Tag Archives: Nobelpriset

Veckans ord på Ö – Mina svar

Fem ord på Ö som får mig att tänka på följande:

En ö jag aldrig har besökt är den gröna ön Irland. Det skulle jag gärna göra. Två favoritförfattaren från just denna ö är Roddy Doyle och Tana French. Jag tycker också om nobelpristagaren Samuel Beckett, speciellt hans helt absurda pjäs I väntan på Godot.

Dinosaurier är ju en slags ödla och för några år sedan, när grabbarna O var helt fixerade vid dinosaurier, kunde jag hur många dinosauriearter som helst. Vi gillade alla Sarah Sheppards fina böcker med färgglada skräcködlor.’

En av mina hyllvärmare är Öken av J.M.G Le Clézio, som jag fick i julklapp 2008, samma år som han tilldelades Nobelpriset.

Egentligen borde väl ordet varit önskan, eller önskningar, men det blev önskning. 

Att få önska sig något och få det uppfyllt kan vara riktigt bra. Jag kom dock att tänka på sagan De tre önskningarna där ett par får möjligheten att få tre önskningar uppfyllda. Gubben önskar sig en korv och frun blir förbannad och önskar att den fastnar på makens näsa. Det betyder att den tredje önskningen får bli att den skulle försvinna från hans näsa.

Många tycker att det är att överdriva att ständigt påpeka vikten av representation. Dessa personer brukar hävda att de bästa ska få t.ex. litterära priser och att det inte ska handla om kön. Som att det inte handlar om kön när man efter man tilldelas Nobelpriset, Man Booker Prize eller något annat stort pris.

Nobelpriset har delats ut sedan 1901 och det är bara 14 kvinnor som fått det. Vissa år har priset inte delats ut alls, medan det andra år har delats av två. Oavsett är fördelningen helt galen. Man Booker Prize har delats ut 50 gånger sedan 1969 och 17 av vinnarna är kvinnor.

Det är lättare att förstå den ojämna fördelningen under tidigt 1900-tal, men de senaste 50 åren finns det liksom ingen ursäkt mer än att kön faktiskt har betydelse.

Läs också:

Vad var det som hände?

nobelpriset

Min spontana reaktion på att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur var minst sagt stark. Jag blev riktigt förbannad. När det nu gått ett tag tänkte jag försöka sätta ord på vad det egentligen var som provocerade mig så mycket. Det är ju inte så att jag hyser en ilska mot Dylan i sig, eller ens hans texter. Inte heller är jag sur för att någon som skrivit låttexter får ett litteraturpris, jo lite, men det är inte det primära.

Låt mig försöka förklara.

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

Dessutom känns det som att Dylan får priset och samtidigt tar det från andra poeter och andra amerikaner. Det senare är troligen medvetet. Det är svårt att inte se valet som ett finger åt andra amerikanska gubbar som setts som självklara pristagare. Inte för att just gubbar och faktiskt också amerikanska sådana inte prisats nog i år. Elva av elva pristagare i år är män. Som om kön inte skulle spela någon roll. ”Det är en idiotidé att att den yttersta kompetensen kommer i gubbform”, säger Ebba Witt-Brattström och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Nobelpriset är på många sätt ett pris för litteratursnobbar. De som läst pristagaren och gillar att lyfta fram det. De som ännu inte läst, men absolut vill göra det för att bilda sig ytterligare. Det blir en slags bekräftelse på att de befinner sig i litteraturens centrum. Lite är det som Elin Lucassi skämtar om i serien ovan från 2012. Jag är helt klart den politiskt korrekte och ju mer jag tänker på det, desto tråkigare är det att ännu en vit, medelålders man får Nobelpriset. Möjligen kände sig de aderton lite småbusiga när de valde en textförfattare som för ett gäng år sedan var väldigt politisk, men resultatet blir egentligen ganska förutsägbart. Som jag skrev på Kulturkollo i ett visserligen minst sagt spontant inlägg, får jag ganska absurda bilder i huvudet av en rödvinspimplande Horace Engdahl med gitarren i högsta hugg och en färsk skilsmässoålderskris. Men Svenska Akademien menar att valet var enhälligt. Känns inte det beklagligt?!

Den som muttrar negativt om Dylan som pristagare är en tråkmåns, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman och det må så vara. Är det definitionen av en tråkmåns definierar jag mig med glädje som det. På twitter skapades hashtaggen  och även om den inte fick någon större spridning står det klart att jag inte är ensam. I gruppen kulturtanter kring 40 är glädjen över Dylands pris i princip obefintlig. Allmänmänsklig och universell säger gubbarna, men jag håller inte alls med. Varför är det alltid mannen som anses vara allmänmänsklig?

För mig är de tråkiga inte de som protesterar, utan de som inte kan se problematiken i valet. Som Karin Olsson skriver i Expressen är Dylan ett dåligt val av flera anledningar. Det största är kanske att han redan nått en bred publik. Det finns en lång rad författare som skriver angelägna texter och kämpar i motvind. Det finns också författare utanför västvärlden. De ger en röst åt de som själva inte har någon och ger oss med sina texter nya perspektiv på världen. Visst är det ett sätt att bredda litteraturbegreppet att ge en låtskrivare Nobelpriset i litteratur, men är det verkligen den väg vi vill ta?

Om inte ens Svenska Akademien har vett att lyfta fram litteraturen och värna om det skrivna ordet, vem ska då göra det? Årets Lucassi-serie påpekar att det borde finnas någon gräns för hur mycket vår syn på litteratur får påverkas av vår hysteriska vilja att få pojkar att läsa någonting alls. Ljudböcker och låtskrivare som inte bara får Polarpriset, utan det största vi kan dela ut till en författare som visar litterära kvaliteter. Nu har jag lovat en kollega, kanske den enda som är glad över valet, att läsa mer av Dylan innan jag helt ger upp honom. Med betoning på läsningen, för vad karln sjunger är ju stört omöjligt att höra.

Det positiva, för ja, jag ska försöka vara positiv, är att Dylans texter i den bästa av världar kan göra fler läsare nyfikna på Nobelpriset i litteratur. Jag tror inte riktigt det, men det skulle kunna bli så. Jag får väl ta med några texter av Dylan i min engelskundervisning och återkoppla här efter läsningen.

 

 

 

Läs också:

Den smala litteraturens död?

01d9f9d4-133e-4913-b9e8-51ac53a82251

Det blev definitivt ett ”oj” som blev reaktionen på Svenska Akademiens val av litteraturpristagare 2016. Sedan blev jag förbannad. Jag må ha för lite kunskap om Bob Dylan, men att prisa honom är för mig otroligt provocerande.

Så mycket mer kan jag inte skriva just nu. Jag måste smälta det här. Polarpriset okej, men när det finns så många andra begåvade författare att välja så tycker jag att det är ett mycket märkligt val.

Vems fel är det här?

Läs också:

Flipp eller flopp eller jaha imorgon?

nobel

Jag har läst många av de tidigare inläggen jag skrivit om Nobelpriset i litteratur och konstaterar att jag blivit nöjd eller i alla fall hyfsat nöjd fem gånger det här seklet. Nu har jag gått igenom oddslistorna, samt tips från litteraturkännare och levererar här en lista från flipp till flopp via jaha. Det handlar om vilka författare jag läst eller vill läsa, men också om geografi, kön, rent subjektiva känslor och säkert ett gäng fördomar. Det handlar alltså inte alls om trolighet, utan om hur glad jag blir av att höra Sara Danius uttala pristagarens namn.

Flipp

Ko Un

Anne Carson

Margaret Atwood

Philip Roth

Jamaica Kincaid

Joyce Carol Oates

Bei Dao

Les Murray

Eeva Kilpi

Ian McEwan

Doris Kareva

Amos Oz

Adam Zagajewski

Haruki Murakami

Ngũgĩ wa Thiong’o

Claudio Magris

Nawal El Saadawi

Maryse Condé

John Banville

Adonis

Jon Fosse

Don DeLillo

Ursula K Le Guin

Abraham B. Yehoshua

Daniel Kahneman

Cees Nooteboom

Cormac McCarthy

António Lobo Antunes

César Aira

Ismail Kadaré

Péter Nádas

Mircea Cartarescu

Thomas Pynchon

Peter Handke

Laszlo Krasznahorkai

Flopp

 

PS. Visst vore det ironiskt om vinnaren inte ens finns med på denna monsterlista? Då kommer min reaktion snarare bli ett ”oj”.DS.

 

Läs också:

Om USA och Nobelpriset

ska%cc%88rmklipp-2016-10-11-21-15-04

Jag måste bara börja med att ifrågasätta bildvalet till artikeln USA har slutat tro på Nobelpriset i DN, ett montage med bilder av de amerikanska författarna Don DeLillo, Richard Ford, Joyce Carol Oates, Joan Didion och så Les Murray, poet från Australien. I övrigt är artikeln intressant och av de som finns på bild är det Les Murray jag kanske mest önskar ska få priset. Förutom honom hoppas jag på Philip Roth, som nämns i artikeln, men inte förärats med en bild.

Är det dags för en amerikansk författare att få Nobelpriset? Kanske det. Själv är jag inget fan av den stora amerikanska romanen, som ofta är för mångordig och svepande för min smak. Richard Ford har till exempel inte orkat mig igenom. Hans böcker låter ointressanta och jag blev matt efter bara några sidor av Kanada. Det gäller också vissa tegelstenar av Joyce Carol Oates, men när hon är bra är hon verkligen mycket bra. Jag tror dock, som många andra, att hon är för spretig för att belönas med ett Nobelpris. Dessutom tror jag inte att en författare som också skrivit ungdomsböcker anses tillräckligt fin. Felaktigt förvisso, men jag skulle bli förvånad om det inte ligger henne i fatet.

Handlar det om att Engdahls aversion mot amerikansk litteratur fungerar som ett veto mot författare från det stora landet i väster? Är det därför Svenska Akademien behövt en extra vecka i år? Eller handlar det om det stundande valet, där författarens hemland kan få en minst sagt obehaglig ledare? Eller handlar det helt enkelt om att amerikanska författare inte håller så hög klass som de själva tycks tro?

Som det påpekas i artikeln ges väldigt lite översatt litteratur ut i USA. Det betyder att de flesta troligen läser amerikanska författare, eller möjligen författare från andra engelskspråkiga länder. Det ger bilden av att de största författarna kommer från just USA. Kanske har Svenska Akademien en orättvis bild av kvaliteten i den amerikanska litteraturen, eller så är det amerikanska kulturjournalister som är hemmablinda. Jag tror att det är en kombination.

 

Uppdatering: Nu är bilden av Les Murray ersatt av en på Philip Roth.

 

Läs också:

Och årets nobelpristagare blir …

I år orkar jag egentligen inte spekulera i vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag har inga riktigt stora favoriter kvar känns det som och sörjer fortfarande över att Assia Djebar aldrig fick priset. Det blir säkert någon gubbig tråkgubbe som jag absolut inte vill läsa något av, tänker jag bittert, men sedan tänker jag att det trots allt är väldigt roligt att spekulera.

Klockan 13.00 på torsdag öppnar Sara Danius dörrarna för att sedan kliva ut och för andra gången avslöja vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Förra året vann Svetlana Aleksijevitj och det var ett bra val. Ännu har jag inte fått tummen ur att läsa mer än utdrag ur hennes böcker, men jag har följt henne som journalist.

Eftersom jag inte tror ett skit på att kön och/eller geografiskt hemvist inte har betydelse för Svenska Akademiens val, känns det otroligt att det blir en kvinna som får priset på torsdag. Annars hade det varit roligt om Nawal El Saadawi eller Margaret Atwood prisades. Atwood har både kön och geografisk hemvist emot sig. Och nej, kön ska inte spela någon roll, men med tanke på att endast 14 av över 100 pristagare hittills är kvinnor, gör det utan tvekan det. Kvinnor borde få priset minns tjugo år i rad.

Förra året påpekade Per Wästberg i en artikel att Svenska Akademien inte heller tar hänsyn till politik när de väljer pristagare. Visserligen har de valt rötägg som V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa och valet av Mo Yan kritiserades på grund av författarens täta band med staten. Ändå tror jag att Adonis har diskvalificerat sig som pristagare genom sin kontroversiella bok Våld och islam. I alla fall skulle jag bli väldigt överraskad om han fick priset i år. Inte heller tror jag att amerikanska författare kommer att uppmärksammas i år av rädsla för att sätta mer fokus på Donald Trump än nödvändigt. Joyce Carol Oates, som ofta nämns i förhandsspekulationerna har därmed tre saker emot sig i år: sitt kön, sitt hemland och som alltid det faktum att hon anses för produktiv för att vara riktigt seriös. Philip Roth ligger bättre till än vanligt om man ska tro oddsen och blir det en amerikan tror jag på honom. Han är mycket troligt inte en vän av Trump och dessutom tillräckligt hemlig för att inte säga något olämpligt.

