Tag Archives: Olikhetsutmaningen

Olikhetsutmaningen: prisad och förbisedd

I måndags delades Augustpriset ut i tre kategorier och dessutom Lilla Augustpriset till en ung och lovande författare. Ganska ofta tänker jag på att det finns en speciell kategori böcker som brukar prisas, medan andra förbises. Lite beroende på prisets inriktning så klart. En man kan inte få Baileys Women’s Prize for Fiction och det är omöjligt för en översatt bok att få Man Booker Prize for Fiction. Veckans sista olikhetsutmaning för året handlar om ordparet prisad och förbisedd. Ditt svar kan handla om vad som helst inom den kulturella världen.

Raden av kända författare som aldrig tilldelats Nobelpriset är lång. Ibland handlar det om att författaren i fråga är mer populär nu än i sin samtid, eller att hen är eller var för kontroversiell. August Strindberg fick till exempel aldrig något Nobelpris, trots att svenska pristagare snarare var regel än undantag i prisets barndom.

Två andra författare som aldrig hann få priset var Inger Christensen och Assia Djebar. Detta trots att båda är skickliga skribenter och ofta fanns med i diskussionerna om tänkbara pristagare. Visst är det också många män som aldrig tilldelats priset, som Hjalmar Söderberg eller Graham Green, men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig på hur få kvinnor det är som fått priset. Virginia Woolf är ett annat exempel på en författare som borde varit självskriven med facit i hand.

Någon som nästan prenumererar på Augustpriset eller i alla fall på nomineringar är Eva Lindström som nominerats 11 gånger, men faktiskt bara vunnit en gång. Däremot har Majgull Axelsson, som jag tycker är en fantastisk författare, bara nominerats en gång för Aprilhäxan och Marie Hermansson, som har skrivit flera fantastiska böcker har inte ens blivit nominerad.

Det här var bara några få exempel. Ni har säkert fler!

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: frisk och sjuk

Det snoras till höger och vänster just nu, som november brukar vara alltså. Än så länge är jag inte drabbat och inte heller barnen. Det är skönt. Dagens ordpar blir ändå frisk och sjuk och det behöver självklart inte handla om just förkylningar. Inte heller bara om fysiska sjukdomar, utan även om sjuka hus, eller sjuka strukturer eller vad som nu dyker upp i tankarna.

En sjukdom vi sällan talar om är depression. Just nu tittar jag på första säsongen av 13 reasons why på Netflix där vi redan från början vet att Hannah tagit sitt liv, men inte varför. Tyvärr ser allt för många människor ingen annan utväg än att begå självmord, när de kanske hade kunnat få hjälp att hitta tillbaka till livet.

Hälsans betydelse är central i boken Vi är en av Sarah Crossan. Den handlar om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi som påverkar varandra mycket, även hälsomässigt. Ett sätt att bli ”friska” eller i alla fall att en av dem blir det är att sära på dem.

Jack i Jennifer Nivens bok Holding up the Universe lider av en ovanlig sjukdom. Han är nämligen ansiktsblind och känner knappt igen sin egen familj. Libby är å andra sidan frisk, men väldigt överviktig och därför sticker hon ändå ut. Många ser hennes vikt som en sjukdom och hennes kropp som abnorm.

Vilka kulturella verk kopplar du samman med veckans ordpar?

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: Ensamhet och gemenskap

Engelska språket har två ord för ensam, alone och lonely. Jag tycker om att det finns en skillnad på en självvald ensamhet och en som mer handlar om att vara övergiven. Att vara ensam kan vara rofyllt och fantastiskt, men också hemskt. Gemenskap är något att eftersträva, men å andra sidan kan även den vara påtvingad. Ännu ett ordpar som inte är klockrena motsatser alltså, men som kan vara intressanta att reflektera kring.

Dagens ord är ensamhet och gemenskap.

Just nu tittar jag på serien Thirteen reasons why på Netflix, som är baserad på boken med samma namn av Jay Asher. Filmen är i princip aldrig bättre än boken, men jag tycker faktiskt att tv-serien ger andra perspektiv än boken. Vissa roller blir större, som Hannahs föräldrars och det gör att berättelsen blir ännu starkare för mig som vuxen.

Hannah har tagit livet av sig och lämnat 7 kassettband där hon ger tretton skäl till varför hon inte såg något annat alternativ. Ensamhet är definitivt ett. Läs mitt inlägg om boken här.

En som också är riktigt ensam är Annie Ek i Tjockdrottningen av Moa Herngren. När hon äntligen tror sig ha fått en vän handlar det egentligen om att personen i fråga vill ha med henne i tv-programmet ”Du är vad du väger”. Boken dryper verkligen om cynism.

