I söndags skrev jag om Jean M. Auels böcker och hur jag smygläste dem som tioåring. Det kanske egentligen inte var så lyckat, trots att jag knappast tror att jag tog större skada av det.
Två frågor har dock snurrat i min skalle sedan dess:
1. Vilka andra böcker läste jag alldeles för tidigt?
2. Vad smygläser ungar nu?
Och svaren?
Mammas bokhylla var fylld av böcker och min egen också för den delen. Jag blandade högt och lågt redan då och fortsatte läsa mina barndomsfavoriter länge samtidigt som jag nosade på vuxenböckerna.
Tidigt läste jag Fogelströms Stad-serie och som elvaåring läste jag den troligen på ett helt annat sätt än jag skulle göra nu. Någonting fångade mig dock och för varje läsning växte både jag och böckerna. Inte för tidigt med andra ord.
Lite svårare var Mobergs serie om Karl-Oskar och Kristina som jag läste i femman. Inte så svåra att jag gav upp dock, men kärleken till Moberg var inte lika omedelbar. Nu valde jag själv att läsa böckerna och därmed fanns min nyfikenhet kvar. Jag tog därför upp böckerna några år senare och tyckte mycket mer om dem.
August Strindberg däremot tvingades jag läsa i nian och min skepsis mot gubben satt i under många år. Röda rummet, som var boken jag var tvungen att läsa, var fortfarande vid omläsningen tio år senare svår att ta till sig. För att kunna ta till sig den krävs en omfattande kunskap om det samhälle Strindberg levde och verkade i och även med den kunskapen är boken långt ifrån omedelbar. Jag tycker dock mycket om andra verk av Strindberg och en lärare med fingertoppskänsla borde kanske valt en annan text när jag som 15-åring skulle möta en av de största för första gången.
Jag har ganska ofta varit ganska barnslig när det kommer till tvång. Jag har också alltid haft svårt för lärare som endast väljer böcker för att de älskar en författare, utan en tanke på hur han eller hon ska passa eleverna. Jag höll på att missa Selma Lagerlöf på grund av en synnerligen dålig svensklärare på gymnasiet. Nu fixade jag tvånget lite bättre på universitetet (helt hopplös är jag inte) och absolut älskade Gösta Berlings saga.
Nu handlar inte detta om opassande böcker, utan snarare böcker som jag läst för tidigt för att kunna förstå dess storhet. Då jag valt själv har det oftast gått bra, men mer sällan när någon annan valt. Varför är det så? Det får bli ett eget inlägg någon dag.
Böcker som jag, liksom Mammutjägarna gömde under sängen då? Den jag kommer ihåg mest är Gå sakta kom tillbaka fort av David Niven. Egentligen kommer jag varken ihåg vad den handlar om eller varför jag gömde den. Mest var de gömda böckerna av kategorin som elakt benämndes “tantsnusk”. Inga Jackie Collins, för det fanns inte i mammas hylla, inte heller några harlequinböcker, men väl Shirley Conrad, Judith Krantz, Barbara Taylor Bradford och andra böcker där sex spelade en större roll än i dagens chic-lit som jag inte tror att så många känner sig tvingade att läsa i smyg. Eller?
Vad läste du i smyg och/eller för tidigt? Och vad är det egentligen för böcker som små flickor och pojkar gömmer undan nu idag?Sex eller våld, vad är det egentligen som vi vuxna inte tycker att de ska läsa om? Eller skiter vi i vad de läser bara de läser någonting? Får man läsa Jackie Collins eller ännu värre (?) harlequinböcker på svensklektionerna?
Jag läser en del lyrik och en av de första poeter jag kom i kontakt med var Nils Ferlin, då mamma kom hem med en utgåva med hans samlade verk. Han är fortfarande en favorit, trots att jag nu fyllt många hyllplan med lyrik. Jag gillar hans direkta tilltal och hans humor. Hans dikter är ibland otroligt vackra, medan andra är kluriga och fyndiga och vissa leder till rejäla asflabb. En av mina favoriter är den riktigt korta Infall. Statyn på bokens omslag är dessutom en av mina favoritstatyer. Jag ville alltid åka förbi den när vi skulle till farmors hus i Dalarna redan innan jag visste vem Ferlin var.
