Tag Archives: Stockholm Literature

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Läs också:

Från Djursholm till Danvikstull och kylskåpskall fil

Veckans tema på Kulturkollo är Stockholm, stad i världen och i vårt hjärta och allt det där. I veckans utmaning vill Lotta att vi tipsar om saker att göra i Stockholm och om skildringar av staden som vi gillar.

Jag missar aldrig Fotografiska när jag är i Stockholm. Det är mitt absoluta favorittillhåll. Sedan gillar jag Moderna, mest för lokalen och utsikten och för Stockholm Literature. Visst kan jag uppskatta vissa utställningar också och butiken är fantastisk. Just nu är jag sugen på att se Marie-Louise Ekmans utställning, men det kommer jag inte att hinna. Tre timmar med tåg är ändå lite för långt bort för att svänga dit bara för en utställning.

Idag skulle en av de största stockholmsskildrarna Per Anders Fogelström fyllt 100 år och hans Stockholm formade min bild av staden. Sist jag och maken var själva i Stockholm tvingade jag honom på en kort tur runt Vita bergen, men jag skulle gärna göra en riktig rundvandring med guide. Någonstans finns också Carl Anton i Vita Bergen, men det minnet är inte mycket mer än den kylskåpskalla filen och en sjungande gubbe. Då tänker jag alltid på avsnittet i någon av stadböckerna när familjerna lämnar sina hus för att de ska avlusas (husen alltså, inte familjerna). Inte för att det egentligen hör ihop, men för att känslan av frihet är densamma.

Annars är det mycket musik som jag förknippar med staden, som Orups Stockholm eller kanske ännu mer Från Djursholm till Danvikstull. Jag tycker ännu mer om Love Antells version från Så mycket bättre. Inte lika ljuv, men coolare. När Monica Z sjunger Sakta vi går genom stan njuter jag också lite extra. Och så Mauro Scoccos Sarah då, där alla utanför huvudstaden fick veta vad 7eleven var. Även om staden inte står i centrum i texten, gör den det i videon och den är därför en av mina musikaliska favoritskildringar av vår huvudstad. På samma skiva finns också Hem till Stockholm, även den en fin låt.

 

 

Läs också:

Gott nytt år!

Nu är det nyår för lärare som har turen att få börja året två gånger. Som alla andra på nyårsafton och så vid den här tiden på året då när det är dags att sparka igång ett nytt läsår. Bloggen, som fyllde 7 år i juli, startar också om lite på hösten då det är dags för många boksläpp och roliga litteraturaktiviteter. Jag har ju redan hunnit med Crimetime Gotland, men planerar också att besöka bokmässorna i Göteborg i slutet av september, för ja de är flera i år, samt Stockholm Literature i slutet av oktober.

Jobbmässigt känns det som att det kommer att bli ett lite enklare år. Förra året var tungt och jag låg konstant efter. I år ska jag visserligen handleda läslyftet och vara programansvarig, men det betyder också färre undervisningstimmar och förhoppningsvis tid att fokusera. Privat hoppas jag också på ett lugnare, trevligare och mindre sorgligt år.

Dags att ta nya tag alltså och möta alla nya böcker och människor som kommer att korsa min väg. Mina nyårslöften blir att skratta mycket, läsa massor och jobba lagom.

Gott nytt läsår!

Läs också:

Ngugi wa Thiong’o och Sjón

I avdelningen författaren jag tänkt läsa och ännu inte läst kvalar dessa två herrar in. Den där läslistan är oändlig, som ni vet. Någon gång skulle jag vilja ha ett läsprov som sträcker över minst ett år. 

Samtalet ska handla om muntlig berättartradition i två väldigt olika länder, Kenya och Island. Det är inte första gången dessa män möts och Sjôn berättar hur Ngugi wa Thiong’o just läst de isländska sagorna när de träffades i London. Han hade en Ng köpt en massa översättningar av sagorna i en bokaffär i Oxford och talar nu om hur sagorna ökade hans fantasivärld. Vi är stolta över dem, säger Sjón, men de kan också vara en börda. De är jorden vi går på och ibland vill man hoppa av, säger han.  Viktigt är det att se de isländska sagorna som en del av en universell litteraturvärld som är för alla. Ni måste alla läsa Njals saga, säger han. 

