enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Sigge Eklund

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som ”Vilsenheten”, där Sigge berättar om ”De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till ”Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är ”Mammaholmarna”, ”Avundsjukans flod” och ”Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som ”De tre mest svårartade miljöerna på teve”, ”Jag mötte Lassie x 23” och ”Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Just-nu-enkät

Nu är det sådär snurrigt igen med läsningen som det kan bli när jag har för mycket att göra. Dags att strukturera upp lite med hjälp av en just-nu-enkät. Lite hoppfullt är det faktiskt att jag läst sex av de elva böcker jag skrev om förra gången jag gjorde en liknande enkät. Å andra sidan är fem av dem fortfarande olästa.

Häng gärna på om ni vill!

Här är de böcker jag läser just nu och de jag vill/borde ta tag i. Som vanligt är de spridda över halva huset och mer därtill.

Vid sängen: Där ligger högar av böcker som bara väntar på att bli lästa. Den jag läser i just nu är Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som lovar gott. För mig tar dock e-böckerna över mer och mer, vilket gör att den inte prioriteras tyvärr.

På soffbordet: Där ligger faktiskt ganska lite, bara ett gammalt exemplar av Lars Forssells Vänner som jag fick med mig från mormors bokhylla igår. Den verkar ganska fin.

På läsplattan: Där finns allt för mycket påbörjat, men främst ägnar jag tid åt Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea som börjar bli riktigt spännande.

På jobbet: På mitt skrivbord finns Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall som jag lånade för att leta passande dikter till undervisningen. Det finns massor.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Rum av Alex Schulman och Sigge Eklund. Helt okej, men inget speciellt. Funkar dock i öronen på väg till och från jobbet.

Bokklubbsbok: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro som kanske blir utläst till morgondagens bokträff. har läst ungefär 2/3 och den är riktigt tråkig och seg. Filmen med Emma Thompson och Anthony Hopkins minns jag däremot som fantastisk.

Borde jag läsa ut: Jag har påbörjat David Grossmans En häst går in på en bar och tycker egentligen mycket om den. Det är bara det att den kräver en piggare hjärna än jag har just nu. Får kanske läsa om i jul.

Borde jag påbörja: Borde är inget fint ord, men ska det bli några julböcker lästa innan det är för sent är det dags att börja nu. Seven days of us av Francesca Hornak blir (nog) årets val.

Längtar jag efter att få läsa: Jag vill verkligen läsa Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò.

3 andra böcker i min TBR-hög: Turtles all the way down av John Green, Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir och Barnvagnsblues av Ester Roxberg, bland många, många andra.

 

Är du sur eller bitter?

Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som ”alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.

Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.

Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.

Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.

En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.

Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar ”vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet ”Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:

 

Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.

Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.

Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.

Den natten sover jag gott, för första gången på resan.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: