enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Nobelpriset (Sida 1 av 8)

Äppelträdet — en nobell

Även den längsta resa börjar med ett litet steg brukar det heta och min resa mot att under året läsa texter av alla kvinnor (och gärna fler) som tilldelats Nobelpriset i litteratur börjar med Äppelträdet, en kort novell av Herta Müller. Novellen finns publicerad i samlingen Fler Nobeller: noveller av nobelpristagare.

I Äppelträdet får vi följa med till en by utan namn, där äppelträdet bakom kyrkan är av det annorlunda slaget. Nattvakten upptäcker nämligen att trädet äter upp sin egen frukt och självklart väcker detta stor uppmärksamhet. Flera personer i byn försöker hålla sig vakna för att undersöka om det som nattvakten påstår verkligen är sant.

Det som tilltalar mig med just den här novellen är det sparsmakade, men ändå metaforrika språket. Jag tycker också om hur sagoinspirerad den är och ändå väldigt konkret och verklig. Då jag tidigare försökt närma mig Herta Müllers texter utan att riktigt lyckas är jag glad över denna mycket positiva läsupplevelse. Det gör att jag faktiskt kan tänka mig att ge Müller en chans till och denna gång orka förbi de första kapitlen och slutföra en hel bok.

 

Foto:  Stephanie von Becker

Nobelprisutmaning 2018

Jag har planer på att nästa år ägna mig åt författare som vunnit Nobelpriset i litteratur. Det primära målet är att läsa något av de få kvinnor som mottagit priset, både de jag inte läst något av förut och de jag redan upptäckt. Skulle det slinka med någon annan pristagare är det självklart en bonus.

En anledning till att jag väljer att även läsa något av de författare som inte är nya för mig är att jag i flera fall läste böckerna som tonåring, vilket torde ha påverkat min läsning. Det gäller till exempel pristagaren från 1938 Inte sällan nedvärderas Pearl Buck och kallas en ovärdig nobelpristagare som skriver kiosklitteratur. Kanske är det så att jag, liksom Elin Claeson, påverkas av att jag läste hennes böcker som väldigt ung, men oavsett vill jag lyfta fram missionärsdottern som skildrade Kina. Det gäller också de 12 andra kvinnliga pristagare, både de 9 jag läst och de 3 jag har kvar att upptäcka.

Det här är de kvinnliga pristagarna genom åren (förhoppningsvis fylls de på med en till innan 2018 är över):

Selma Lagerlöf, Sverige. 1858-1940.
Tilldelades Nobelpriset 1909.

Grazia Deledda, Italien. 1871-1936.
Tilldelades Nobelpriset 1926.

Sigrid Undset, Norge. 1882-1949.
Tilldelades nobelpriset 1928.

Pearl Buck, USA. 1892-1973.
Tilldelades Nobelpriset 1938.

Gabriela Mistral, Chile. 1889-1957.
Tilldelades Nobelpriset 1945.

Nelly Sachs, Sverige och Tyskland. 1891-1970.
Tilldelades Nobelpriset 1966.

Nadine Gordimer, Sydafrika. 1923-2014.
Tilldelades Nobelpriset 1991.

Toni Morrison, USA, född 1931.
Tilldelades Nobelpriset 1993.

Wisława Szymborska, Polen. 1923-2012.
Tilldelades Nobelpriset 1996.

Elfriede Jelinek, Österrike. Född 1946.
Tilldelades Nobelpriset 2004.

Doris Lessing, Storbritannien. 1919-2013.
Tilldelades Nobelpriset 2007.

Hertha Müller, Rumänien och Tyskland. Född 1953.
Tilldelades Nobelpriset 2009.

Alice Munro, Kanada. Född 1931.
Tilldelades Nobelpriset 2013.

Svetlana Aleksijevitj, Belarus. Född 1948
Tilldelades Nobelpriset 2015.

Den perfekta nobelmiddagen enligt O

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om en annorlunda nobelmiddag, nämligen en egenskapad och fiktiv sådan. Själv bjuder jag in både levande och döda pristagare.

