Tag Archives: Rebecka Edgren Aldén

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som ”vi behöver en tjockis”, ”vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Läs också:

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Läs också:

Augustiböcker

Det närmar sig mitten av augusti, men jag har inte hunnit/orkat kika ordentligt på höstkatalogerna förrän nu. Här är en lista med de böcker jag ser fram emot att läsa ur augustis utgivning, alltså ingen komplett lista över allt som ges ut. Några har jag faktiskt redan hunnit med att läsa, medan andra säkert få vänta ett bra tag om de någonsin blir lästa. Det kommer ständigt nya titlar och det är svårt att hinna med allt.

 

Det fria ordet, Johannes Klenell, Natur & Kultur, augusti.

Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i BerlinYvonne Hirdman, Ordfront förlag, augusti.

Nya Norrland, Mats Jonsson, Galago, augusti.

Orkidépojken, Helena Dahlgren, Unga Lava, augusti.

The Hate U Give, Angie Thomas, Natur & Kultur, augusti.

En häst går in på en bar, David Grossman, Albert Bonniers förlag, 4 augusti.

Andrum, Viktor Banke, Norstedts, 9 augusti.

Våldets historia, Édouard Louis, Wahlström & Widstrand, 10 augusti.

Samtal med vänner, Sally Rooney, Albert Bonniers förlag, 11 augusti.

Och blomstren dö, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts, 14 augusti.

Den svavelgula himlen, Kjell Westö, Albert Bonniers förlag, 17 augusti.

Granitmannen, Sirpa Kähkönen, Lind & co, 17 augusti.

Mina smala axlars längtan, Maria Frensborg, Bonnier Carlsen, 21 augusti.

Vi mot er, Fredrik Backman, Forum bokförlag, 21 augusti.

Gänget, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag, 22 augusti.

Under odjurspälsen, Klara Krantz, Alfabeta Bokförlag, 22 augusti.

Hon som vakar, Caroline Eriksson, Forum bokförlag, 23 augusti.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Gail Honeyman, Lind & co, 24 augusti.

Honung och ättika, Anne Tyler, Wahlström & Widstrand, 24 augusti.

Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead, Albert Bonniers förlag, 25 augusti.

Tio svenskar måste dö, Martin Österdahl, Forum bokförlag, 28 augusti.

Tornet och fåglarna, Ellen Mattsson, Albert Bonniers förlag, 29 augusti.

Det var vi, Golnaz Hashemzadeh Bonde, Wahlström & Widstrand, 31 augusti.

 

Läs också:

Rafflande miljöer


Under rubriken Rafflande miljöer samtalar Sofie Sarenbrant, Malin Persson Giolito, Mats Strandberg och moderator Rebecka Edgren Aldén. De har alla valt ganska vanliga miljöer till sina böcker, en frisörsalong, en gymnasieskola och ett demensboende. Jag har läst två av tre, Störst av allt och Hemmet, två favoriter.

Varför springer de inte iväg? Varför ber de inte pl hjälp? Det är två frågor som man måste tänka på när man skriver skräck, säger Strandberg och då är den isolerade miljön bra att använda. Han använde en färja i sin förra bok och i Hemmet blir de dementa en ersättning för alla han som brukar vara de som ser spöken först. Han utnyttjar att de inte riktigt är trovärdiga och inte tas på allvar.

Att det blev en salong som blev platsen för Sarenbrants senaste bok var naturligt, berättar hon, då många litar mycket på sin frisör och delar många hemligheter med hen. Det gör att just en frisör kan få veta mycket som kan användas till fel saker. Miljöer står ofta i centrum i hennes böcker och hon gillar att skriva om spännande miljöer som dessutom är platser där människor ser likadana ut, som ett sjukhus. En plats som samtidigt är väldigt trygg, där de som sviker ett förtroende gör den läskig. Sarenbrant lyckas hitta skräck överallt och det har blivit hennes grej att skriva om miljöer som spelar roll

Persson Giolitos bok utspelar sig på en gymnasieskola, men också på häktet och i rättssalen. Varför det blev som det blev vet hon inte, men efteråt kan hon konstatera att alla miljöer har det isolerade och det klaustrofobiska gemensamt. Det gäller egentligen också Djursholm. När hon var full, men inte finansministerfull, försökte hon förklara för för kollegan Åsa Larsson hur hon skulle skriva sin roman från en punkt och punkten blev häktet. Det som var bra med att placera sin huvudperson i isoleringscell var att slippa alla mobiler som bara förstör. Det är författarna överens om, att just mobiler och modern teknik har förstört mycket i båda kriminalromaner och skräck. Platser som inte har täckning blir därför bra ställen att placera karaktärer. Däremot finns det miljöer som är uttjatade och kanske ska undvikas, men det är också skillnad på klyschor och klassiker. Som den isolerade ö Edgren Aldén skriver om i sin senaste bok. Den mörka gångtunneln och stugan i skogen är däremot miljöer som panelen vill undvika. Däremot önskar de att se själva skrivit den första boken om djurkyrkogård eller flygplan. Däremot skulle kanske en flygplats vara en bra plats, säger Persson Giolito, då det ska vara så säkert efter alla kontroller. Edgren Aldén lyfter fram segelbåten som en riktigt läskig plats. Ett isolerat hotell är kanske Strandbergs favorit.

En gymnasieskola är också en väldigt tacksam miljö att skriva om, säger Strandberg, där människor sammanförs av en enda anledning, nämligen att de är lika gamla. Det är också en plats för starka känslor och en plats som är svår att undvika. De flesta går gymnasiet och tvingas därför till en plats som kan göras väldigt skrämmande. Att ta de vanliga, bekanta miljöerna och skapa skräck och spänning där är en rolig utmaning, fortsätter han. Miljön blir då nästan som en karaktär. De kan begränsa, men också hjälpa till.

En flicka eller kvinna får inte lika mycket sympati när de begår brott, som pojkar och män kan få. Visst finns motsatsen, som Knutbymordet, men det finns ändå en tendens att göra hjältar av män som är brottslingar. Att välja att skriva om Maja, som är en rik tjej får väldigt lite automatisk sympati. Nu påstår Persson Giolito att hon aldrig kommer att skriva någon mer bok, men om hon ångrat sig så kommer hon troligen att återvända till fängelsemiljön. Det finns något otroligt klaustrofobiskt i den miljön och att undersöka vad som händer med människor som spärras in fascinerar henne. Hon har intervjuat människor som suttit inspärrade länge och en person menade att man självklart klarar det, men det händer något med en.

Vad händer nu? Strandberg ska skriva en ungdomsbok och jobbar dessutom med filmmanus till Färjan och Hemmet. Sarenbrant skriver på en ny bok om Emma Sköld och Persson Giolito kanske skriver något när hon inte är så trött längre. Jag hoppas att hon snart blir pigg och skrivsugen.

Läs också:

Det slutna rummet


Anna Roos, Rebecka Edgren Aldén och Mariette Lindström samtalar med Estrid Bengtsdotter under rubriken Det slutna rummet. Av de tre har jag bara läst böcker av Edgren Aldén och jag gillar de två spänningsromaner hon skrivit. Senaste boken utspelar sig på en ö och där blir det slutna rummet ganska tydligt då det är svårt för vissa samhällsfunktioner finns långt borta. Anna Roos har skrivit Spel som till viss del utspelar sig på Handelshögskolan, där Roos själv gått. På Handelshögskolan har alla elever en syn på sig själva som duktiga och nu möter konkurrens av varandra. Kontrasten mellan huvudpersonerna Sol och Gustav liknar socialt den mellan Adam och Gloria.

Att placera händelserna i sin andra bok på en ö var något naturligt för Edgren Aldén, dels som en hyllning till klassiska pusseldeckare, men också för instängdheten miljön skapar. Ön finns på riktigt med annat namn och även karaktärerna. Edgren Aldén säger sig vara livrädd för att någon ska inse verklighetsbakgrunden. Även Lindsteins böcker utspelar sig på en ö. Hennes egna fångenskap utspelade sig i den amerikanska öknen, men hon ville skriva en bok som utspelade sig i Sverige och här finns ju ingen öken, men däremot öar.

Mariette Lindstein har skrivit en trilogi om att tillhöra en sekt. Miljön och karaktärer är fiktiva, men det har ändå hänt på riktigt och är Lindsteins bearbetning av sitt eget liv som sektmedlem. Dessutom handlar alla tre böckerna mycket om en psykologisk instängdhet och en social kontroll.