Någon som faktiskt verkar njuta av ensamheten är Jacques i Det stora blå. Han känner sig visserligen inte ensam när han befinner sig under havsytan, utan föredrar det framför att leva i den ”riktiga” världen.

Att vara en del av en gemenskap är viktigt och varje år hittar flera elever en tillhörighet på estetiska programmet. En av de saker jag tycker mest om med mitt jobb och det program jag arbetar på är att det finns en plats för alla. På samma sätt verkar det vara på det estetiska program Anna Ahlund skriver om i Saker ingen ser. Allt är inte guld och gröna skogar, men det finns en speciell vänskap mellan de elever vi lär känna. En av de som varit extra ensam tidigare är Yodit och kanske är det därför den gemenskap hon nu bjuds in i känns så speciell.

Jag tycker inte riktigt att tv-serien Vänner håller helt längre, men något som jag fortfarande tycker om med den är den gemenskap vännerna har. Själv hade jag egentligen inte klarat av att dela lägenhet med vänner eller ens ha vänner som hänger hos mig varje dag, det är jag för asocial för, men i teorin verkar det så himla mysigt.

Vilka kulturella verk kopplar du till ensamhet och gemenskap?

Läs också:

Olikhetsutmaningen: verklighet och fantasi

Jag är lite skeptisk till Halloween ska sägas och firar inte högtiden. En av ungarna tycker att det är roligare, men resten av familjen hoppar helt över högtiden. Däremot har den inspirerat till veckans ordpar som är verklighet och fantasi. Just skräck och fantasi är en stor del av hösten i allmänhet och Halloween i synnerhet. En genre jag vanligen är ganska skeptisk till, men jag har sedan jag började blogga om böcker vidgat mina litterära vyer till att innefatta även en del skräck.

Vilka kulturella verk förknippar du med orden verklighet och fantasi?

Jag läste just Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, en bok som ännu inte haft recensionsdag, så ni får vänta lite på en regelrätt recension. Det är dock en bok där verklighet och fantasi blandas på ett skrämmande sätt.

Sara Bergmark Elfgren skrev också manus till P3 series De dödas röster. Där blandas verklighet och fantasi på ett ytterst kreativt sätt. Serien är uppbyggd som en dokumentärserie, där vissa personer är med som sig själva. Det är dock ingen dokumentär och fallet som undersöks är inte verkligt. En väldigt spännande och välgjord serie som jag verkligen rekommenderar dig att lyssna på om du inte gjort det.

Ibland överträffar verkligheten allt påhittat. Den är så mycket hemskare än den värsta skräckfilm. Frågor jag får om förintelsen av Hédi Fried beskriver en sådan verklighet. Ännu finns de kvar som kan berätta om förintelsen och det fruktansvärda som hände. Ibland undrar jag hur det ska bli sedan, när ingen finns där som kan försvara sanningen på riktigt. Majgull Axelsson har dock med fantasins hjälp skapat en sannolik verklighet i sin bok Jag heter inte Miriam och den som läser om Miriams upplevelser under andra världskriget och därefter torde inte kunna förbli oberörd.

Under Stockholm Literature i helgen handlade många samtal om minnen och huruvida de egentligen är sanna. En av författarna menade att det förflutna är fiktion och jag kan hålla med om det. Inga minnen är helt sanna, även om de är verkliga och ingen fantasi. Var nu gränsen mellan fantasi och verklighet går. Jag tänker på Felicia Feldts bok Felicia försvann om att växa upp som Anna Wahlgrens dotter. Där hade mor och dotter helt olika bilder av verkligheten.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: stad och land

Att läsa är att resa, brukar det heta och jag håller verkligen med. Jag tycker både om att läsa böcker om platser jag känner till väl och sådana jag aldrig har besökt. I dagens olikhetsutmaning vill jag uppmärksamma kultur som utspelar sig på just olika platser, nämligen i städer och på landsbygden. Veckans ordpar är stad och land. Jag har just läst ut Krokas av Elin som utspelar sig i Krokom och håller på med Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson där huvudpersonen just nu befinner sig i Lund. Miljön har helt klart betydelse.

En bok där den lilla staden nästan är en karaktär är Björnstad av Fredrik Backman. Det lilla, fiktiva samhället långt upp i norr där alla känner alla och där vissa har mer status än andra. Det är något intensivt med beskrivningar av landsbygden, då det inte går att gömma sig i ett litet samhälle, på samma sätt som man kan i en stad.

Jag kommer också att tänka på två filmer som utspelar sig på landsbygden. Båda med några år på nacken, som det brukar vara när jag väljer filmer. Änglagård av Colin Nutley skildrar mötet mellan människorna i en by och de främmande och annorlunda stadsmänniskorna. De som är för frigjorda och för märkliga för att passa på landet. I What’s eating Gilbert Grape bor huvudpersonen och hans familj i ett litet samhälle där det sällan händer något och där nya människor sällan dyker upp. Just det öde landskapet gör filmen ännu sorgligare än den skulle ha varit om den utspelade sig i en stad.

London är verkligen närvarande i Hyresgästerna av Sarah Waters. Även om huvudpersonerna egentligen inte rör sig så mycket utanför huset är det ändå viktigt för stämningen att de befinner sig i en stad.

Sedan går det inte att skriva om stadsskildringar utan att (för tusende gången) nämna Per Anders Fogelström och hans stadserie som jag älskar mer än de flesta andra böcker. Av Göteborg har det gjorts få minnesvärda skildringar, men jag tycker om Annika Thors serie som inleds med En ö i havet och den mer moderna God natt, oktober av Valle Wigers.

Nu är det er tur att berätta om stad och land i olika kulturella verk. Svara i en kommentar eller i er blogg.

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon

Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.

Jag blir ofta besviken när nobelpristagare avslöjas, men av de pristagare jag läst finns faktiskt väldigt många som är kanon. Selma Lagerlöf är en sådan. Den första kvinnan som fick priset och en av våra absolut största författare. En annan favorit är Tomas Tranströmer. När det avslöjades att Nobelpriset i litteratur 2011 gick till honom grät jag faktiskt en skvätt.

Bland kalkonerna finns Günther Grass, som jag aldrig kommer att läsa något av igen efter den helt fruktansvärda Blecktrumman. Faktiskt gjorde denna traumatiska läsning att jag länge undvek all tysk litteratur. Den och Brechts Mor Courage och hennes barn. Brecht fick dock en ny chans och jag tycker mycket om hans Den kaukasiska kritcirkeln, mycket tack vare en fantastisk uppsättning av pjäsen på Göteborgs stadsteater 1999, där pjäsen fick titeln Den europeiska kritcirkeln.

När det gäller filmer fanns det en tid då Göteborgsposten redovisade betyg från en lång rad filmrecensenter från olika tidningar. Då följde jag slaviskt tipsen från en recensent på Hufvudstadsbladet, som jag nu inte minns namnet på. Annars är ett högt betyg inte nödvändigtvis en garanti för en bra film. Som Lone star från 1996, hyllad av alla och en film som både jag och maken tyckte var riktigt, riktigt tråkig och dålig. Någonting måste vi helt klart ha missat. Titanic, som belönades med 11 Oscars, har jag faktiskt inte sett och har ingen längtan efter att göra det heller. Däremot älskade jag Slumdog Millionaire som belönades med hela 8 Oscars 2008.

Idag får vi veta om författaren som tilldelas årets Nobelpris i litteratur är kanon eller kalkon. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från förra årets chock och hoppas att Svenska Akademien inte driver det vidgade textbegreppet till sin spets och ger priset till George Lucas eller någon annan manusförfattare.

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: demokrati och diktatur

Sverige är en demokrati och vi har rätt att uttrycka våra åsikter offentligt. Det betyder att alla också har rätt att demonstrera och i helgen blir det demonstration i Göteborg. NMR:s tillstånd att demonstrera är kanske inte självklart, men jag vill inte förbjuda dem att göra det. Däremot är jag glad över att deras väg begränsats något. Helst hade jag velat se dem anvisas en plats långt från centrum. Oavsett så håller jag mig inne på Bokmässan på lördag.
Just nu är jag också inne på Bokmässan och inspirerad av innehållet i år har jag valt orden demokrati och diktatur som veckans ordnar. 

Elisabeth Åsbrinks bok 1947 är en spännande samling berättelser om ett år då mycket hände. Kamp för demokrati och fortsätt diktatur. I centrum står också nazismens krafter som inte försvinner, utan omformas. 

Fanny Härgestam har skrivit om demokratiseringsprocessen i Tunisien i reportageboken Det här är vår tid. Hon låter oss möta tre kvinnor i parlamentet och en kvinna vars man dödades under den arabiska våren. Mycket intressant.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: hopp och förtvivlan

Det är en omvälvande tid vi lever i och när det gäller världspolitik drabbas jag kanske av mer förtvivlan än hopp. Detsamma gäller mycket av det som händer här hemma. De som ger mig hopp är väldigt ofta mina elever. Till viss del tär samhällets krav på dem och många är stressade och mår dåligt av olika anledningar. De är dock så empatiska och så toleranta att jag ser en bättre värld under deras tid. Det måste jag.