Sjôn talar om fattigdomen som maktövertagandet av Norge och Danmark ledde till. Det gör att de riktigt gamla byggnaderna saknas, förutom det gamla parlamentet, som fanns även i sagan. Det är naturen som kanske påverkar mest. Thiong’o talar om hur amerikanerna tränade på Island, inför sina månfärder. 

De isländska sagorna har haft stor betydelse för det isländska språket, menar Sjón. De skrevs i en tid,  då det mesta skrevs på latin och även om de kommer från en muntlig tradition är det faktum att de skrevs ner mycket viktigt. Thiong’o talar om den muntliga traditionen i sitt hemland och hur han hörde historier varje kväll på sitt eget språk. Historierna höll dem levande och kolonialmakterna brydde sig inte om det muntliga. Även idag berättas historier, säger han. Alla som är här idag har en berättelse om ett möte mellan två författare att dela med oss av till andra. Det kommer även jag göra, trots att jag nu använder det skrivna ordet för att dela den. 

Mahabharata, som skrivits på sanskrit tillhör också dem muntliga traditionen, säger Thiong’o och det är tydligt i denna text att naturen är levande. Detsamma finns i de isländska sagorna, liksom i de grekiska myterna. Floderna, bergen och allt annat i naturen är levande. Myterna innehållet naturen och en rad metamorfoser, där det mänskliga blivit en del av naturen. Det är dock viktigt att inse att naturen kan klara sig bra utan oss, men att vi inte kan klara oss utan den, säger Thiong’o och det är  ett perspektiv vi borde tänka på mer. Naturen har makt över oss. 

Sjón berättar om hur myterna är en del av hans skrivande. Även i böcker där det kanske inte är uppenbart, som att namnen i senaste boken hörde ihop med solen och månen. Han undrar hur myterna letar sig in i Thiong’os texter, om det är medvetet eller inte. Att landskapet är en del av texterna är helt naturligt, menar Thiong’o. Eftersom han vuxit upp med myter om naturen blir de en del av litteraturen, kanske omedvetet, eller snarare oundvikligt. Det kan till exempel handla om att sätta namn på naturen, som en flod i den senaste boken som fått ett namn som betyder ”hela mig”. Samtidigt delar en flod upp världen på sina två sidor. Det blir en symbol i sig. 

Slutligen talar de om språk. Hur det bor drygt 300 000 människor på Island, men att de ändå räknas. Stammar i Afrika innehåller väldigt många fler, men kallas ändå stam, vilket är en förolämpning. Varför skulle det då inte kunna finnas stor litteratur på till exempel zulu? Är det inte jobbigt med så många språk i Afrika, säger många, vore det inte bättre att ha ett gemensamt språk som enar er? Jo, kanske, säger Thiong’o, men måste det vara engelska? Många afrikanska språk är stora, större än många europeiska, ändå har de ingen status. Visst är det så, säger Sjón, att en direktöversättning från kikuyu till isländska skulle göra något även för det isländska språket. 

Precis som i sitt inledande tal, hyllar Thiong’o översättningar och översättare, som gör att vi kan  veta så mycket mer än vi vad vi hade kunnat om vi endast läst på originalspråk. 

Läs också:

Hiromi Ito och Martina Montelius


Poesi är absolut min grej och därför köpte jag igår Gratulerar till din förgörelse av Hiromi Iro. Denna bok innehåller dikter från flera av hennes böcker och fungerar som en antologi. På Stockholm Literature samtalar hon med Martina Montelius. Först springer hon ut och hämtar sina glasögon, men snart sitter de och samtalar. 

Montelius berättar hur Itos dikter skrämmer henne, då det handlar om allt hon inte vill tänka på. Det är en utomjordisk upplevelse att höra Hiromi Ito läsa sin dikt Pappas livmoder och bra att Martina Montelius läst den innan. Själv är hon precis lika tagen som jag. Du blir som en demon när du läser, säger hon till Ito och så känns det. Ito menar att hon vill inte vill att hennes döttrar ska se henne läsa, då hon blir till en annan då. 