Så vem får priset? Haruki Murakami om man får tro spelbolagen, men jag tror att han faller på sin popularitet. Svenska Akademien brukar vilja lyfta en författare som ännu inte upptäckts av den stora publiken och då faller Murakami bort. Asien eller Afrika vore dock troliga områden och då jag gärna ser en poet som pristagare håller jag en tumme för Ko Un från Sydkorea. Han har kopplingar till Tranströmer, vilket kan vara en fördel, eller kanske ligga honom i fatet. Det är omöjligt att veta. En nackdel kan det dock vara att hans produktion är tämligen liten, men några titlar finns i alla fall översatta till svenska. Oddsen är dock emot honom, men dem ska man kanske inte lita på ändå.

En författare som har låga odds är Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya. Han är dessutom aktuell med nya utgåvor av ett flertal romaner, vilket skulle göra det roligt för förlag och bokhandlare om han vann. Det var dessutom väldigt länge sedan en författare från Afrika prisades och de senaste pristagarna Coetzee och Gordimer har europeiska rötter. Wa Thiong’o kommer till Stockholm Literature om några veckor och visst vore det riktigt coolt om invigningstalaren blev årets pristagare.

 

 

Läs också:

Kanske en utmaning jag klarar av

Jag tänker ibland att jag ska ge mig på projektet att läsa något av alla författare som fått Nobelpriset i litteratur. Ganska snart ångrar jag mig. Jag känner lite som Tracy Shapley, som skriver om sin utmaning att läsa alla vinnare av Pulitzerpriset. Det blir många gubbar, många krigsskildringar och många böcker som beskriver vita män (-niskors) problem.

Jag kommer mycket troligt aldrig att läsa något av alla som fått Nobelpriset i litteratur. Allt som oftast skäms jag dock (en aning) för att jag inte ens har läst böcker av de få kvinnor som fått Nobelpriset. Nu tänker jag ta tag i det. Och med nu menar jag inom de närmaste åren eller så.

Hittills har 14 kvinnor fått priset och nästan 100 män. Jag kan acceptera att det var lite trögt i början av förra seklet, men att ingen kvinna fick priset mellan 1966 och 1991 är faktiskt riktigt beklämmande. Ännu värre är nästan de många åren mellan Szymborska och Jelinek. Nomineringslistorna från de tidiga åren finns att studera och visst är det så att fler kvinnor nominerats, men pristagare har de ej blivit. Har fått lite tips av Feministbiblioteket och hoppas att jag ska få tummen ur att läsa. Det är faktiskt inte många kvar.

Vilka har jag då läst och vilka har jag kvar att läsa?

Selma Lagerlöf (1909) Har jag självklart läst. Lika självklart har jag en hel del kvar att upptäcka.

Grazia Deledda (1926) Okänd för mig. Det finns en del utgivet på engelska, men väldigt lite på svenska.

Sigrid Undset (1928) För tusen år sedan läste jag Kristin Lavransdotter. Skulle gärna återupptäcka Undset, men får aldrig tummen ur.

Pearl Buck (1938) En av de pristagare jag läst mest av. Länge sedan nu dock.

Gabriela Mistral (1945) Jag har läst lite av hennes poesi, men ska försöka hitta mer.

Nelly Sachs (1966) Också läst för väldigt länge sedan. Kanske dags att återupptäcka.

Nadine Gordimer (1991) Jag har läst och tyckt om ett par av hennes böcker.

Toni Morrison (1993) En riktigt bra författare som jag gärna läser mer av.

Wislawa Szymborska (1996) Fantastisk poet.

Elfriede Jelinek (2004) Drar mig lite för att läsa något av henne, men nu är det dags.

Doris Lessing (2007) Läst ett par böcker, läser gärna fler.

Herta Müller (2009) Började läsa Hjärtdjur, men gav upp. På’t igen.

Alice Munro (2013) Har jag läst och älskat.

Svetlana Aleksijevitj (2015) Ännu inte läst.

 

Med en generös tolkning har jag alltså läst 10 av 14. Jag börjar med de jag inte läst något av alls, så får vi se hur det blir sedan. Om inte annat kan jag läsa en novell eller så för att ha något aktuellt i minnet.