Dagens ordpar är hopp och förtvivlan. Berätta om kulturella företeelser som passar in på orden. Gör det i din blogg, på sociala medier eller varför inte i en kommentar här.

En tv-serie som gav mig hopp är den omtalade norska serien Skam. Främst de två sista säsongerna, där Isak och Sana är huvudpersoner vrider och vänder på normer på ett mycket positivt sätt. Det är bra för alla att det går att vara på fler sätt än ett och ändå passa in.

En bok där det finns mycket förtvivlan, men också stundtals en del hopp är Holding up the Universe av Jennifer Niven. En utsatt flicka finner någon slags gemenskap med en pojke som har ett ovanligt problem. Nästa vecka kommer Niven till Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.

Nästan bara förtvivlan finns i Memorys bok av Petina Gappah. Det betyder inte att den är nattsvart, men särskilt hoppfull är den inte.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: tro och vetande

Det finns flera anledningar till dagens val av ordpar i olikhetsutmaningen, ett ordpar som absolut inte måste ses som ett motsatspar, men som ofta ställs emot varandra. Ett skäl är att mina elever skriver talmanus just nu utifrån rubriken ”den jag är och det jag tror på”. De har valt väldigt skilda ämnen, allt från vikten av mer idrott i skolan, till orättvisa mönstringsregler. Många har också valt att tala om religion, feminism, mänskliga rättigheter och ett par kommer att tala om fördelarna med artificiell intelligens och att konflikten mellan människa och maskin borde vara förbi. Dessutom är det kyrkoval på söndag. Ett val jag inte kommer att rösta i, då jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. Tyvärr känner jag lite i år, då det politiska inflytandet över kyrkan riskerar att bli av det mer obehagliga slaget.

Dagens olikhetsutmaning handlar alltså om tro och vetande. Berätta om böcker, filmer, pjäser, musik, konst eller annan kultur som anknyter till orden. Svara i en kommentar, i din blogg eller på andra sociala medier. Länka gärna hit, eller lämna en kommentar med länk så att jag och andra kan få ta del av era svar.

I boken Det finns ingenting att vara rädd för berättar Johan Heltne om Jonathan som är medlem i Livets ord och går på deras gymnasium. En roman med självbiografiska drag, som jag tyckte mycket om.

Tron är verkligen viktig för Kristina i Vilhelm Mobergs böcker och i musikalen Kristina från Duvemåla var det sången Du måste finnas som berörde mig mest då jag såg en föreställning på Göteborgsoperan för mer än 20 år sedan.

I boken Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, som jag snart ska läsa med mina treor (samma ungar som nu håller tal) är vetenskapen central och kritiken mot den närvarande.

Vetenskapsteorin som är central i den klassiska dystopin Du sköna nya värld av Aldous Huxley och de fabriker som skapar människor är mycket obehagliga.

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: tjock och tunn

Det får bli en start för olikhetsutmaningen idag trots allt. Det var tanken, men jag glömde bort i all terminstartsstress. Någonstans är det ändå höst och då är det bra med rutiner.

Dagens ord är tjock och tunn, vilket skulle kunna handla om sidantal, kroppsform eller något helt annat. Jag väljer att fokusera på sidantal.

I sommar har jag, liksom många andra, läst Ett litet liv av Hanya Yanagihara som är en riktig tegelsten. För lång menar vissa, men jag håller inte med. Däremot är jag väldigt glad att jag läste den under semestern i några långa sittningar, annars hade jag antagligen tappat fokus och fått en mycket sämre läsupplevelse. Tjocka böcker kräver mycket lästid och därför drar jag mig ofta för att läsa tegelstenar.

Att skriva lagom långt är svårt. För några dagar sedan diskuterade jag och några andra bokbloggare Elizabeth George böcker och hur de blir längre och längre. Där borde någon redaktör våga be henne att stryka. Senaste boken jag läste av henne var Denna dödens kropp och den var verkligen alldeles för lång. Obefogat lång.

Det är å andra sidan en konst att kunna skriva kort utan att för den skull skriva något ofärdigt. Den drunknade, Therese Bohmans debutbok, är ett exempel på en totalt fulländad tunnis. Sånt jag berättar för Allah av Saphia Azzeddine är ett annat. Däremot tyckte jag att De behövande av Helena von Zweigbergk var alldeles för kort.

Nu är det din tur att skriva om de två orden tjock och tunn! Gör det i din blogg, i sociala medier eller kanske i en kommentar. Lämna gärna en kommentar om du skriver någon annanstans och/eller en länk så att jag hittar ditt inlägg.

 

 

Läs också:

« Older Entries