Tag Archives: Selma Lagerlöf

Vad får en seriös författare göra?

  By enligt O | 2012/02/19 - 10:16 | Facklitteratur
3 Comments

I kursen om Nobelpriset som jag läser just nu tillhör Författaren som kändis av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson kurslitteraturen. En mycket intressant bok måste jag säga, som jag troligen aldrig hade kommit i kontakt med utanför kursen.

En stor del av boken handlar, på olika sätt, om hur känd en seriös författare och på vilket sätt. Första kapitlet handlar om Nobelpristagaren J.M.G Le Clézio och hur Horace Engdahl och Jan Guillou diskuterar honom i Babel strax efter tillkännagivandet. Var han för vacker för att bli sedd som en seriös författare?

En fråga som Guillou ställer är också huruvida man som författare ska skämmas över att sälja mycket böcker? Blir mer mindre seriös om man är populär? Är det så att Joyce Carol Oates aldrig kommer att få priset då hon är för produktiv och för populär? Gäller detsamma andra amerikaner? Handlar det om att Horace Engdahls syn på amerikanska författare som generellt sämre än de europeiska är utbredd inom Svenska Akademien?

Popularitet och kvalitet är intressanta parametrar när det handlar om att bedöma författare. Heidenstam fixade att vara ansedd författare och samtidigt avbildas på brännvinsflaskor. Hade det funkat idag?

Intressant är också Forslids och Ohlssons diskussioner kring den privata och den offentliga författaren och att det ibland kan vara svårt att dra gränsen mellan dessa roller.

Ibland skapas i efterhand en författare vi vill ha. Selma Lagerlöf som lesbisk ikon har blivit populär inte bara genom SVT:s tv-serie om henne där kärleken står i centrum. Är det viktigt med en författares sexualitet om detta inte har betydelse för tolkningen av hens litteratur? Är det viktigt hur många barn hen har, eller hur hen bor? Hur viktigt är det att en populär författare också är kändis och att en seriös inte är det?

Tidigare har författarna skrivit om Björn Ranelid i boken Fenomenet Björn Ranelid och han dyker upp även i denna bok. En man som väcker känslor hos de flesta och som blandar högt och lågt mellan att skriva romaner och dansa i TV4 eller som nu senast, sjunga i Melodifestivalen. Gårdagens uppträdande gjorde dock snarare att jag gillade honom mer måste jag säga. Han skriver bättre än han sjunger helt klart, men lite kul var det ändå.

Författaren som kändis är en riktigt intressant bok.. Värd att läsa helt klart även om den inte står på en litteraturlista.

 

Läs också:

Lucka nummer 14 Anna Fredriksson

  By enligt O | 2011/12/14 - 08:47 | Bokaktiviteter
Leave a comment

Anna Fredriksson debuterade som författare i våras med Sommarhuset, som jag tyckte mycket om. Kanske extra aktuell då en sommarstuga orsakat en del kontroverser även i min familj.

Skrivit har Anna dock gjort en hel del även dessförinnan, men då för tv och film. Idag får du lära känna henne lite bättre och du, läs boken!

 

Sommarhuset, din debutbok kom ut i våras, men du har skrivit mycket för film och tv också. Vad är skillnaden och vad gillar du bäst?

Den största skillnaden är att när man skriver en bok så kan man gå in i folks huvuden och beskriva vad de tänker och känner, vad de har för planer för framtiden, vad som hänt i deras förflutna och så vidare. Det går inte i ett film- eller tv-manus. Där måste allting gå att se eller höra på filmduken eller i tv-rutan så det kräver en helt annan teknik. Det funkar ju inte att skådisarna går omkring och uttalar högt vad de tänker och känner, så det måste visas på annat sätt. Manusförfattare är på det sättet ett helt annat yrke än bokförfattare.

En annan skillnad är att det går mycket långsammare att skriva böcker, det är mer text och mer att fundera över. Jag älskar att skriva båda sakerna men just nu känns det roligast att skriva böcker. Film och tv har jag ju skrivit i snart tjugo år men böcker är nytt för mig. Det är superkul!

Sommarhuset är väldigt sannolik. Hur fick du idén till boken?