Något annat som är gemensamt för böckerna som avhandlas är att poliserna endast finns som bifigurer i bakgrunden. Böckerna är spännande, men det är inga deckare. Det är mer psykologisk spänning och handlingen drivs av ett intresse av att förstå agerande och händelser. Vikten av en putsad fasad är också genomgående i böckerna. Det är en del av vår tid, säger Edgren Aldén och talar om den fasad vi visar utåt på sociala medier, samt kravet att marknadsföra sig själv. Även på sociala medier söker vi efter trygga, slutna rum där vi kan vara oss själva. För mig fyller grupper på Facebook absolut en sådan funktion. Ett andningshål mitt i all offentlighet.

Lindsteins nästa bok handlar om hur sekter påverkar samhället och den naivitet vi har inför sekter. Jag oroas ibland över den naiviteten som finns kanske främst gentemot kristna sekter, då allt fokus ligger på muslimer. Jag tänker t.ex. på Livets ord och Plymouthbröderna som till och med driver skolor.

Just Lindsteins böcker har jag länge funderat på att läsa. Nu måste det bli av. Kanske ger jag mig på även Roos debut, även om den miljön inte lockar mig lika mycket. Kul ändå att faktiskt lyssna på för mig nya författare och inte bara på författare jag redan läst.

Läs också:

Hög tid att förbereda Crimetime

Det kan hända att jag var lite sur förra året (och året dessförinnan) då jag omöjligen kunde åka till Crimetime, Gotland mitt i terminsstart. När deckarfestivalen i år ligger ett par veckor tidigare kommer jag självklart finnas på plats. Tackar ödmjukast för den ändrade planeringen, för visst var det för min skull ändringen gjordes?!

Om jag nu ska dra på deckarfestival så krävs självklart seriösa förberedelser. Flygbiljett och boende är självklart bokat sedan länge, men nu måste jag läsa passande böcker. Som vanligt löser jag det hela med en läslista och som vanligt kommer jag mycket troligt att läsa något helt annat. Oavsett så är det bra med listor att gå tillbaka till.

En av de författare jag ser mest fram emot att lyssna till är Elly Griffiths, men hennes böcker har jag läst. Or so I thought … Hon skriver ju faktiskt inte bara om Ruth Galloway, utan också historiska deckare om Edgar Stephens och Max Mephisto, som utspelar sig i 50-talets Brighton. Som av en händelse finns The Zig-Zag girl i hyllan och det är hög tid att läsa den.

En annan favorit är Katarina Wennstam och i augusti kommer nya boken om Shirin Sundin som heter Gänget. Den vill jag verkligen läsa även om jag inte hinner före Crimetime och självklart vill jag lyssna på Wennstam.

Jag lyssnar också gärna på Malin Persson Giolito, men boken med stort B har jag redan läst. Faktiskt har jag läst alla hennes böcker och även om spänningsromanerna är fantastiska gillade jag även debuten Dubbla slag.

Rebecka Edgren Aldéns nya bok Och blomstren dö släpps 24/7 och då hoppas jag att den trillar in i min bokhylla på Storytel. Ser fram emot att läsa om inte direkt så mycket snart.

Finske Mikko Porvali är aktuell med En blå död, första delen av trilogin Karelin noir, som kommer ut i augusti. Kanske svårt att hinna läsa den innan, men det verkar bra, trots att jag alltid blir lite nervös när en bok beskrivs som en skröna.

Jag vill också läsa Jane Harpers debut Hetta, som redan finns på plats i min iPad. Bara att börja läsa alltså.

Om jag inte minns fel ligger Se mig, Medusa av Torkil Damhaug i någon bokhög här hemma. Ja, jag sprider böcker över huset och nej, jag har inte full koll. Läsa den vill jag i vilket fall.

Gregg Hurwitz är en ny bekant för mig och hans första bok på svenska, Vem är Evan Smoak, verkar läsvärd.

 

Dags att läsa alltså och dags att kolla ordentligt på programmet. Jag har som sagt aldrig varit på Crimetime förut och vet inte hur det är organiserat, men det ger sig säkert på plats. Jag och Annette har i alla fall bokat Afternoon Tea med Elly Griffiths (och några till) och det ser jag fram emot.

 

Läs också:

Den åttonde dödssynden

13061665_O_1

Den åttonde dödssynden är Rebecka Edgren Aldéns skönlitterära debut. Tidigare har hon bland annat skrivit boken Skriet från kärnfamiljen, om det inte sällan omöjliga vardagspusslet som familjelivet innebär. Det är som alltid roligt och lite läskigt att läsa en bok av någon som är bekant, om än ”bara” via sociala medier. Tänk om det är riktigt dåligt? Vad skriver jag då? Ja, då skriver jag väl just det. Nu var jag egentligen aldrig riktigt orolig när det gällde den här boken. Edgren Aldén har skrivit mycket och skriva kan hon, men det är självklart inte detsamma som att hålla ihop en skönlitterär intrig.

Det dröjde bara några sidor innan huvudpersonen Nora började engagera mig. Hon beskrivs på ett sätt som gör mig lite fnissig, då det får mig att tänka på andra som skriver just självhjälpsböcker och inte sällan är en aning för hurtiga. Samtidigt märker vi snart att det bakom den självsäkra, polerade ytan finns en helt annan Nora.

Noras succé grundar sig i en tragisk olycka. Det är tio år sedan hon föll sju våningar och mirakulöst överlevde. Hon berättar om sitt missnöje med livet, som efter olyckan vänts till en tacksamhet och en positiv inställning till livet. Hur hon förut var ful och fet och nu är vacker och framgångsrik. Hur hennes äktenskap blivit så fantastiskt efter krisen, hur hon nu bor men sin perfekta familj i ett perfekt hus. Nora kan sin historia väl och berättar den med alla dramatiska inslag publiken kan önska sig. Hela tiden kämpar hon dock med att hålla publik och läsare i sitt grepp. Unga förmågor vinner mark och Noras nya bok måste bli en megasuccé. Tanken är att hon ska skriva om de sju dödssynderna i ett modernt sammanhang, men det flyter inte alls som det borde.

Det perfekta gör mig illa till mods och det är säkerligen meningen. Långsamt förstår jag som läsare vilket fängelse Noras liv på många sätt är och hur lite hon egentligen lever, trots att hon menar sig leva livet fullt ut. Osäkerheten under den polerade fasaden är påtaglig. Genom att låta Nora umgås med en rad grannar, visas tydligt den status hon så desperat vill behålla och hur lite som behövs för att hennes självförtroende ska vackla.

Faktiskt räcker det med en ny granne. I grannhuset flyttar Klara in och hon öppnar också ett lokalt café. Klaras bullar är snyggare och godare än Noras. Hon gör succé på grannfesten och såväl Noras barn och make verkar älska henne. Desperat försöker Nora få barnen att tycka om henne lika mycket som de tycker om Klara och hennes hund, men hur hon än gör verkar hon förlora.

Nora börjar långsamt att krackelera och det är obehaglig läsning. När klimax väl nås går det dock lite väl snabbt och det är väl egentligen den enda invändningen jag har med Den åttonde dödssynden, att Edgren Aldén ägnar så stor del av boken till att bygga upp spänningen och sedan så liten tid åt upplösningen. Egentligen är det ingenting som är oklart, men jag hade velat veta mer. Epilogen däremot är sjukt obehaglig och gör att säcken ändå knyts ihop snyggt.

Den åttonde dödssynden är en obehaglig psykologisk spänningsroman, som både sätter fingret på vår tids ibland överdrivna behov av framgångshistorier och självhjälpsböcker och baksidan att vi sällan vågar visa våra rätta jag. Hur fasaden och det yttre blir så viktigt att vi nästan glömmer att leva. Livet på Facebook och Instagram till exempel, som inte sällan blir de mest tillrättalagda delarna av ett mycket mer komplext och säkert mer spännande liv. Även Nora skapar sig ett varumärke genom sociala medier och hennes sätt att tänka innan hon lägger upp något är säkert väldigt vanligt. Vi väljer att dela det vi vill ska synas och det är självklart sällan sanningen. Jag fick en tanke att låta mina elever på gymnasiet läsa just de delarna som handlar om sociala medier, för att kunna diskutera just vårt behov av att visa upp en version av oss själva som vi kan styra. Det är intressant. Den åttonde dödssynden är intressant.

Läs också:

Boktips på Internationella Kvinnodagen

Lite extra kvinnliga boktips kanske kan passa idag den 8 mars. Några jag läst och några som väntar på att bli lästa. Till de senare hör Det dom inte sa: om hur jag blev feminist av Lisa Lindén, som jag köpte på årets rea och bara har hunnit bläddra i.  Om vardagen och svårigheten med att faktiskt leva ett jämställt liv handlar Ordination: vardagsfeminism av Jennie Sjögren. En tydlig och enkel bok med många handfasta tips. När småbarnen kommer blir det om möjligt ännu svårare att inte glida in i de traditionella könsrollerna av bara farten. Läs då Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe och inspireras. Tinni Ernsjöö Rappe har också skrivit boken Diagnos duktig: handbok för överambitiösa tjejer och alla som borde bry sig. En riktigt, riktigt bra och framför allt viktig bok. Vad är det som gör att så många unga och gamla kvinnor mår så dåligt? Och framför allt, vad kan vi göra åt det?

Läs också:

Skriet från kärnfamiljen

Jag har redan skrivit en hel del om boken Skriet från kärnfamljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe.  Läser också flitigt den tillhörande bloggen som bland annat behandlar det eviga vardagspusslet. För mig var det skönt att läsa en bok som tog upp mycket av det som jag funderar på. Det är svårt att hinna med livet just nu. Barn, hus och jobb tar all tid. Det är AB Familj och lite tid till romantik eller egentid.

Författarna ”bevisar” att en jämställt liv är bättre för alla i familjen. Jämställdhet bör därför inte bara vara en kvinnofråga, då även män tjänar att leva i ett jämställt förhållande. Par som delar föräldraledigheten skiljer sig mer sällan, barn som har en två aktiva föräldrar blir tryggare. Trots detta tar många pappor inte ens ut de första tio dagarna efter barnets födsel. Småbarnsmammor arbetar mindre än de gjorde innan de fick barn, småbarnspappor jobbar mer. Kvinnor som har egna företag är hemma för att de har så flexibla arbetstider, män som har egna företag har inte råd att vara hemma. Kvinnor som studerar är hemma, män som studerar är det inte. När kvinnan tjänar mest är hon hemma. När mannen tjänar mest är han hemma. Jag får inte ihop det.

Den nya generationen kvinnor vill inte längre ha barn och karriär, de har istället mormor och Martha Stewart som förebilder. Denna back-lash skrämmer mig. Spelar det verkligen någon roll kanske du undrar? Kan alla inte få leva som de vill? Inte så länge kvinnor inte konkurrerar på samma villkor som männen i samhället.

Skriet från kärnfamiljen är en bok som verkligen behövs.  Tyvärr är jag  rädd att den bara når de redan frälsta, de som vill leva jämställt, men kanske inte dem som mest behöver det. Den borde användas som litteratur vid MVC:s föräldrautbildningar och läsas av alla som vill leva ett bra liv i en fungerande och modern kärnfamilj.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-08-28 och nu när Rebecka Edgren Aldén är aktuell i debatten passar jag på att köra den här recensionen i repris. En mycket läsvärd bok!

Läs också:

Kan inte, eller vill inte dela lika?

Det handlar inte om att staten ska lägga sig i varje enskild familjs liv, inte heller om att politiker som förordar en individualiserad föräldraförsäkring inte skulle lita på svenska föräldrar och definitivt inte om tvång. Det handlar om något större, om barns rättigheter till sin pappa och att det bästa och rimligaste är att de föräldrar som satt barn till världen tillsammans också delar på ansvaret. Vem vill INTE vara hemma med sina barn?

Så här skriver Rebecka Edgren Aldén i Aftonbladet:

Det handlar om att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, att mamma och pappa av samhället ska ses som likvärdiga föräldrar. Och om kvinnors rätt att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden.

Vi har en massa försäkringar – alla är individuella. Utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden och får lägre lön.

Tack Rebecka för att du skriver så bra om ett viktigt ämne! Läs hela debattartikeln här. Läs också Rebeckas eminenta blogg Skriet från kärnfamiljen.

Läs också:

« Older Entries