Att vata kvinnlig författare i Japan är hemskt, säger Ito. Som barn läste hon Manga för pojkar, då Manga för flickor var hemskt. Nu har det ändrats lite. Itos skrivande har påverkats av att hon inspirerats av mäns skrivande. Problemet är bara att när hon skriver om sex, mens eller en mamman som vill döda sitt barn, ses det inte på med blida ögon. Dessutom är hon helt utan skam, menar Montelius. Men Ito påpekar att hon verkligen varit fixerad vid sin kropp och haft ätstörningar. Hon slutade äta och ville bli som en väldigt mager man. Inte så att hon ville ja en penis, men absolut inte bröst. 

Fortfarande är kvinnors liv begränsat. Hon har tagit hand om sina föräldrar och sin partner. Nu har fadern och partnern dött. Hennes fixering vid döden har alltid varit stor. Även deras död var fascinerande. Modern dog långsamt. Under fem år låg hon på sjukhus och kunde inte ens röra sig. Samtidigt hade de då en bättre relation då än de någonsin haft tidigare. Innan hatade Ito henne, men det förändrades när döden närmade sig. Nu ser hon sig själv i spegeln och ser sin mamma. Då är det skönt att ha slutat hata henne.

Hon berättar att hon sett harakiri genomföras och verkar helt uppfylld av det. Sexharakiri i ett sexmagasin, inget ”riktigt” harakiri. En helt absurd historia om hur någon både skär sönder sig och sedan syr ihop sig själv. Smärta och sex gör ihop säger hon, men bara i hennes fantasti. Däremot har hon helt myten om att förlossning och död skulle höra ihop. Inte heller att en förlossning skulle vara en orgasm. Det är damerna på scenen väldigt överens om. 

Det här mötet mellan Montelius och Ito är helt overkligt. Kanske det galnaste litteratursamarbete jag någonsin lyssnat till. Bland annat fick vi höra om snoppar som krymper i livets slutskede. Hur en pappa eller en partner blir en liten penis. Att sperma och bröstmjölk ser likadant ut. Dessutom vet jag nu att det finns ett penismuseum i Reykjavik och att japaner kan be vid en gigantisk penis. Lite mer än vad jag ville veta känner jag. Jag funderar lite över vad det är för bok jag har köpt. Det kan bli hur intressant som helst. 

Läs också:

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg


Dags för sista dagen på Stockholm Literature, som inleds med ett samtal mellan Jamaica Kincaid, Kristina Sandberg och Mats Kempe. 

På Bokmässan knallade jag fram till Tranans monter och frågade vilken bok jag skulle läsa av Jamaica Kincaid inför Stockholm Literature. Jag gick därifrån med ett exemplar av Min mors självbiografi, som Kristina Sandberg skrivit förordet till. Nu har jag tyvärr inte hunnit läsa, men samtalet ska ändå bli mycket intressant att lyssna till. 

Mats Kempe och Kristina Sandberg är gifta. Med varandra, vilket Kincaid förtydligar. De inleder med att berätta om hur de först kom i kontakt med Kincaids författarskap. Författarskapet knockade dem båda och Sandberg menar att läsningen av Kincaid fick henne att förstå hur hon själv skulle skriva. Novellen Girl med alla röster som finns inom och runt oss alla inspirerade henne mycket. Ett citat från novellen finns till och med i en av böckerna om Maj och hon fick tillåtelse av Kincaid, som nu inte alls minns det. Kincaid menar dock att hon alltid tillåter författarkollegor att låna citat från henne. Det är en självklarhet. 

Kincaid berättar om sig själv som läsare och hur hennes tidiga upplevelser av litteratur helt handlade om romaner skrivna på 1800-talet. Hon lärde sig läsa tidigt, inte genom att lära sig alfabetet, utan genom ordbilder. Det var som att orden flyttade in i henne och när hon var 3,5 år hade hon läst allt och ville börja skolan. Hennes mor lät henne börja och påminde henne att hon måste säga att hon var fem, för det var den åldern man skulle vara i för att få börja skolan. Att ljuga om sin ålder för att få börja skolan var väl min första ”act of fiction” säger hon. Böckerna de läste i skolan var barnsliga, men vissa meningar fastnade ändå. 