En självklar gäst är Selma Lagerlöf. Den första kvinnan som tilldelades priset, en fantastisk författare och en spännande person. Det finns massor jag skulle vilja diskutera med henne som läraryrket, läsning och litteratur samt jämställdhet och vikten av att våga vara sig själv.

Jag kan tänka mig att Lagerlöf skulle ha mycket gemensamt med 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj. De har båda försökt bredda debatten och historien till att faktiskt innefatta även kvinnor.

En annan pristagare som kanske främst tar det manliga perspektivet, men som liksom Aleksijevitj är journalist i botten och säkerligen kan bidra till ett intressant samtal är Ernest Hemingway. Han tilldelades priset 1954 och det verk som lyftes fram i motiveringen var Den gamle och havet. En bra bok, men kanske inte den mest spännande.

En av mina favoritpristagare är Pearl Buck vars berättelser ofta utspelar sig i Kina. Hon kämpade för kvinnor och minoriteter och hennes uppväxt i den västerländska minoriteten i Kina påverkade henne mycket.

Även J. M. Coetzee skildrar miljön där han växte upp, nämligen Sydafrika. Jag tror att han kan bidra en hel del till samtal kring orättvisor och förtryck. Fem spännande litteraturpristagare på middag, det hade definitivt varit en dröm.

Jag lägger till en fredspristagare också- Även om jag kanske tyckte att det var märkligt att Barack Obama tilldelades Nobels fredspris har det blivit tydligare sedan dess att han var en ganska ovanlig amerikansk president på många sätt. Han är också en man som jag väldigt gärna skulle vilja träffa och jag skulle bli ännu gladare om han tog med sin fru. Är det någon presidentfru jag vill se som president så är det utan tvekan Michelle Obama.

 

Kanonkalendern 2.0 del 10

Ikväll tar Kazuo Ishiguro emot Nobelpriset i litteratur ur kungens hand. Det hade ju varit lämpligt att då lägga till en av hans böcker i denna personligt utvalda kanon, men jag tycker faktiskt inte att de två böcker jag läst av honom platsar. Istället vill jag lyfta fram den nobelpristagare vars pris faktiskt fick mig att storgråta inför något chockade elever. Jag talar om metaforernas mästare Tomas Tranströmer som tilldelades priset 2011.

Jag har funderat varv efter varv på vilken av hans samlingar jag ska välja. Kanske den stämningsfulla Östersjöar som var mitt första möte med honom, den fina debuten 17 dikter eller kanske den gripande och vackra Sorgegondolen.  Till slut bestämde jag mig för att välja dem alla och lägga till Samlade dikter 1954-1996 som innehåller alla diktsamlingar från 17 dikter (1954) till Sorggondolen (1996) till kanon enligt O. Det finns så mycket att upptäcka i Tranströmers dikter att det inte skadar att läsa dem alla.

Stor guide — så diskuterar du Nobelpriset vid fikabordet

På söndag delas Nobelpriset ut och jag tänkte bjuda på lite stöd för den som vill diskutera Nobelpriset i litteratur i allmänhet och årets vinnare Kazuo Ishiguro i synnerhet. Och ja, jag är fullt medveten om att litteraturpriset inte är det enda priset som delas ut, men någon annan får stötta er om ni vill verka beläst gällande årets andra pristagare.

Om Kazuo Ishiguros ursprung: ”Visst är han född i Japan, men han är verkligen brittisk ut i fingerspetsarna.”

Om valet: ”Svenska Akademien har ännu en gång valt en författare från väst. Han må vara född i Asien, men det gör inte valet mer spännande.”

”Det är dags för en (insert t.ex. kvinna, afrikan, sydamerikan, asiat, mer okänd författare) istället för den obligatoriska mannen.”

”Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. De har de senaste åren gett priset till en journalist, en musiker och nu en författare vars böcker blivit älskade filmer.”

”Årets vinnare är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

”Ishiguro är en skicklig författare och ett väldigt opolitiskt val av Svenska Akademin. Det är skönt att litteraturen får stå i centrum.”

