Therese skriver om två riktigt bra ungdomsböcker som är nya och därmed inga jag läste när jag tillhörde målgruppen.
Eva funderar kring ungdomsböcker och mest då huruvida de böcker hon gillar nu skulle funkat även då hon var yngre. Då kände hon ofta att hon inte kunde relatera till de ungdomsböcker hon läste, medan hon gör det med de nyare som författare som är jämnåriga med henne har skrivit.
Jag menar, jag minns det som att de ungdomsböcker jag läste alltid kändes lite fel. Visserligen kom en hel del av dem ur mammas gamla bokhylla, men jag minns inte att det fanns särskilt många bra nya ungdomsböcker som jag verkligen kunde relatera till under de här åren (sena 90-talet).
Minns jag fel, hade jag dåliga boktipsare eller är det ett ofrånkomligt dilemma? Inte förrän ens egna jämnåriga skriver om ungdomsåren kan man verkligen relatera? Eller är det så att man måste ha en viss distans för att se hur det faktiskt var?
Jag älskar, liksom Eva, Johanna Lindbäcks böcker och när jag läste Tänk om det där är jag kände jag igen allt. Jag tror att jag hade känt detsamma om jag var 15 när jag läste den. Frågan är alltså om böcker som denna fanns då, eller om det finns en naturlig eftersläpning bland ungdomsböcker. Det går kanske inte att skriva till någon annan än dem i ens egna generation?
Jag minns dock att jag gillade Cynthia Voigts böcker om syskonen Tillerman. Jag var inte så lik Dicey, men jag imponerades av henne och tyckte dessutom om henne. Just böcker om ganska vanliga, lite osäkra tjejer kan jag inte komma ihåg när jag läste. Istället lästa jag mycket om ungdomar som for illa. Om svarta i USA under tidigt 1900-tal, om fattiga svenska ungdomar under samma tid. För mig var läsning ett sätt att resa, men just identifikation med karaktärer som liknade mig, som jag kunde spegla mig i, hittade jag inte. Jag vet inte om jag skulle ha velat läsa om dem heller. Kanske är det som Eva skriver att det hade varit för nära då.
Nu slukar jag ungdomsböcker om mer eller mindre vanliga ungdomar. Många av dem funkar utmärkt för mina elever, vilket talar emot att det är omöjligt att skriva ungdomsböcker för andra generationer.
Jag är rädd att jag inte sitter med facit. Jag tycker dock att frågan om huruvida genren har förändrats, eller “bara” vi, är intressant och värd att fundera över. Kanske är identifikation inte det viktigaste, utan en ärlig beskrivning av hur det är att leva just det liv som beskrivs i boken. Det är en ny värld ibland och en väldigt bekant vid andra tillfällen. Precis som litteratur för vuxna.
Viktigt är också att våga läsa böcker om ungdomar trots att man är vuxen. Man missar helt klart en massa bra litteratur annars. Läs Gayle Forman, Sarah Dessen, Sonya Sones, Ann-Helén Laestadius, Bali Rai, Per Nilsson och Jenny Han. Läs, läs, läs.