 

Läs också:

Nobelutdelning och fest enligt grabbarna O

Det ska böjas i tid och därför har Nobelsändningarna stått på hela eftermiddagen och kvällen. Grabbarna O har kommenterat en del och vi har hunnit prata om massor, som vad Alfred Nobel egentligen gjorde och om han verkligen är mer känd än han Linné. De funderade också över varför endast två damer fått priset i år, varför alla pristagare är så gamla och hur tråkigt det egentligen är att vara kung. Sedan får de ett skrattanfall över att prins Daniel enligt dem är otroligt lik Jimmie Åkesson. Honom tycker de inte om, men är ändå lite fundersamma över varför han inte ens är bjuden. Vi beundrar alla tre blommorna och grabbarna pekar glatt ut såväl statsministern som skolministern. Jag pekar ut några andra ministrar och kungligheter och är glad att de är intresserade. 

Någonstans när alla satt sig vid borden tröttnar de, men vi har ändå hunnit (försöka) förstå vad det egentligen är alla pristagare gjort för att få priset, pratat om vad de kan tänkas göra med sina pengar och hur det känns att någon håller ett tal om en på ett språk som är omöjligt att förstå. Livet får helt klart en annan innebörd med barn som sällskap.

Jag fick några nya favoriter ikväll. Sedan tidigare kände jag självklart till litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj, trots att jag ännu inte läst något av henne. Mina nya favoriter är dock de tre pristagarna i medicin, dels för att jag faktiskt fattar vad de åstadkommit, men också för att de verkar så härligt nördiga alla tre, speciellt de två herrarna. Viktiga upptäckter har de onekligen gjort alla tre.

William C. Campbell och Satoshi Ōmura upptäckte  läkemedel som förekomsten av parasitsjukdomar som flodblindhet och lymfatisk filariasis. Youyou Tu upptäckte Artemisinin, ett läkemedel som avsevärt sänkt dödligheten för patienter som lider av malaria. Att hon hittade rätt genom att undersöka flera hundra år gamla kinesiska medicinska dokument är riktigt häftigt. Sedan att Mao gav order om det är kanske inte lika charmigt, men något gott ska även diktatorer bidra med.

Det är sympatiskt att flera av pristagarna satt fokus på de som är utsatta. Det är fint.

När det gäller att läsa årets nobelpristagare i litteratur, så får det vänta tills nästa år. Jga läste Modiano i januari, då hjärnan började komma tillbaka. Kanske blir det januari även för Aleksijevitj.

Vilken bok ska jag börja med?

Läs också:

Grattis till Svetlana Aleksijevitj

forf_aleksijevitj_margarita-kabakova

Jag var sur i onödan efter att ha läst Per Wästbergs redogörelse i söndags om hur Nobelpristagaren i litteratur utses. Artikeln var inte alls en ursäkt för att välja ännu en europeisk, manlig pristagare. Det fanns ingen dold agenda. Jag ber om ursäkt för att jag anade konspirationsteorier. Hjälp vad skönt det är att ha fel ibland.

För mig är Svetlana Aleksijevitj journalist på GP, det är så jag har lärt känna henne. Visst vet jag att hon skrivit böcker och visst har jag tänkt att läsa något av henne, men det har ännu inte blivit av. När det nu var hennes namn Sara Danius läste upp idag, fick jag en anledning att beställa hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte, en bok som borde passa mig utmärkt. Det är bara det att jag sällan läser den typen av böcker. Spännande att Svenska Akademien valde att ge ett pris till en författare som är journalist och skriver facklitteratur. Det är också modigt att välja en kontroversiell författare och kanske var det vad Wästberg ville förbereda oss på i söndagens artikel SvD. Enligt Aleksijevitj har hon inte fått någon gratulationshälsning från Lukasjenk och inte heller har en enda vitrysk journalist hört av sig om en intervju.

Svetlana Aleksijevitj fick priset för sina ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Foto: Margarita Kabakova

 

 

 

 

 

Läs också:

En torsdag i oktober

medalj

Någon torsdag i oktober klockan 13.00 avslöjas vem Svenska Akademien har utsett till årets nobelpristagare i litteratur. I år är det för första gången Sara Danius är den som läser upp vinnarens namn och efter att ha läst Per Wästbergs artikel i Svenska Dagbladet låter det som att det är på torsdag det smäller.

