Tag Archives: Nobelpriset

Varför är bristen på jämställdhet inget problem?

Ibland får jag frågan varför jag tar upp frågan om jämställdhet så ofta. Varför det är så viktigt för mig, nästan som en fixering. Ofta blir min spontana reaktion att jag vill fråga varför jämställdhet inte är viktig för personen i fråga, men jag gör det sällan trots att jag borde. Frågan kommer nämligen uteslutande från män och då hamnar jag i någon slags försvarsställning. Dumt. Istället borde jag fråga just det jag tänkt fråga: Varför är jämställdhet inte viktigt för dig?

I veckan handlade det om Nobelpriset och det faktum att alla årets pristagare är män. Något som diskuterades på många håll och jag hamnade i en diskussion på Twitter. Budskapet var att det inte finns lika många män som kvinnor att prisa, samt att de som utser nobelpristagare hade som ansvar att ge priset till de bästa, inte att kämpa för jämställdhet. Underförstått, om priset gavs till en kvinna skulle en bättre man väljas bort. När det gäller litteraturpriset är ett sådant argument dessutom dummare än dummast, då det i slutänden handlar om tycke och smak. Ja, det är tycke och smak, trots att Svenska Akademien också ska stå för snille och smak.

Det går att argumentera för att män är bättre författare än kvinnor och även om det inte är politiskt korrekt att säga så 2017 får jag en känsla av att många tänker så. Det finns en utbredd uppfattning om att män skriver allmänmänskligt medan kvinnor skriver för kvinnor. Är inte det ganska sorgligt?

Låt ingen skugga falla över Kazuo Ishiguro, men den litterära tradition han företräder är för mig allt annat än nyskapande. Han är en skicklig författare som jag gärna vill läsa mer om och jag är på många sätt glad över att han fick priset, men en liten, liten tagg i hjärtat och i hjärnan med för den delen stör.

Mannen på Twitter bad mig berätta vilka pristagare de senaste 25 som inte var värdiga pristagare och borde ersatts av andra. Underförstått, vilka män skulle jag vilja kasta ut för att istället ge priset till kvinnor. Ville jag kanske till och med kvotera? Och nej, det handlar inte om kvotering. Det handlar om att gå emot den sega föreställningen om att en skicklig författare i 100 av 114 fall är en man. Sedan skulle jag kunna nämna Günther Grass pga kass, Mo Yan pga jäv och Mario Vargas Llosa pga mansgris, men det gjorde jag inte. Även det handlar nämligen om smak. Synd bara att Svenska akademiens smak är så himla fixerad vid vinnarens kön att de belönar man efter man. Det behövs liksom inget kvoteringssystem, bara lite mera könsblindhet. För mig är bristen på jämställdhet nämligen ett problem, då den får allt för många att tro att det bara är män som förtjänar priser. Att det inte är ett stort problem för fler är ganska sorgligt.

 

Läs också:

Kazuo Ishiguro får Nobelpriset i litteratur

Igår skämtade jag lite om att Svenska Akademien i sin vilja att vidga textbegreppet skulle välja en filmmanusförfattare till året nobelpristagare i litteratur och föreslog George Lucas. Helt fel hade jag inte, för flera av årets pristagares böcker har filmatiserats och kanske är filmerna mer kända än böckerna.

Kazuo Ishiguro är årets nobelpristagare i litteratur. Född 1954 är han en av de yngsta pristagarna hittills. Magasinet Granta hade med honom på sina listor med unga, lovande författare både 1983 och 1993.

Vad jag tänker på när jag tänker på Ishiguro? Att han är en skicklig författare, som är så lågmäld och så brittisk att han kan irritera få. Egentligen ifrågasätter jag inte valet alls, jag har läst och gillat flera av hans böcker, men jag väcks inte av några megastora känslor heller. Det känns onekligen ganska safe och definitivt opolitiskt. Visserligen är Ishiguro född i Japan, men det är svårt att säga att han skulle vara en asiatisk författare, då han är brittisk ut i fingerspetsarna.

Att välja en brittisk man efter en amerikansk dito förra året är ändå lite tråkigt, det går inte att komma ifrån. Jag hade gärna sett att någon som skrev på ett annat språk än engelska uppmärksammades, eller om man nu nödvändigtvis ska köra brett och engelsk välja Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates. 114 pristagare hittills, varav 14 kvinnor. Just sayin’ …

Om man nu vill läsa något av Kazuo Ishiguro? Jag gillar Never let me go väldigt mycket. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Sedan är Återstoden av dagen fin, både som bok och film.

Senaste boken heter Begravd jätte och kom ut 2015 (2016 på svenska). Den beskrivs som ”en magisk resa genom 500-talets England” och lockar inte nämnvärt. Däremot blir jag mer sugen på att läsa Vi som var föräldralösa från år 2000, som utspelar sig på 1930-talet. Var? I England självklart. Jag som gillar att upptäcka nya miljöer blir mindre nyfiken på Ishiguros böcker. Det är verkligen ett etnocentriskt val av pristagare. Det går inte att komma ifrån. Därmed inte sagt att Ishiguro inte är någon bra författare, för det är han utan tvekan. Ett utmärkt val för julhandeln.

 

 

foto: Jane Brown

Läs också:

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon

Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.

Jag blir ofta besviken när nobelpristagare avslöjas, men av de pristagare jag läst finns faktiskt väldigt många som är kanon. Selma Lagerlöf är en sådan. Den första kvinnan som fick priset och en av våra absolut största författare. En annan favorit är Tomas Tranströmer. När det avslöjades att Nobelpriset i litteratur 2011 gick till honom grät jag faktiskt en skvätt.

Bland kalkonerna finns Günther Grass, som jag aldrig kommer att läsa något av igen efter den helt fruktansvärda Blecktrumman. Faktiskt gjorde denna traumatiska läsning att jag länge undvek all tysk litteratur. Den och Brechts Mor Courage och hennes barn. Brecht fick dock en ny chans och jag tycker mycket om hans Den kaukasiska kritcirkeln, mycket tack vare en fantastisk uppsättning av pjäsen på Göteborgs stadsteater 1999, där pjäsen fick titeln Den europeiska kritcirkeln.

När det gäller filmer fanns det en tid då Göteborgsposten redovisade betyg från en lång rad filmrecensenter från olika tidningar. Då följde jag slaviskt tipsen från en recensent på Hufvudstadsbladet, som jag nu inte minns namnet på. Annars är ett högt betyg inte nödvändigtvis en garanti för en bra film. Som Lone star från 1996, hyllad av alla och en film som både jag och maken tyckte var riktigt, riktigt tråkig och dålig. Någonting måste vi helt klart ha missat. Titanic, som belönades med 11 Oscars, har jag faktiskt inte sett och har ingen längtan efter att göra det heller. Däremot älskade jag Slumdog Millionaire som belönades med hela 8 Oscars 2008.

Idag får vi veta om författaren som tilldelas årets Nobelpris i litteratur är kanon eller kalkon. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från förra årets chock och hoppas att Svenska Akademien inte driver det vidgade textbegreppet till sin spets och ger priset till George Lucas eller någon annan manusförfattare.

 

Läs också:

Ge mig något att glädjas åt i år

Förra året satte jag på direktsändningen från Börssalen i Stockholm när Sara Danius kom ut genom dörren för att avslöja 2016 års nobelpristagare i litteratur. Jag kunde inte dölja min bestörtning över valet och bland mina elever fanns de som fnissade lite åt mig, men också de som helt förstod min frustration. Någonstans kändes det som den smala litteraturens död och jag hoppas att den återupplivats.

Imorgon är det dags för henne att avslöja årets pristagare och tänker för mig själv att det inte kan bli värre, sedan blir jag orolig, för tänk om det kan det. Tänk om svenska akademien gått in i en ny era där det populära står i fokus. Det skulle kunna gå att tolka Nobels testamente så, även om det inte varit fallet så ofta. Trender i pristagare har dock funnits förr, men den här hoppas jag är tillfällig. Inget ont om populära författare, men de behöver inte Nobelpriset. Därför vill jag inte att Haruki Murakami ska prisas, även om jag tycker om hans böcker. Om man får tro bettingsajterna är det däremot inte helt otroligt att jag har fel.

Så vem får priset i år? Jag har absolut ingen aning. Däremot hoppas jag på någon utanför Europa och inte heller från USA eller Kanada. Det betyder inte att jag skulle bli ledsen om Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Philip Roth får priset, men det är dags för något mer oväntat rent geografiskt. Dessutom är det väl otroligt att ännu en amerikan får det, eller ännu en kvinna från Kanada. Just när det gäller kvinnor är det extra svårt att konkurrera. Faktiskt har jag svårt att komma på så många troliga kvinnliga pristagare i år, möjligen kan det vara dags för egyptiska Nawal El Saadawi, men det känns som att tiden sprungit ifrån henne. Kanske kan de aderton överraska med kvinnor som Maryse Condé eller Doris Kareva, som jag gärna hade fått tummen ur att läsa.

Ngugi Wa Thiong’o är den som har lägst odds och det är ett val jag skulle applådera. Det är inte bara det att han är från Kenya. Han skriver också på ett icke-europeiskt språk i en värld där böcker på de forna kolonialspråken ibland verkar vara en förutsättning för uppmärksamhet.

Andra författare som ligger högt på bettinglistorna är Claudio Magris, vilket inte känns som en helt otrolig pristagare. Det jag läst av honom har varit bra, men valet känns ändå lite tråkigt. Däremot skulle jag bli gladare om Amos Oz fick priset. Han är en viktig författare och ett intressant val.

Min största favorit är dock Ko Un. En stor poet som skriver om en värld vi vet väldigt lite om. Jag var inte helt överväldigad över förra boken av honom som jag läste, men hans lägstanivå är hög. Min önskan är alltså att årets Nobelpris går till en poet från Sydkorea. Däremot tror jag inte att det är så sannolikt, med tanke på att en ”poet” vann förra året. Och om det nu blir en poet så är det kanske betydligt mindre intressante Adonis som vinner för lång och trogen bettinglistetjänst.

Vem hoppas du på?

Läs också:

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

Läs också:

Veckans ord på Ö – Mina svar

Fem ord på Ö som får mig att tänka på följande:

En ö jag aldrig har besökt är den gröna ön Irland. Det skulle jag gärna göra. Två favoritförfattaren från just denna ö är Roddy Doyle och Tana French. Jag tycker också om nobelpristagaren Samuel Beckett, speciellt hans helt absurda pjäs I väntan på Godot.

Dinosaurier är ju en slags ödla och för några år sedan, när grabbarna O var helt fixerade vid dinosaurier, kunde jag hur många dinosauriearter som helst. Vi gillade alla Sarah Sheppards fina böcker med färgglada skräcködlor.’

En av mina hyllvärmare är Öken av J.M.G Le Clézio, som jag fick i julklapp 2008, samma år som han tilldelades Nobelpriset.

Egentligen borde väl ordet varit önskan, eller önskningar, men det blev önskning. 

Att få önska sig något och få det uppfyllt kan vara riktigt bra. Jag kom dock att tänka på sagan De tre önskningarna där ett par får möjligheten att få tre önskningar uppfyllda. Gubben önskar sig en korv och frun blir förbannad och önskar att den fastnar på makens näsa. Det betyder att den tredje önskningen får bli att den skulle försvinna från hans näsa.

Många tycker att det är att överdriva att ständigt påpeka vikten av representation. Dessa personer brukar hävda att de bästa ska få t.ex. litterära priser och att det inte ska handla om kön. Som att det inte handlar om kön när man efter man tilldelas Nobelpriset, Man Booker Prize eller något annat stort pris.

Nobelpriset har delats ut sedan 1901 och det är bara 14 kvinnor som fått det. Vissa år har priset inte delats ut alls, medan det andra år har delats av två. Oavsett är fördelningen helt galen. Man Booker Prize har delats ut 50 gånger sedan 1969 och 17 av vinnarna är kvinnor.

Det är lättare att förstå den ojämna fördelningen under tidigt 1900-tal, men de senaste 50 åren finns det liksom ingen ursäkt mer än att kön faktiskt har betydelse.

Läs också:

Vad var det som hände?

nobelpriset

Min spontana reaktion på att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur var minst sagt stark. Jag blev riktigt förbannad. När det nu gått ett tag tänkte jag försöka sätta ord på vad det egentligen var som provocerade mig så mycket. Det är ju inte så att jag hyser en ilska mot Dylan i sig, eller ens hans texter. Inte heller är jag sur för att någon som skrivit låttexter får ett litteraturpris, jo lite, men det är inte det primära.

Låt mig försöka förklara.

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

Dessutom känns det som att Dylan får priset och samtidigt tar det från andra poeter och andra amerikaner. Det senare är troligen medvetet. Det är svårt att inte se valet som ett finger åt andra amerikanska gubbar som setts som självklara pristagare. Inte för att just gubbar och faktiskt också amerikanska sådana inte prisats nog i år. Elva av elva pristagare i år är män. Som om kön inte skulle spela någon roll. ”Det är en idiotidé att att den yttersta kompetensen kommer i gubbform”, säger Ebba Witt-Brattström och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Nobelpriset är på många sätt ett pris för litteratursnobbar. De som läst pristagaren och gillar att lyfta fram det. De som ännu inte läst, men absolut vill göra det för att bilda sig ytterligare. Det blir en slags bekräftelse på att de befinner sig i litteraturens centrum. Lite är det som Elin Lucassi skämtar om i serien ovan från 2012. Jag är helt klart den politiskt korrekte och ju mer jag tänker på det, desto tråkigare är det att ännu en vit, medelålders man får Nobelpriset. Möjligen kände sig de aderton lite småbusiga när de valde en textförfattare som för ett gäng år sedan var väldigt politisk, men resultatet blir egentligen ganska förutsägbart. Som jag skrev på Kulturkollo i ett visserligen minst sagt spontant inlägg, får jag ganska absurda bilder i huvudet av en rödvinspimplande Horace Engdahl med gitarren i högsta hugg och en färsk skilsmässoålderskris. Men Svenska Akademien menar att valet var enhälligt. Känns inte det beklagligt?!

Den som muttrar negativt om Dylan som pristagare är en tråkmåns, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman och det må så vara. Är det definitionen av en tråkmåns definierar jag mig med glädje som det. På twitter skapades hashtaggen  och även om den inte fick någon större spridning står det klart att jag inte är ensam. I gruppen kulturtanter kring 40 är glädjen över Dylands pris i princip obefintlig. Allmänmänsklig och universell säger gubbarna, men jag håller inte alls med. Varför är det alltid mannen som anses vara allmänmänsklig?

För mig är de tråkiga inte de som protesterar, utan de som inte kan se problematiken i valet. Som Karin Olsson skriver i Expressen är Dylan ett dåligt val av flera anledningar. Det största är kanske att han redan nått en bred publik. Det finns en lång rad författare som skriver angelägna texter och kämpar i motvind. Det finns också författare utanför västvärlden. De ger en röst åt de som själva inte har någon och ger oss med sina texter nya perspektiv på världen. Visst är det ett sätt att bredda litteraturbegreppet att ge en låtskrivare Nobelpriset i litteratur, men är det verkligen den väg vi vill ta?

Om inte ens Svenska Akademien har vett att lyfta fram litteraturen och värna om det skrivna ordet, vem ska då göra det? Årets Lucassi-serie påpekar att det borde finnas någon gräns för hur mycket vår syn på litteratur får påverkas av vår hysteriska vilja att få pojkar att läsa någonting alls. Ljudböcker och låtskrivare som inte bara får Polarpriset, utan det största vi kan dela ut till en författare som visar litterära kvaliteter. Nu har jag lovat en kollega, kanske den enda som är glad över valet, att läsa mer av Dylan innan jag helt ger upp honom. Med betoning på läsningen, för vad karln sjunger är ju stört omöjligt att höra.

Det positiva, för ja, jag ska försöka vara positiv, är att Dylans texter i den bästa av världar kan göra fler läsare nyfikna på Nobelpriset i litteratur. Jag tror inte riktigt det, men det skulle kunna bli så. Jag får väl ta med några texter av Dylan i min engelskundervisning och återkoppla här efter läsningen.

 

 

 

Läs också:

Den smala litteraturens död?

01d9f9d4-133e-4913-b9e8-51ac53a82251

Det blev definitivt ett ”oj” som blev reaktionen på Svenska Akademiens val av litteraturpristagare 2016. Sedan blev jag förbannad. Jag må ha för lite kunskap om Bob Dylan, men att prisa honom är för mig otroligt provocerande.

Så mycket mer kan jag inte skriva just nu. Jag måste smälta det här. Polarpriset okej, men när det finns så många andra begåvade författare att välja så tycker jag att det är ett mycket märkligt val.

Vems fel är det här?

Läs också:

Flipp eller flopp eller jaha imorgon?

nobel

Jag har läst många av de tidigare inläggen jag skrivit om Nobelpriset i litteratur och konstaterar att jag blivit nöjd eller i alla fall hyfsat nöjd fem gånger det här seklet. Nu har jag gått igenom oddslistorna, samt tips från litteraturkännare och levererar här en lista från flipp till flopp via jaha. Det handlar om vilka författare jag läst eller vill läsa, men också om geografi, kön, rent subjektiva känslor och säkert ett gäng fördomar. Det handlar alltså inte alls om trolighet, utan om hur glad jag blir av att höra Sara Danius uttala pristagarens namn.

Flipp

Ko Un

Anne Carson

Margaret Atwood

Philip Roth

Jamaica Kincaid

Joyce Carol Oates

Bei Dao

Les Murray

Eeva Kilpi

Ian McEwan

Doris Kareva

Amos Oz

Adam Zagajewski

Haruki Murakami

Ngũgĩ wa Thiong’o

Claudio Magris

Nawal El Saadawi

Maryse Condé

John Banville

Adonis

Jon Fosse

Don DeLillo

Ursula K Le Guin

Abraham B. Yehoshua

Daniel Kahneman

Cees Nooteboom

Cormac McCarthy

António Lobo Antunes

César Aira

Ismail Kadaré

Péter Nádas

Mircea Cartarescu

Thomas Pynchon

Peter Handke

Laszlo Krasznahorkai

Flopp

 

PS. Visst vore det ironiskt om vinnaren inte ens finns med på denna monsterlista? Då kommer min reaktion snarare bli ett ”oj”.DS.

 

Läs också:

Om USA och Nobelpriset

ska%cc%88rmklipp-2016-10-11-21-15-04

Jag måste bara börja med att ifrågasätta bildvalet till artikeln USA har slutat tro på Nobelpriset i DN, ett montage med bilder av de amerikanska författarna Don DeLillo, Richard Ford, Joyce Carol Oates, Joan Didion och så Les Murray, poet från Australien. I övrigt är artikeln intressant och av de som finns på bild är det Les Murray jag kanske mest önskar ska få priset. Förutom honom hoppas jag på Philip Roth, som nämns i artikeln, men inte förärats med en bild.

Är det dags för en amerikansk författare att få Nobelpriset? Kanske det. Själv är jag inget fan av den stora amerikanska romanen, som ofta är för mångordig och svepande för min smak. Richard Ford har till exempel inte orkat mig igenom. Hans böcker låter ointressanta och jag blev matt efter bara några sidor av Kanada. Det gäller också vissa tegelstenar av Joyce Carol Oates, men när hon är bra är hon verkligen mycket bra. Jag tror dock, som många andra, att hon är för spretig för att belönas med ett Nobelpris. Dessutom tror jag inte att en författare som också skrivit ungdomsböcker anses tillräckligt fin. Felaktigt förvisso, men jag skulle bli förvånad om det inte ligger henne i fatet.

Handlar det om att Engdahls aversion mot amerikansk litteratur fungerar som ett veto mot författare från det stora landet i väster? Är det därför Svenska Akademien behövt en extra vecka i år? Eller handlar det om det stundande valet, där författarens hemland kan få en minst sagt obehaglig ledare? Eller handlar det helt enkelt om att amerikanska författare inte håller så hög klass som de själva tycks tro?

Som det påpekas i artikeln ges väldigt lite översatt litteratur ut i USA. Det betyder att de flesta troligen läser amerikanska författare, eller möjligen författare från andra engelskspråkiga länder. Det ger bilden av att de största författarna kommer från just USA. Kanske har Svenska Akademien en orättvis bild av kvaliteten i den amerikanska litteraturen, eller så är det amerikanska kulturjournalister som är hemmablinda. Jag tror att det är en kombination.

 

Uppdatering: Nu är bilden av Les Murray ersatt av en på Philip Roth.

 

Läs också:

« Older Entries