När hon fyllde sju fick hon en ordbok Concise Oxford English Dictionary och hon läste den som om hon läste en skönlitterär bok. Det har påverkat hennes språk mycket. En annan sak som påverkade henne var ett straff i skolan, där hon tvingades kopiera delar av Paradise Lost och fastnade för karaktären Lucifer. En annan stor läsupplevelse var när en lärare gav henne Jane Eyre för att hon skulle läsa istället för att störa sina klasskamrater. Därefter började hon drömma om att vara Charlotte Brontë. Hon låtsade skriva och frysa.

När Jamaica Kincaid berättar om sitt skrivande och det är tydligt allusioner spelar en stor roll, liksom hur dessa passar in i boken. Hon berättar hur det kom sig att en familj bor i Shirley Jacksons hus, inte i Robert Frosts. Bland annat passar en sång in i det hela, I’m sorry Mrs Jackson, en sång av Outkast. Då skrattade hon åt sig själv och hon gillar att vara rolig, även om hon inte tycker att hon är det. Själv tycker jag att hon är vansinnigt rolig, som när hon berättar om amerikanernas besatthet av lyckliga slut och ett ”Oprah-moment”. När livet avslutas med döden, finns ju inga lyckliga slut, säger hon. Hon tror gärna på lyckliga slut, men vet inte vad ett sådant är. Kanske kräver vi lyckliga slut av kvinnliga författare, säger Kincaid, för vem klagar på att Dostojevskij inte skriver böcker med lyckliga slut. När du vill avfärda en svart kvinna kallar du henne ”angry black woman” även om hon bara säger ”åh, vilken vacker blomma”. När män är arga är det däremot konst.kincaid berättar också att hon får kritik för att hon inte skriver tillräckligt mycket om ras och hon menar att för henne är normen att vara svart och därför har hon svårt att problematisera det. Problemet är i så fall makt och diskriminering, inte själva utseendet. Det handlar om människor och mänskliga problem och borde få definieras så. Det hade varit smidigast om européerna bara rest i världen som turister och inte erövrat en massa. Då hade världen sett annorlunda ut. Visst är det konstigt, säger hon, att ni nu är överraskade över att människor flyr till Europa. Ni frågar ”Why are you here?”, när vi istället borde fråga ”Why were you here?”.

En annan slags kolonialisering handlar om hur vissa saker beskrivits så vackert det är, när saker inte alls är vackra. Som Dovers vita klippor eller Wordsworts påskliljor. Nu har hon planerat en massa påskliljor för att hylla Wordsworth trots allt. De är döda, vita män, men det är faktisk inte deras fel att de är just vita, döda män, som dessutom bara råkade vara en del av kolonisationen.

Vilken fantastisk kvinna Jamaica Kincaid är. Jag är helt golvad.

Läs också:

Don Delillo och Daniel Birnbaum

Sista samtalet för dagen är mellan Don Delillo, ständig Nobelpriskandidat (som troligen aldrig får priset pga Dylan) och Moderna Museets överintendent. Den senare har tidigare år varit en superb samtalsledare, vilket gör att jag ser lite extra mycket fram emot just det här samtalet. 

På grund av fotoförbud får ni klara er utan någon suddig mobilbild den här gången. Det är väl inte direkt svårt kan jag tänka. 

Vitt brus var Don Delillos genombrottsroman. Själv har jag påbörjat, men inte avslutat Falling man. Det är inte det att jag inte tyckte om den, för det gjorde jag, men jag läste den vid helt fel tillfälle. 

Tydligen finns det en hel del modern konst i sina romaner och samtalet ska handla om just konsten som katalysator för Delillos skrivande. Birnbaum talar om hur Delillo ofta citeras i just det här auditoriet, kanske för att Musses har mycket amerikansk popkonst i sina samlingar. En gammal kollega till honom finns också med som karaktär i en av Delillos böcker, som för övrigt är fyllda av ord som hör hemma mer på ett konstmuseum än i en skönlitterär bok. 

Delillo talar om hur han kom i kontakt med europeisk film, till exempel Ingemar Bergman. Underbara filmer, som hade en influens på hans skrivande. Kopplingen är svår att sätta ord på, men den finns. När han skriver tänker han tredimensionellt och placerar därför sina karaktärer på en plats som han kan se. Rummet är viktigt, liksom att se sina karaktärer röra sig i det. Däremot har hans tidigare jobb som copywriter ingenting med skrivandet att göra. 

Hade det kunnat bli någon annan konstform som du kände verkat inom, undrar Birnbaum, men Delillo är helt klar med att det alltid varit litteraturen som varit hans kall. Han berättar om hur han bodde i en lite. Lägenhet med kylskåpet i badrummet, eller duschen i köket, beroende på hur du ser det. Det vad allt han behövde när han fick skriva.

Senast boken Noll K utspelar sig under jorden i södra Asien, någonstans nära Pakistan och Kirgistan i den uzbekiska ödemarken. Där finns ett kryoniskt center där bokens huvudperson befinner sig. När Delillo berättar om sin bok låter den helt ärligt mycket märklig. Människor som blir nedfrysta för att få evigt liv. Det finns dock verkliga sådana center, men den plats han skriver om finns inte på riktigt. I detta center möter huvudpersonen bland annat ett tvillingpar som han döper till Stenmark. 

Funderingar kring hur människor redesignas, om det är värt att undvika döden låter riktigt intressant och jag blir faktiskt lite sugen på att läsa Noll K. Delillo ger en annorlunda bild av baksidan av vetenskapen. Baksidan av en värld där vissa renoverad kök och andra svälter. Där vissa kan leva för alltid och andra dö. Om döden inte är undviker, vilken funktion har dö krig? Kommer de att försvinna, eller kommer konflikterna bara att förändras? Vetenskapen har i Noll K ersatt religionen, då vi nu kan få evigt liv utan att dö. När människan vägrar att dö, vägrar hon också att låta religionen styra. 

Delillo talar mer om hur konst och filmer påverkat hans hans skrivande. Bland annat en 24-timmar lång version av filmen Psycho. Denna visning blev en del av boken Point Omega. Stenen som finns med i Noll K skapade han dock utan att inspireras av det konstverk som han sedan fick reda på fanns. Delillo är väldigt noga med att påpeka att det fiktiva ibland är just fiktivt, medan det i många fall finns en verklighet i romaner. Återigen handlar det om att romaner inte uppstår i ett vakuum, utan behöver ett rum att utspela sig i. 

Helt klart är Don Delillo en gubbe som imponerar och som kanske kommer att läggas till min lista av favoritgubbar. Jag måste verkligen läsa något. Kanske Noll K. Hur som helst är han en fascinerande man med mycket intressanta tankar, som han hinner dela med sig av i alla fall en aning under detta samtal. Jag älskar hans mycket torra och konstaterande humor. Mycket fascinerande. Dessutom en tillräckligt oamerikansk amerikan för att få ett Nobelpris till och av Svenska Akademien med Horace Engdahl som en av de aderton. 

Läs också:

Elisabeth Åsbrink och Dorit Rabinyan


Elisabeth Åsbrink var den som drog när jag valde att gå på det här samtalet. Hennes bok 1947 är vansinnigt bra.

Dorit Rabinyans senaste bok Borderlife är en kärlekshistoria mellan en judisk kvinna och en palestinsk man, som utspelar sig i New York. Den kommer ut på Norstdts 2018. Att just dessa två författare förs samman är inte så konstigt,  då staten Israel och det som gjorde att den skapades just då och där är en viktig del av 1947 och även i Borderlife.

Finns det hopp i de två böckerna? Nja, säger Åsbrink då hon talar om Rabinyans bok, där kriget långt borta påverkar huvudpersonernas liv, trots att de befinner sig långt bort. Rabinyan berättar om hur hon skrivit en bok om dialog, när kriget blossade upp igen. Hon menade att det blev extra konstigt att boken kom ut just då och att den kanske skulle kännas osann. Istället blev det en bok som gav hopp till läsarna. Hon har sett bilder från fronten, där hennes bok finns med. Boken är kanske inte hoppfull, men har ändå gett hopp.

Året 1947 är ett av hopp och förtvivlan. Staten Isreal skapas officiellt 1948 och under 1947 befann sig Åsbrinks pappa i ett läger, tio år gammal i väntan på ett nytt liv. I Budapest fanns inget liv och mamman placerade honom på en plats där han kunde  Palestina. Lägret var sionistiskt, icke-religiöst och socialistiskt, där de skulle förberedas för ett liv i en judisk stat. När modern dyker upp och erbjuder honom ett val mellan lägret och Budapest och två ungerska korvar gör att han väljer Buapest. Hade han stannat, skulle han rest med skeppet Exodus. Vad skulle hänt om han valt annorlunda? Vad hade hänt om andra val gjorts 1947? Åsbrink säger ändå att det som var hoppfullt 1947 och som hon kan sakna idag är fokuset på det allmänmänskliga och det vi har gemensamt, inte som idag på våra olikheter.

När Borderlife släpptes bannlystes den av utbildningsdepartementet, då boken ansågs uppmana till opassande relationer. Då hade den funnits i 18 månader och helt plötsligt sågs den som farlig för den israeliska identiteten. Rabinyan påpekar att bannlysningen säger mer om Israel idag än om hennes bok. Osäkerheten kring allt som har med dialog att göra är tydlig. Det blir enklare att hålla fast vid den synen om motståndaren demoniseras. I den här boken är motståndaren istället en verklig person, som det går att ha en relation med. Den är inte farlig. Den är mänsklig. Ska det någonsin bli en lösning för människorna i Israel måste de två sidorna börja erkänna varandra i alla fall rent personligt.

Åsbrink talar om huvudpersonens rädsla inför kärleken, som liknar den som utbildningsdepartementet ger uttryck för. Svårigheten finns, säger Rabinyan och även rädslan. Det handlar om rädslan för att kontrolleras av fienden, att bli av med sina unika gener. Det gör att en kärlek som boken beskriver ger huvudpersonen en identitetskris. Hon hade hellre velat älska någon annan. Boken är i första hand en bok om identitet, inte om kärlek. Vem är jag och tänk om, är två frågor som hör ihop, säger Rabinyan. Tänk om din pappa kommit till Israel, säger hon till Åsbrink, då hade det kanske varit du som varit den israeliska författaren som varit hitbjuden för att tala om sin bok i Sverige.

Åsbrinks pappa kom istället till Sverige som flykting som tjugoåring. Alltså tio år efter 1947. Sedan dess har han bara sett framåt, medan Åsbrink själv tittar bakåt. Varför är du så besatt av det förgångna, brukar hennes pappa fråga och visst handlar det om att kompensera för det hon aldrig fått veta. Hennes pappa har självklart påverkats av sin traumatiska barndom. Av krig, svält och flykt. Han skrev ett brev till henne då hon fyllde tio med en mening, som fastnat i henne, ”tyck aldrig synd om dig själv”. Att vara ett offer hade ingen plats i faderns liv, han fokuserade på framtiden.

Rabinyan talar om sitt ”tänk om” som handlar om hur hon växte upp i ett bra område. Hon fick veta att hennes föräldrar var nära att köpa en lägenhet i ett helt annat område, vilket hade gett henne ett helt annat liv. Hennes identitet formades av platsen där hon växte upp, i en lägenhet som kostade nästan detsamma, men var något helt annat. Fadern menade att det inte hade inte spelat någon roll. Hon hade ändå varit hans dotter. Frågan är vad som påverkar mest.

Åsbrink berättar om ett annat ”tänk om”, då hennes bok Och i Wienerwald står träden kvar, som nästan blev översatt till hebreiska. Mannen som ville översätta dem blev dock sparkad, då han sagt nej till 50 shades of Grey. Det blev alltså ingen översättning, men Åsbrink konstaterar att han i alla fall hade bra smak.

Jag konstaterar att läslistan just blivit ännu längre, då Borderlife låter riktigt bra, men jag lyckas inte hitta den. Får leta runt här på Moderna Museet.

Läs också:

Samanta Schweblin och Jerker Virdborg


För mig är Samanta Schweblin en ny bekantskap, men efter att ha läst om hennes senaste bok Räddningsavstånd, blev jag väldigt nyfiken. Hon samtalar här med Jerker Virdborg, en författare jag inte läst något av på väldigt länge. De talar om sin gemensamma fascination för mörker och spänning, en existensiell spänning, snarare än en rent traditionell spänning som finns i thrillers. En spänning som låter oss närma oss avgrunden och sedan kunna ta sig tillbaka med en information som lugnar oss. Hon berättar en historia om sin farfar, som under ett krig tittade in i motståndarnas läger och sedan kunde ge sig tillbaka med viktig information som hjälpte honom och andra Så tänker hon på sina böcker att de kan vara obehagliga, men ge någon slags trött.

Just mörkret och kopplingen mellan författarna utvecklas, då Scweblin kopplar Virdborg till en bok av David Lynch Den gyllene fisken, där han talar om att det gäller att fiska i djupet för att få upp de vackraste och största fiskarna. Hon frågar Virdborg hur han gör när han fiskar. Virdborg talar om hur vår värld har förändrats i Skandinavien och hur han ville gräva där det kan göra ont att gräva. Han håller med om Lynchs metafor om fiske, då han säger sig lätt märka när författare bara fiskar på ytan och faktiskt kan provoceras av det. Schweblin håller med och säger att hon slutar läsa om hon inte tycker att det hon läser är angeläget. Att det är att leka med läsaren och slösa bort hens tid att inte gå på djupet. Mörkret är nödvändigt för djupet. 

Läsaren och författaren sluter en pakt, där det är viktigt redan från första sidan att berättaren är skicklig och inte använder för många onödiga ord. Det räcker med att skriva vit, du behöver inte skriva väldigt, väldigt vit. Det är helt onödigt, säger Schweblin.

Virdborg leder in samtalet på film och stil, då båda studerat film och verkar ha samma förebilder, som t.ex. Lynch. Även den litterära stilen delar de. Inget ska vara onödigt. Håller du med?, frågar han. Plötsligt blir Schweblin så engagerad att hon börjar prata på engelska, något hon inte tänkt göra. Virdborg talar engelska, hon förstår, men svarar på spanska. Nu vet hon att det går, men fortsätter efteråt på spanska. 

Det visuella i filmen har påverkat litteraturen. Inte bara rent visuellt, då visuell litteratur är något annat. Makten i språket är det visuella, att vi ser det skrivna framför oss. Många spanska författare avbryter handlingen för att beskriva, medan de nordamerikanska är mer indirekta när de beskriver, något som påverkat hennes skrivande. Läsaren ska själv få skapa sitt rum, inte behöva läsa beskrivningar om hur saker ska se ut. 

Virdborg kopplar det hon säger till Schweblins senaste bok Räddningstillstånd, som nyss fått en fin recension i DN. Hennes berättelse är skriver i presens och utspelar sig på ett sjukhus. Det som hänt har redan skett, men eftersom huvudpersonen inte minns, blir perspektivet att det händer just ju när minnena ska återfås. Schweblin säger att det tog lång tid för henne att komma fram till hur hon skulle skriva historien. Hon visste vad som skulle hända, men inte hur hon skulle berätta det. De första styckena är väldigt viktiga. Hon kan arbeta i några månader med just dessa stycken. Om man lyckas få till det i början, blir det lättare att sedan komma vidare på det sätt som man vill. Att hitta Davids röst var viktig och det tog tid. 

Virdborg tänker länge innan han börjar skriva och det är viktigt för honom att hitta stämningen. Han vet vart han är på väg och skriver sedan ganska snabbt när han väl tänkt färdigt. Det blir lite skillnad när det är längre texter, då behöver texten få leva mer sitt eget liv. Han jämför det med att duka ett bort för middag och sedan bjuda in andra när de är riktigt, riktigt hungriga. Han dukar sitt bord ordentligt innan han sätter sig ner för att skriva och då är han verkligen utsvulten och skriver snabbt. Men vad gör du om du märker om något saknas, säger Schweblin, som en kniv eller så? Är det bara en kniv är det lugnt, säger Virdborg, men fattas en hel rätt är det värre. 

Schweblin ställer en personlig fråga till Virdborg hur han började bli beroende av litteratur och fick ett behov av att skriva. Han vill ändra ordet till fiktion och menar att just fiktionen var riktigt viktig för honom redan som litet barn. Först genom lek, men senare genom skrivande. Fantasin har stor betydelse i båda fallen. Att han hade tillgång till böcker och läsning väldigt tidigt påverkade självklart också. I skolan skrev de mycket och när han läste det han skrivit för andra tyckte de om det. Skrivandet blev en stor frihet för honom. 

Schweblin talar om att det var ganska likt för henne. Hon berättade för sin mamma, som skrev ner berättelser innan hon kunde skriva själv. Som elvaåring hade hon en kris då hon funderade mycket över sanningen och att det var jobbigt att den inte var objektiv. Hon slutade tala vid den här tiden och svarade inte alls på tilltal. Rektorn skickade henne till en psykoanalytiker, för att ”bevisa” att hon var normal. Psykoanalytikern konstaterade att hon var helt normal, men totalt ointresserad av sin omgivning. Sanningen som hon kunde luta emot fann hon i litteraturen. Det blev på så sätt en säker värld. 

Schweblin talar om hur Stockholm är en mycket trygg stad, en av världens säkraste och hur Virdborg skriver om rädslan för hur den försvinner. Han konstaterar att vi troligen skulle tycka att vi befann oss i en totalt overklig värld om vi kom till Sydamerika. Säkert, säger Schweblin. Och det blir avslutet på detta mycket trevliga och intressanta samtal. 

Läs också:

Ngugi wa Thiong’o invigningstalar


Idag invigs Stockholm Literature för min del. Vi anlände till Stockholm lite för sent igår för att hinna till den officiella invigningen. Jag tycker mycket om att festivalen inleds med ett tal. Bland tidigare talare finns Chimamanda Ngozi Adichie och nu är det alltså dags för Ngugi wa Thiong’o. Han inleder med att konstatera att vi kan se honom, men att han inte kunde se oss. 

Thiong’o har bott i Stockholm några år under 80-talet, då han studerade film på Dramatiska institutet. Det blev inga filmer, men en lång rad böcker. Han berättar om hur han brukar ge historier som gåvor vid till exempel födelsedagar. 

En berättelse skrev han till sin dotter. Den handlar om hur armar och ben slåss om makten över kroppen. Hur vi går upprätta, men att en rivalitet existerar. Som det blir när ett jag blir viktigare än ett vi. När det blir så har vi problem, menar Thiong’o. Dottern läste den som en saga, men det är också en berättelse om politik och filosofi. 

Thiong’o berättar om hur hans son skrev till honom om hur en ung författare Moses Kilolo, önskade att Thiong’o skulle skriva en text på sitt språk, som skulle handla om översättning. Målet var att skriva en fantastisk text, men fick skrivkramp. Frustrationen var stor, dö han verkligen ville skriva något bra. Det slutade med att han skickade texten han gett till sin dotter, The Upright Revolution. Den har sedan översatts till över 50 språk, afrikanska liksom europeiska och nu även till svenska. 

Thiong’o talar om vikten av att böcker skrivs på afrikanska språk, inte bara europeiska. Att tanken att berättelser om Afrika ska skrivas på europeiska språk är provocerande. Som om de som byggde pyramiderna gick omkring och pratade engelska, franska eller portugisiska med varandra.

Språket som makt är intressant. Förr var det kolonialmakterna, de vita, som lärde ut de europeiska språken och gjorde dem till maktspråk. Nu fortsätter människor i Afrika att tvinga dessa språk på varandra. Afrika blir därför en kontinent som är gigantisk, men på ett sätt utan språk. Att språken på den afrikanska kontinenten blir en del av den språkliga världen och existerar vid sidan om andra språk är en del av avkolonialiseringen, menar Thiong’o. Troligen var det därför det var så provocerande när han började skriva på kikuyu, istället för på engelska. Det provokativa innehållet nådde då fler och han fängslades utan rättegång. 

När ett folk erövrar ett annat, tvingar de alltid på dem sitt språk. Språket blir alltså en del av kolonialiseringen och så länge det finns kvar fortgår kolonialiseringen även om landet, på pappret, blivit självständigt. Thiong’o tar upp många exempel, inklusive samerna. Kopplingen mellan dem och de afrikanska folken är stark säger han. Nu finns ett statligt stöd för att deras språk ska få finnas och det behövs överallt för att stoppa imperialism. Även översättningar är mycket viktiga för att språk ska kunna närma sig varandra. Det blir då möjligt att skriva på fler språk än de största, men också att nå fler oavsett originalspråk. Även borde översättningar ske till minoritetsspråk, för att fler ska kunna läsa på sina förstaspråk. Översättning hjälper oss att få en gemensam symbolvärld. Ingen nationell kanon, utan en global. Fler röster och fler perspektiv. Dessutom blir det tydligt att inte bara de stora språken kan användas av intellektuella. Alla språk är riktiga, inte bara de som används av kolonialmakterna. 

Läs också:

« Older Entries