Vad kul att du tycker det, tack snälla. Idén började med att jag bestämde mig för att miljön skulle vara ett sommarhus på en ö i Stockholms skärgård. Jag ville skriva en relationsroman och tycker att ett sommarhus är en så tacksam arena för konflikter mellan människor. Man bor ofta trångt och det är ofta enkel standard, vilket gör att man lätt blir irriterad på varandra. Ovanpå det så är ju skärgården en väldigt vacker miljö, så det blir en bra kontrast. Det kan vara krävande att vara i en idyll om man mår uselt inuti.

Jag valde tre vuxna syskon som huvudpersoner eftersom det finns mycket starka känslor just i syskonrelationer, det blir lätt infekterat. Sen tycker jag också att det är extra intressant med syskon eftersom jag själv inte har några. Så den delen är helt påhittad.
Däremot är delarna om mamman och hennes död delvis självbiografiska. Min mamma tog sitt liv när jag var 25 år och det kändes rätt för mig att gå tillbaka och minnas hur det var. Även om jag inte följer verkligheten helt i boken.

Har du något nytt bokprojekt på gång och kan du i så fall berätta något?

Ja, jag skriver för fullt på bok nummer två som kommer ut i maj nästa år, Lyckostigen heter den. Det blir ingen fortsättning på Sommarhuset utan det är en helt ny historia. Men det är också en relationsroman och det handlar också om en familj. I övrigt är den ganska annorlunda skulle jag nog säga.

Julkalendrar hör julen till, vilken är din favorit? 

Jag gillar SVT:s tradition med tv-julkalendern. Och jag måste ju absolut svara att min favorit är Pelle Svanslös som sändes 1997, eftersom jag själv jobbade med den.Jag var huvudförfattare (dvs läste böckerna och bestämde vilka episoder vi skulle ha med, och i vilken ordning, och vad som skulle skrivas nytt) och så var jag en av tre avsnittsförfattare. Vi skrev alltså åtta avsnitt var.

Vad är det bästa med julen?

Att det blir en speciell stämning av allt julpynt och alla ljus, både hemma och ute på stan, och så att man får träffa hela familjen på julafton. Jag har ju tre söner varav två har flyttat hemifrån, så det är jättehärligt när de kommer hem och man får krama om dem.

Hur firar du?

I vanliga fall helt traditionellt, men just i år ska vi faktiskt vara två veckor i New York hela familjen. Vi blir sex pers med äldsta sonens flickvän och vi har hyrt en lägenhet. Så det blir spännande. Vi tänker ta seden dit vi kommer och fira på juldagsmorgonen.

Vilka böcker önskar du dig själv i julklapp?

Jag önskar mig Frihet av Jonathan Franzen, Korparna av Tomas Bannerhed och Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Är sugen på att läsa alla tre men har inte haft tid ännu.

Vilken bok borde alla få i ett paket?

Vredens druvor av John Steinbeck. Alternativt Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Vilken känd person vill du ge en bok i julklapp och vad får han eller hon?

Var det inte Eric Saade som aldrig hade läst en bok i hela sitt liv? I så fall ger jag honom Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. Fantastiskt språk och spännande story på samma gång.

 

Eric Saade ja, vilken förebild… Visserligen har inte jag heller läst något av Kerstin Ekman, men det borde jag kanske göra något åt? 

Tack Anna för att du tog dig tid att svar på frågorna. Hoppas att du får en riktigt härlig jul i New York och att du skriver Lyckostigen snabbt, snabbt!

Läs också:

Pappor både här och där

  By enligt O | 2011/11/13 - 20:46 | Böcker Allmänt
3 Comments

Jag gillade pappareportagen i dagens DN med Wille och Clarence Crafoord, där Clarence var en slags Pippi-Långstrump-pappa som var frånvarande, men ändå en okej pappa. Jag tyckte alltid att det var så sorgligt med Pippi och hennes pappa. Han kanske älskade henne, men han befann sig så ofta någon helt annan stans. För mig är det obegripligt att så många pappor tar en så liten plats i sina barns liv. Mats på Tysta Tankar skriver om Ingemar Gens, som räknat ut att så mycket som 40% av alla pappor inte har kontakt med sina barn.

En pappa som inte ens visste om att han hade ett barn är Jarle i boken Jag reser ensam av Tore Renberg. Att helt plötsligt  bli pappa till en sjuåring kan inte vara lätt. Han gör sitt bästa den gode Jarle och det funkar väl till slut ändå sådär.