”Äntligen går priset till en författare vars böcker är lättillgängliga. Så skönt att slippa den elitistiska exkludering av de vanliga läsarna som Svenska Akademien så ofta ägnar sig åt.”

Om stilen och böckerna:

”Jag tycker verkligen att den motivering som Svenska Akademien gav till valet av Ishiguro tydligt anammar hans stil. Det är utan tvekan så att hans mycket känslofyllda romaner har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”

”De undertryckta känslorna i Återstoden av dagen är verkligen fantastiskt skildrade.”

”Den vackra stillsamheten kombinerad med den dramatiska berättelsen i Never let me go bidrar till den unika stämning som är så typisk för Ishiguro.”

”Det är så skickligt av Ishiguro att kunna göra en berättelse som utspelar sig för många hundra år sedan så allmänmänsklig och aktuell” (om Begravd jätte)

”Självklart ska Ishiguro läsas på originalspråk. I översättningen går hans unika språk förlorat. Det är dessutom väldigt få av hans böcker som översatts.”

”Jag uppskattade Ishiguros tidiga böcker, som Berg i fjärran där han utforskar den dubbla identitet som många har. Nu har han blivit för mainstream och det är inte riktigt min grej.”

Om andra tänkbara val: ”Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Ko Un, Adonis) kommer säkert att hinna dö innan de får priset. Jag är så besviken.”

”Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Philipp Meyer, Jonathan Safran Foer, Mohsin Hamid)”

”Svenska Akademin valde en ofarlig och opolitisk vinnare i år. Ett fegt agerande om du frågar mig. De borde istället tagit ställning och valt att ge priset till (insert t.ex. Adonis, Amos Oz, Susan Faludi, Olga Tokarczuk, Vladimir Sorokin) för att tydligt visa att litteratur kan förändra världen.”

 

 

 

 

Varför är bristen på jämställdhet inget problem?

Ibland får jag frågan varför jag tar upp frågan om jämställdhet så ofta. Varför det är så viktigt för mig, nästan som en fixering. Ofta blir min spontana reaktion att jag vill fråga varför jämställdhet inte är viktig för personen i fråga, men jag gör det sällan trots att jag borde. Frågan kommer nämligen uteslutande från män och då hamnar jag i någon slags försvarsställning. Dumt. Istället borde jag fråga just det jag tänkt fråga: Varför är jämställdhet inte viktigt för dig?

I veckan handlade det om Nobelpriset och det faktum att alla årets pristagare är män. Något som diskuterades på många håll och jag hamnade i en diskussion på Twitter. Budskapet var att det inte finns lika många män som kvinnor att prisa, samt att de som utser nobelpristagare hade som ansvar att ge priset till de bästa, inte att kämpa för jämställdhet. Underförstått, om priset gavs till en kvinna skulle en bättre man väljas bort. När det gäller litteraturpriset är ett sådant argument dessutom dummare än dummast, då det i slutänden handlar om tycke och smak. Ja, det är tycke och smak, trots att Svenska Akademien också ska stå för snille och smak.

Det går att argumentera för att män är bättre författare än kvinnor och även om det inte är politiskt korrekt att säga så 2017 får jag en känsla av att många tänker så. Det finns en utbredd uppfattning om att män skriver allmänmänskligt medan kvinnor skriver för kvinnor. Är inte det ganska sorgligt?

Låt ingen skugga falla över Kazuo Ishiguro, men den litterära tradition han företräder är för mig allt annat än nyskapande. Han är en skicklig författare som jag gärna vill läsa mer om och jag är på många sätt glad över att han fick priset, men en liten, liten tagg i hjärtat och i hjärnan med för den delen stör.