Artikeln har titeln Priset som är kulturell dynamit och handlar om Wästbergs syn på det stora litteraturpriset då och nu och vad Akademien egentligen tar hänsyn till vid valet av pristagare. Det är inte, som Wästberg trodde innan han blev en av de aderton, att man har som syfte att medvetet sprida priset geografiskt.

Detta kan aldrig nog understrykas, ty vi i litteraturkommittén är mer misstänkta än övriga kommittéer för att medvetet hoppa mellan länder och världsdelar: bara individer får priset, bara enstaka livsverk. Nation, kön, religion betyder ingenting. Geografi är inte vårt ämne.

Ett sådant citat gör mig lite oroad, då det får mig att tro att texten i själva verket är en ursäkt i förväg för att ännu ett år dela ut priset till en man från väst. För visst är det så att nation, kön och religion visst betyder någonting, då historien visar att ju män har större chans att få priset. Inte konstigt då de som väljer ut pristagaren oftast är män. När det blir så att priset ges till en författare som någon akademiledamot har ett allt för nära band till, som i fallet med Mo Yan, blir det olyckligt. Att man också måste påpeka när priset ges till en kvinna, vilket var fallet då Peter Englund presenterade Alice Munro, visar också att normen är en man och allt annat är därmed undantag.

Att geografin i alla fall omedvetet har betydelse erkänner Wästberg utan omsvep. På samma sätt skulle jag önska att han närmade sig genusperspektivet.

Vårt västerländska perspektiv kan inte förträngas, vi är bundna till en läsande erfarenhet, till en bildningsgång, till vissa estetiska kategorier.

Att priset skulle vara politiskt slår Wästberg ifrån sig och menar att Svenska Akademien visserligen belönat politiska författare som stått både till vänster och höger, men att det politiska aldrig varit det centrala.

Vi skiljer mellan politisk avsikt och politisk verkan. Alltså: Kan en författare få priset trots sin politiska läggning? Självklart. Kan man få det tack vare denna läggning? Aldrig!

Den ungerske författaren Péter Nadás har länge varit en tippad vinnare och det skulle mycket väl kunna vara dags nu. Är Wästbergs citat ovan en förklaring till att vinnaren blir en ungrare, trots att landet just nu är mycket kontroversiellt? Jag tror att den chansen är stor. Det är individen som tilldelas priset, vilket Wästberg mycket tydligt påpekar. Inget ont om Nádas, men jag hade föredragit en vinnare från ett annat land just nu.

Wästberg är ordförande och en av fem i Nobelkommittén, som i maj tar fram fem tänkbara kandidater och distribuerar deras verk till de övriga i Akademien, tydligen med falska omslag. Dessa verk ska läsas under sommarlovet och i september enas de sedan om 1-2 namn, innan de slutligen låter majoriteten avgöra vem som ska stå som vinnare.

Vad säger då vadslagningsfirmorna? Det är idel bekanta namn på dem, namn som vi sällan hör talas om under resten av året, undantaget några få. I skrivandets stund toppar Svetlana Aleksijevitj listan, tätt följd av Haruki Murakami och Ngugi Wa Thiong’o. Av dessa tre tror jag mest på kenyanen, som varit i topp under flera år. Det hade dock varit roligt om Aleksijevitj vann, trots att jag inte har någon litterär koppling till henne ännu.

Andra på topp 10 är Philip Roth, som är en personlig favorit, Joyce Carol Oates, som anses vara för produktiv men ofta är läsvärd, John Banville, som inte brukar hamna så här långt upp och därför kanske är en trolig och oväntad vinnare, men kanske förstör pseudonymen Benjamin Black för honom. Jon Fosse är bred och finkulturell, men ännu ganska ung, Adonis finns alltid på listan, men blir det en poet hade jag hellre sett sydkoreanen Ko Un som vinnare. Han återfinns också bland de tio. Och så slutligen Ismail Kadare, som länge låg i topp förra året.

Två kvinnor och åtta män bland de tio första alltså. En av mina favoriter till priset, Assia Djebar, dog tyvärr under året och en annan kvinna som ofta legat i topp, Nawal El Saadawi har halkat långt ner. Jag hoppas att det är dags för El Saadawi, för trots att jag inte riktigt varit kompis med henne ganska krävande texter är hon en mycket värdig och viktig pristagare.

Jag hoppas alltså på Nawal El Saadawi eller Ko Un, men tror på en man från Europa, kanske Peter Nádas eller John Banville.

 

 

 

Läs också:

« Older Entries