Sedan finns de ensamma papporna. Alfons Åbergs som verkar ta det hela med ro och Åsas pappa Leif, som inte alls får ihop det.

Och de skilda papporna, som kanske bara träffar sina barn ibland, som Glenn Hysén. Då Glenn spelade utomlands var det hos mamma som Tobias bodde och det var farfar som var den som gjorde pappa-sakerna med honom. När Tobias får frågan hur hans pappa var, svarar han att han var snäll och tålmodig. De sågs inte så mycket att de hann bråka.

Mats i Anna och Mats bor inte här längre vill helst glömma sina barn nät han skiljer sig och istället börja ett nytt liv. Samtidigt vill han inte vara utan dem alls. Kan tänka mig att det är ett vanligt dilemma.

Totalt egoistisk är dock Per i Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte och är långa perioder inte ens värd att kallas pappa. Det krävs lite mer engagemang för att räknas.

Ofta hävdar fäder att de satsar på kvalitetstid istället för kvantitetstid. Kanske är det nödvändigt om man inte bor tillsammans med sina barn, men i övrigt skulle jag säga att det är bullshit. Visst ska det vara kvalitet, men det är i vardagen, i den ständiga närvaron som en relation byggs.

Även Bo Strömstedt arbetade mycket. Många föräldrar gör de och en majoritet av dem är fortfarande pappor. Jag tycker synd om alla föräldrar som missar sina barns uppväxt och istället satsar blint på en karriär. Jag kan sucka över mitt jobb och min lön ibland, men faktum är att både jag och min man har valt att vara närvarande föräldrar, ett medvetet val som jag skulle göra om. Det faktum att vi båda gjort det är viktigt. Vi är två föräldrar och lika viktiga. Så måste det vara. En närvarande pappa är idealet menar GP och det är en trend jag hoppas håller i sig, för allas skull.

Så här säger Tomas Bodström om sin pappa:  ”Pappa jobbade mycket, det gjorde pappor på den tiden. Han var väldigt snäll, man fick alltid det man ville.”

En vanlig beskrivning av en pappa tänker jag. Jobbar mycket, träffar sina barn lite och undviker därför konflikter när de väl träffas. Jag hoppas att den papparollen är på väg bort, men ganska ofta tvivlar jag.

Det som är gemensamt för alla de pappor som beskrivs i DN är att de alla uppmuntrat sina barn att bli det de vill. Min pappa har alltid gjort det också. På många sätt är han en traditionell pappa, som arbetat mycket och tagit få konflikter. Han har dock uppfostrat två döttrar som lärt sig att höja sina röster, ta plats och aldrig låta andra sätta sig på oss för att vi är tjejer.

Att läsa om Zanyars pappa Taher var spännande. Som kurdisk frihetshjälte var han inledningsvis inte alls närvarande i sin sin sons liv. En helt annan värld och helt andra förutsättningar helt klart.

När det gäller de litterära papporna skulle jag vilja lyfta fram Juhas pappa Bengt, som Jonas Gardell beskriver med både besvikelse och kärlek. Jag älskar avsnittet när Juha och Bengt ska tapetsera för att få till lite manlig bonding.

Litteraturhistoriens mest tragiska fadersgestalt torde Pappa Goriot vara. Balzacs porträtt av den totalt självutplånade fadern som gör allt och lite till för sina bortskämda döttrar är verkligen starkt. Lika stor är Jan i Skrotlyckas kärlek till sin älskade dotter Klara Fina Gulleborg. En kärlek som är så stark att den gör honom galen.

En av mina litterära favoritpappor är Harry i Mannen och pojken som först skiter i allt och sedan gör allt för sin son Pat. Sedan finns ju också Will i About a boy, som inte alls är en pappa, men som ändå blir en bra förebild.

Hittade mitt pappainlägg från förra året, där du kan läsa lite mer om min far. Läs också mer om litterära pappor hos Lyran.

 

 

 

 

Läs också:

Tematrio – Favoritklassiker

  By enligt O | 2011/09/06 - 07:43 | Bokaktiviteter
4 Comments

Lyran skriver om klassiker i veckans tematrio och uppmanar oss att göra detsamma. En av mina favoriter har hon dock redan nämnt, nämligen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald, så bra, så bra, så bra!

Jag väljer därför tre andra, men uppmanar alla som inte läst GG att göra det omedelbums. Den ska ju dessutom bli film igen med Leonardo DiCaprio och CareyMulligan. Svårt att de ska kunna slå fantastiska Robert Redford och Mia Farrow i filmatiseringen från 1974 (bra år) men jag ser den gärna ändå.

Men nog om den. Här kommer mina tre klassiska förslag:

1. Min absoluta favorit som jag faktiskt tänkte hoppa över den här gången för att inte bli för tjötig. Jag talar om Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, men när jag just vunnit en superfin upplaga av denna fantastiska bok måste den få vara med trots allt. Har inte vågat läsa om den på många, många år, men det kanske är dags. Under en helg med mycket tid i så fall. I mitt minne lyser den dock klarare än alla andra böcker.

2. The Awakening av Kate Chopin tillhör också de böcker jag verkligen älskat sönder och sedan inte vågat läsa på många, många år. Banbrytande i feminismens barndom, ja innan ordet ens var uppfunnet kan jag tänka.

3. Min svensklärare på gymnasiet dödade allt intresse för Selma Lagerlöf, med sina ytterst tråkiga monologer om henne. Jag var redan skeptisk efter att ha tvingats läsa Herr Arnes penningar i åttan. Mördande tråkig. På universitetet var det liksom inte läge att undvika henne längre och när jag läste En herrgårdssägen blev jag sjukt imponerad. Efter att ha läst Gösta Berlings saga var jag förälskad och sedan dess har jag läst absolut ingenting av denna fantastiska dam. Både underligt och faktiskt lite dumt.

Läs också:

Toppenklassiker

  By enligt O | 2011/05/09 - 17:55 | Böcker Allmänt
7 Comments

När jag nu har sågat är det dags att hylla. Allt för att få lite balans här.

Ni vet alla att jag älskar Fogelström. Absolut älskar honom. Bäst är Stadserien, men jag gillar även Kamratserien är riktigt mycket. Nu blev jag aldrig tvingad att läsa Mina drömmars stad i skolan, men jag vet att många blivit det och därför inte vill ta i Fogelström med tång. Ajabaja alla svensklärare!

En annan favorit som min svensklärare lyckades förstöra för mig under många år är Selma Lagerlöf. Jag försökte läsa Herr Arnes penningar på gymnasiet och avskydde den. Så svart och så seg och så grymt tråkig.

På universitet ingick självklart Selma Lagerlöf. Skam vore det annars. Jag läste då både En herrgårdssägen och Gösta Berlings saga och blev helt såld. Vansinnigt bra.

Tegelstenar har aldrig varit min grej. Jag är för lat för det. Dostojevskij hann jag med andra ord tröttna på innan jag ens tagit ner en bok från hyllan. För ja, de står i min hylla med de där tegelstenarna. Jag läste dock Anteckningar från källarhålet som jag tycker är helt briljant. Med tanke på hur briljant jag tyckte att den var borde jag kanske ta tag i någon av värstingarna också. Idioten kanske?

Fler klassiker som jag älskar?

Det går inte att komma ifrån Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg som jag älskat sönder och därför inte vågar läsa om. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen skildrar också en spännande kärlekssaga.

Om kärlek, men den mellan en far och hans döttrar handlar Pappa Goriot av Honoré de Balzac som också är en klassiker jag älskar. Så fin och så hemsk.

Frågan är då vad som räknas som en klassiker. En av de böcker som fungerade som en ögonöppnare för mig var The Awakening av Kate Chopin. En bok om att kunna bestämma över sitt liv. Mycket läsvärd.

Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är också en höjdare. Nu kommer tydligen en ny filmversion. Har dock svårt att se hur Leonardo DiCaprio ska kunna axla Robert Redfords roll.

Allt går sönder av Chinua Achebe liknar på många sätt de svenska arbetarböckerna, annan världsdel och andra problem, men tankar om ett gammalt samhälle som försvinner och rädslan för det nya som växer fram.

Förra veckan stiftade jag så bekantskap med Norrtullsligan av Elin Wägner och se där hittade jag en klassiker som jag helt förbisett. Jag tyckte väldigt mycket om den och blev helt klart sugen på mer Wägner.