Mannen på Twitter bad mig berätta vilka pristagare de senaste 25 som inte var värdiga pristagare och borde ersatts av andra. Underförstått, vilka män skulle jag vilja kasta ut för att istället ge priset till kvinnor. Ville jag kanske till och med kvotera? Och nej, det handlar inte om kvotering. Det handlar om att gå emot den sega föreställningen om att en skicklig författare i 100 av 114 fall är en man. Sedan skulle jag kunna nämna Günther Grass pga kass, Mo Yan pga jäv och Mario Vargas Llosa pga mansgris, men det gjorde jag inte. Även det handlar nämligen om smak. Synd bara att Svenska akademiens smak är så himla fixerad vid vinnarens kön att de belönar man efter man. Det behövs liksom inget kvoteringssystem, bara lite mera könsblindhet. För mig är bristen på jämställdhet nämligen ett problem, då den får allt för många att tro att det bara är män som förtjänar priser. Att det inte är ett stort problem för fler är ganska sorgligt.

 

Kazuo Ishiguro får Nobelpriset i litteratur

Igår skämtade jag lite om att Svenska Akademien i sin vilja att vidga textbegreppet skulle välja en filmmanusförfattare till året nobelpristagare i litteratur och föreslog George Lucas. Helt fel hade jag inte, för flera av årets pristagares böcker har filmatiserats och kanske är filmerna mer kända än böckerna.

Kazuo Ishiguro är årets nobelpristagare i litteratur. Född 1954 är han en av de yngsta pristagarna hittills. Magasinet Granta hade med honom på sina listor med unga, lovande författare både 1983 och 1993.

Vad jag tänker på när jag tänker på Ishiguro? Att han är en skicklig författare, som är så lågmäld och så brittisk att han kan irritera få. Egentligen ifrågasätter jag inte valet alls, jag har läst och gillat flera av hans böcker, men jag väcks inte av några megastora känslor heller. Det känns onekligen ganska safe och definitivt opolitiskt. Visserligen är Ishiguro född i Japan, men det är svårt att säga att han skulle vara en asiatisk författare, då han är brittisk ut i fingerspetsarna.

Att välja en brittisk man efter en amerikansk dito förra året är ändå lite tråkigt, det går inte att komma ifrån. Jag hade gärna sett att någon som skrev på ett annat språk än engelska uppmärksammades, eller om man nu nödvändigtvis ska köra brett och engelsk välja Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates. 114 pristagare hittills, varav 14 kvinnor. Just sayin’ …

Om man nu vill läsa något av Kazuo Ishiguro? Jag gillar Never let me go väldigt mycket. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Sedan är Återstoden av dagen fin, både som bok och film.

Senaste boken heter Begravd jätte och kom ut 2015 (2016 på svenska). Den beskrivs som ”en magisk resa genom 500-talets England” och lockar inte nämnvärt. Däremot blir jag mer sugen på att läsa Vi som var föräldralösa från år 2000, som utspelar sig på 1930-talet. Var? I England självklart. Jag som gillar att upptäcka nya miljöer blir mindre nyfiken på Ishiguros böcker. Det är verkligen ett etnocentriskt val av pristagare. Det går inte att komma ifrån. Därmed inte sagt att Ishiguro inte är någon bra författare, för det är han utan tvekan. Ett utmärkt val för julhandeln.

 

 

foto: Jane Brown

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon

Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.

Jag blir ofta besviken när nobelpristagare avslöjas, men av de pristagare jag läst finns faktiskt väldigt många som är kanon. Selma Lagerlöf är en sådan. Den första kvinnan som fick priset och en av våra absolut största författare. En annan favorit är Tomas Tranströmer. När det avslöjades att Nobelpriset i litteratur 2011 gick till honom grät jag faktiskt en skvätt.

Bland kalkonerna finns Günther Grass, som jag aldrig kommer att läsa något av igen efter den helt fruktansvärda Blecktrumman. Faktiskt gjorde denna traumatiska läsning att jag länge undvek all tysk litteratur. Den och Brechts Mor Courage och hennes barn. Brecht fick dock en ny chans och jag tycker mycket om hans Den kaukasiska kritcirkeln, mycket tack vare en fantastisk uppsättning av pjäsen på Göteborgs stadsteater 1999, där pjäsen fick titeln Den europeiska kritcirkeln.

När det gäller filmer fanns det en tid då Göteborgsposten redovisade betyg från en lång rad filmrecensenter från olika tidningar. Då följde jag slaviskt tipsen från en recensent på Hufvudstadsbladet, som jag nu inte minns namnet på. Annars är ett högt betyg inte nödvändigtvis en garanti för en bra film. Som Lone star från 1996, hyllad av alla och en film som både jag och maken tyckte var riktigt, riktigt tråkig och dålig. Någonting måste vi helt klart ha missat. Titanic, som belönades med 11 Oscars, har jag faktiskt inte sett och har ingen längtan efter att göra det heller. Däremot älskade jag Slumdog Millionaire som belönades med hela 8 Oscars 2008.

Idag får vi veta om författaren som tilldelas årets Nobelpris i litteratur är kanon eller kalkon. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från förra årets chock och hoppas att Svenska Akademien inte driver det vidgade textbegreppet till sin spets och ger priset till George Lucas eller någon annan manusförfattare.

 

Ge mig något att glädjas åt i år

Förra året satte jag på direktsändningen från Börssalen i Stockholm när Sara Danius kom ut genom dörren för att avslöja 2016 års nobelpristagare i litteratur. Jag kunde inte dölja min bestörtning över valet och bland mina elever fanns de som fnissade lite åt mig, men också de som helt förstod min frustration. Någonstans kändes det som den smala litteraturens död och jag hoppas att den återupplivats.

Imorgon är det dags för henne att avslöja årets pristagare och tänker för mig själv att det inte kan bli värre, sedan blir jag orolig, för tänk om det kan det. Tänk om svenska akademien gått in i en ny era där det populära står i fokus. Det skulle kunna gå att tolka Nobels testamente så, även om det inte varit fallet så ofta. Trender i pristagare har dock funnits förr, men den här hoppas jag är tillfällig. Inget ont om populära författare, men de behöver inte Nobelpriset. Därför vill jag inte att Haruki Murakami ska prisas, även om jag tycker om hans böcker. Om man får tro bettingsajterna är det däremot inte helt otroligt att jag har fel.

Så vem får priset i år? Jag har absolut ingen aning. Däremot hoppas jag på någon utanför Europa och inte heller från USA eller Kanada. Det betyder inte att jag skulle bli ledsen om Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Philip Roth får priset, men det är dags för något mer oväntat rent geografiskt. Dessutom är det väl otroligt att ännu en amerikan får det, eller ännu en kvinna från Kanada. Just när det gäller kvinnor är det extra svårt att konkurrera. Faktiskt har jag svårt att komma på så många troliga kvinnliga pristagare i år, möjligen kan det vara dags för egyptiska Nawal El Saadawi, men det känns som att tiden sprungit ifrån henne. Kanske kan de aderton överraska med kvinnor som Maryse Condé eller Doris Kareva, som jag gärna hade fått tummen ur att läsa.

Ngugi Wa Thiong’o är den som har lägst odds och det är ett val jag skulle applådera. Det är inte bara det att han är från Kenya. Han skriver också på ett icke-europeiskt språk i en värld där böcker på de forna kolonialspråken ibland verkar vara en förutsättning för uppmärksamhet.

Andra författare som ligger högt på bettinglistorna är Claudio Magris, vilket inte känns som en helt otrolig pristagare. Det jag läst av honom har varit bra, men valet känns ändå lite tråkigt. Däremot skulle jag bli gladare om Amos Oz fick priset. Han är en viktig författare och ett intressant val.

Min största favorit är dock Ko Un. En stor poet som skriver om en värld vi vet väldigt lite om. Jag var inte helt överväldigad över förra boken av honom som jag läste, men hans lägstanivå är hög. Min önskan är alltså att årets Nobelpris går till en poet från Sydkorea. Däremot tror jag inte att det är så sannolikt, med tanke på att en ”poet” vann förra året. Och om det nu blir en poet så är det kanske betydligt mindre intressante Adonis som vinner för lång och trogen bettinglistetjänst.

Vem hoppas du på?

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

Sida 1 av 8

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: