serier så.

Läs också:

Up a hill, down a hill, walk, walk, walk …


5. Nämn en tv-serie som du kan citera från?

Jag vet inte hur många gånger jag och syrran såg A year in the life, men vi såg den tillsvhs-banden var nästan utslitna, turades om att ha dem hemma hos oss när vi flyttat hemifrån och nu finns den i tryggt förvar på dvd.

Om jag satte på den nu skulle jag troligen kunde säga de flesta repliker. Inget sing-a-long, men väl ett talk-a-long. Mycket irriterande för den som sitter nära, så det är bäst jag tittar själv, eller med syrran då.

A year in the life handlar om familjen Gardner från en jul till en annan. Mamman dör i första avsnittet och familjen försöker leva vidare. Yngste sonen träffar en ung Sarah Jessica Parker och deras förhållande är helt underbart skildrat. Adam Arkin och Amanda Peterson (drömtjejen i Can’t buy me love) finns också med.

I Sverige sändes bara de första 3 avsnitten som en mini-serie, men tydligen fortsatte den under ett år i USA. Jag hittade de tre första på YouTube, men inte fler tyvärr. Blir dock helt varm och rörd bara av att se vinjetten.

Och inläggsrubriken? Den kommer från en historia som en kund berättar för Adam Arkins rollfigur, då han börjar bli trött på att passa upp sin gravida fru.

 

Läs också:

Tack, men nej tack

Egentligen är det lite elakt att svara på fråga fyra i tv-serieutmaningen, som lyder som följer:

Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att INTE vilja titta på en tv-serie?

MEN, det är riktigt att det finns skådespelare som jag klarar mig utan, men däremot skulle det kunna vara så att de överraskar mig. Vem vet. Ofta är det faktiskt så att vi blandar ihop skådespelare med roller de spelat och de andra roller kan ta fram oanade talanger. Som när Ray Romano slutade vara sexfixerad mansgris i Everybody loves Raymond och istället blev den något udda, men absolut älskanskvärda Hank i Parenthood.

Rent spontant har jag dock svårt att se att jag någonsin skulle tycka om Jean-Claude Van Damme, trots cool Volvo reklam, eller någon annan actionskådis som framställs som mer eller mindre korkad.

Ben Afflek tillhör inte heller favoriterna, men jag gillade honom i Good Will Hunting och hoppas att han inte helt förstör Gone girl. Någon tv-serie skulle han knappast få mig att titta på om inte resten av skådisarna var helt fantastiska.

Men som sagt, det är lite elakt att helt såga någon utifrån roller de spelat.

Är det någon skådespelare du har riktigt svårt för?

 

Läs också:

Tre måste-serier

greys_anatomy

Uppgift två i enkäten som handlar om tv-serier är följande:

Nämn en serie som du aldrig skulle kunna missa ett avsnitt av?

Här tolkar jag det som en aktuell serie och då finns det egentligen tre serier (ja, jag har svårt att räkna till ett) som jag aldrig missar ett avsnitt av och det är Parenthood, Grey´s Anatomy och Downton Abbey.

Det är snart dags för sjätte och tyvärr sista säsongen av Parenthood om familjen Braverman och svenska kanaler har inte sänt de senaste. Synd, då det här är en riktigt bra tv-serie som håller gråtkanalerna rensade.

Grey’s Anatomy har jag följt sedan starten och trots att många favoriter har försvunnit i diverse katastrofer kan jag inte riktigt släppa taget. Nu hoppas jag att inte allt för många favoriter tar avsked efter den just avslutade tionde säsongen. Oavsett så kommer jag att fortsätta titta.

Och så Downton Abbey som jag älskar trots alla konstigheter som Caitlin Moran med rätta drev med. Jag tycker så mycket om den underbart brittiska miljön och skådespelarna är fantastiska.

Läs också:

En gammal favoritserie

Jag tänkte låta tv-serierna få lite mer plats här i bloggen under sommaren, då de tar en ganska stor plats i mitt liv under de perioder jag är extra stressad, som nu.

1. Nämn en tv-serie där du sett alla avsnitt minst två gånger?

Det finns många serier där jag sett de flesta avsnitt minst två gånger, men alla, då finns det nog bara en, nämligen Cityakuten, eller ER som den heter i original. Jag minns första avsnittet så tydligt att jag kan blunda och spela scener i huvudet. Där finns ett antal scener från serien, som höll riktigt hög klass i princip alla 15 säsongerna.

Första säsongerna var absolut fantastiska med favoriterna som John Carter, spelad av Noah Wyle, (han var med i 254 avsnitt, helt galet) Mark Green, spelad av Anthony Edwards, Carol Hathaway, spelad av Julianne Margulies och inte minst Doug Ross, som spelades av George Clooney.

När de första skådespelarna började bytas ut kom nya till och även där fanns riktigt bra karaktärer som Sam Taggart, spelad av Linda Cardellini och Neela Rasgotra, spelad av Parminder Nagra. Någonstans i mitten dippade det lite, men sedan tog serien fart igen. Fortfarande kan jag fastna i repriser och jag är helt säker på att jag sett alla avsnitt minst två gånger, de flesta tre eller fyra gånger. Jag gillar att det är en sjukhusserie där även sjuksköterskorna får ta plats och inte bara finns med i bakgrunden av alla läkare.

ER_(TV)

Läs också:

« Older Entries