Och så poeterna. Ferlin, Boye, Fröding, Wordsworth, Lord Byron, T S Eliot, det finns galet många att hylla. Däremot har jag aldrig förstått mig på Dan Andersson.

Vet ni. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Slutsatsen är alltså att det finns fler bra klassiker än dåliga. Eller?

Nu har jag säkert glömt många favoriter, men fyll gärna på med dina eller fortsätt såga om du är på det humöret.

Själv tänker jag snickra lite mer på kanon enligt O och återkomma.

Läs också:

Faran med att vara brådmogen

  By enligt O | 2011/03/15 - 13:34 | Boktankar
3 Comments

I söndags skrev jag om Jean M. Auels böcker och hur jag smygläste dem som tioåring. Det kanske egentligen inte var så lyckat, trots att jag knappast tror att jag tog större skada av det.

Två frågor har dock snurrat i min skalle sedan dess:

1. Vilka andra böcker läste jag alldeles för tidigt?

2. Vad smygläser ungar nu?

 

Och svaren?

Mammas bokhylla var fylld av böcker och min egen också för den delen. Jag blandade högt och lågt redan då och fortsatte läsa mina barndomsfavoriter länge samtidigt som jag nosade på vuxenböckerna.

Tidigt läste jag Fogelströms Stad-serie och som elvaåring läste jag den troligen på ett helt annat sätt än jag skulle göra nu. Någonting fångade mig dock och för varje läsning växte både jag och böckerna. Inte för tidigt med andra ord.

Lite svårare var Mobergs serie om Karl-Oskar och Kristina som jag läste i femman. Inte så svåra att jag gav upp dock, men kärleken till Moberg var inte lika omedelbar. Nu valde jag själv att läsa böckerna och därmed fanns min nyfikenhet kvar. Jag tog därför upp böckerna några år senare och tyckte mycket mer om dem.

August Strindberg däremot tvingades jag läsa i nian och min skepsis mot gubben satt i under många år. Röda rummet, som var boken jag var tvungen att läsa, var fortfarande vid omläsningen tio år senare svår att ta till sig. För att kunna ta till sig den krävs en omfattande kunskap om det samhälle Strindberg levde och verkade i och även med den kunskapen är boken långt ifrån omedelbar. Jag tycker dock mycket om andra verk av Strindberg och en lärare med fingertoppskänsla borde kanske valt en annan text när jag som 15-åring skulle möta en av de största för första gången.

Jag har ganska ofta varit ganska barnslig när det kommer till tvång. Jag har också alltid haft svårt för lärare som endast väljer böcker för att de älskar en författare, utan en tanke på hur han eller hon ska passa eleverna. Jag höll på att missa Selma Lagerlöf på grund av en synnerligen dålig svensklärare på gymnasiet. Nu fixade jag tvånget lite bättre på universitetet (helt hopplös är jag inte) och absolut älskade Gösta Berlings saga.

Nu handlar inte detta om opassande böcker, utan snarare böcker som jag läst för tidigt för att kunna förstå dess storhet. Då jag valt själv har det oftast gått bra, men mer sällan när någon annan valt. Varför är det så? Det får bli ett eget inlägg någon dag.

Böcker som jag, liksom Mammutjägarna gömde under sängen då? Den jag kommer ihåg mest är Gå sakta kom tillbaka fort av David Niven. Egentligen kommer jag varken ihåg vad den handlar om eller varför jag gömde den. Mest var de gömda böckerna av kategorin som elakt benämndes “tantsnusk”. Inga Jackie Collins, för det fanns inte i mammas hylla, inte heller några harlequinböcker, men väl Shirley Conrad, Judith Krantz, Barbara Taylor Bradford och andra böcker där sex spelade en större roll än i dagens chic-lit som jag inte tror att så många känner sig tvingade att läsa i smyg. Eller?

Vad läste du i smyg och/eller för tidigt? Och vad är det egentligen för böcker som små flickor och pojkar gömmer undan nu idag?Sex eller våld, vad är det egentligen som vi vuxna inte tycker att de ska läsa om? Eller skiter vi i vad de läser bara de läser någonting? Får man läsa Jackie Collins eller ännu värre (?) harlequinböcker på svensklektionerna?

Läs också: