I Barn av sin stad av Per Anders Fogelström får vi följa staden och några av dess invånare mellan 1880 och 1900. Henning är död, men hans familj lever vidare. Lotten flyttar hem till sin mamma Malin med barnen, inte riktigt alla dock, då paret Bodin adopterar August. Hans kamp med att förena sina två liv och sina två familjer genomsyrar boken. Det är en sådan enorm skillnad mellan de rika och de fattiga i staden och den skillnaden görs på många sätt tydlig genom August. Hans nya mor Annika förde en liknande kamp i Mina drömmars stad, men hon valde att bryta helt med det gamla. Något August inte gör frivilligt, men tvingas till.

Emelie är min favorit. Jag följer med glädje och sorg hennes öde. Hennes oförmåga att sätta sig själv först och hur hon kanske därför tvingas se sin stora kärlek vända sig till sin sprudlande och levnadsglada lillasyster. Jag tycker om sättet på vilket hon växer under bokens gång. Hur hon upptäcker att Rudolf kanske inte var den rätte och att hon faktiskt kan finna gemenskap och kärlek utan en man i sitt liv. Gunnar behöver henne och faktiskt också Olof, trots att han gör sitt bästa för att bevisa motsatsen.

Den orolige Olof är den som för in ännu en favorit i handlingen då han träffar den rödklädda rynkan Jenny, med den stora, röda munnen. Jag tycker så mycket om hennes spontanitet och livslust. Hennes relation till den mer stillsamma Emelie är fint beskriven. Mer lik Emelie är August kärlek Ida. Lite ironiskt, eller kanske helt naturligt, att han väljer en kvinna som är så lik hans syster och mor. Hon påminner också om Matilda, som är viktig trots att hon inte gör så mycket väsen av sig.

Det är några scener som biter sig fast. Tummen i demonstationståget med tårar i ögonen, Fredrik nedbruten då han tvingas inse att han inte har koll på sitt företag, hårnålarna som August tror att Bärta glömt och därför lämnar tillbaka, tavlan som Olof målar av Jenny och porträttet av tegelbärarna.

Det är så roligt att läsa om August Palm, världsutställningen och stadens framväxt. Extra roligt var det att läsa boken på plats i Stockholm, med kartan bredvid mig och med tillhörande promenad runt Emelies kvarter. Vi tog oss faktiskt ända till Sibirien.

Underbar läsning och vet ni vad det bästa är? Det finns fler böcker att återupptäcka. Jag ska göra det nu, fortfarande med kartan nära till hands.

Läs också:

• En annorlunda läsupplevelse
• Omläsning pågår
• En liten film om böcker och kärlek
• Och så formaten
• Hur böckerna kom in i hyllan

Det var nog tio år sedan sist som jag läste Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, en av mina absoluta favoriter någonsin. Inledningen gav mig rysningar som vanligt. Så veckra formuleringar och så välbekanta ord:

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.[...]Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.

Och sedan den avgörande meningen, den sista i det första kapitlet:

Pojken drömde. Staden väntade.

 

Pojken är Henning och jag läser om honom igen. Orden är så välbekanta och det gör läsupplevelsen väldigt annorlunda. Det är som att fyllas av varm, mjuk bomull. Jag ler och läser. Långsamt, långsamt. Så att det skulle gå snabbare att läsa om en bok stämmer alltså inte i det här fallet.

Jag läser om hans arbete på stearinfabriken och dalfolket han träffar. Promenaden med Maja som är lite annorlunda, men ändå fascinerande. Och så Kerstin, som blir bilden av hans drömkvinna. Han vill inte ha Kerstin, men någon som liknar henne och som inte tillhör Olle. Kanske hade Kerstin haft det bättre med Henning. Vi anar att livet med Olle inte är det lättaste då dalfolket återkommer senare i boken. Jag tycker mycket om hur Fogelström väver samman sina många personer och att bifigurerna ofta återkommer i ett nytt sammanhang.

Bilden av fattigdomens smuts och elände är beskriven med värme och inger någon sorts hopp. Annika, dottern till Hennings hyresvärd som vill bort från smutsen offrar mycket för att nå dit hon vill. Eller i alla fall dit hon trodde att hon ville. Det är de små replikerna som fastnar i mitt minne. Som att Annika känner sig lite lurad av Henning, då den fattigdom han lever i inte är som den fattigdom hon känner till. Annika är en av de personer som fascinerar mig mest. En bifigur förvisso, men ändå väldigt central. Hennes längtan efter kärlek och barn är stor då hennes längtan efter rikedom varit den största.

I centrum står istället Henning och Tummen. Tummen som får stå för det arga och Henning som är det lugna och harmoniska. De hittar varsin kärlek och delar livet i med och motgång. Bröllopet där Henning och Lotten träffas tillhör de scener jag minns. Lottens iver att göra huset till deras egna rena paradis mitt i smutsen och eländet och hennes förtvivlan då de tvingas hyra ut delar av vinden där deras badbalja brukat stå och flickorna som knatar upp för berget för att bada, innan de rycks bort.

Emelie är min favorit i de resterade böckerna. Redan nu är hon Hennings favorit och deras gemensamma promenad till huset efter Hennings arbetsdag är fint beskriven. Näsduken han ger henne, med ett E på tillhör också de saker jag minns.

Och nej, jag ska inte fortsätta rabbla scener jag minns utan bara konstatera att Mina drömmars stad var väl värd en omläsning. Jag var mer uppmärksam på gatunamnet den här gången då jag faktiskt varit några gånger i Stockholm den senaste tiden. Jag upptäckte att hotellet jag bodde på under skrivarkursen låg i Henning och Lottens gamla kvarter. Måste kolla kartan ännu lite mer inför helgen i huvudstaden i början av juli.

Nu läser jag vidare!

Läs också:

• Emelie i mitt hjärta
• Omläsning pågår
• En liten film om böcker och kärlek
• Och så formaten
• Hur böckerna kom in i hyllan